Steven Pinker, medvetandet, teodicéproblemet och frågan om mysterier

Språkpsykologen Steven Pinker, mer känd som populärvetenskaplig författare av böcker som The Bland Slate och The Better Angels of Our Nature, har under decennier skrivit relativt tekniska,

Steven Pinker (Photo credit: Rose Lincoln / Harvard University)

detaljspäckade och ganska avancerade böcker där han försöker att förklara vår mänskliga natur. Detta är kanske inte speciellt anmärkningsvärt, om det inte vore för den otroliga popularitet dessa böcker har haft varav ett flertal har legat på de mest prestigefyllda bästsäljarlistorna i USA. Ibland nämns han i samband med nyateismen och i många fall delar han argument emot en gudstro med sådana som Richard Dawkins eller Christopher Hitchens, men Pinker är inte riktigt lika kategorisk i sin syn på religiöst utövande. Han anser absolut att tron på en högre makt är befängd och att basera sin moral och etik utifrån en högre gudom kan vara direkt farligt, men han hävdar att vissa religiösa rörelser, inte minst anabaptismen, har varit en viktig del för minskandet av våldet i historien. Och Pinker menar även att det fortfarande finns mysterium och gränser för människans vetande. Inte minst när det kommer till medvetandet, eller ”the sentient consciousness” som han benämner det.

Pinker vill skilja på tre sorters medvetande varav de två första inte är ett mysterium menar han. En del av medvetandet är, menar Pinker, vår kunskap om oss själva, eller medvetandet om att jag är ett jag. Detta menar Pinker inte är ett mysterium, eller oförklarligt. Inte heller är den andra aspekten av medvetandet det, nämligen tillgång till information, eller rättare sagt tillgång till den information som ditt jag ”tillåts” ha tillgång till. Men, när det kommer till den tredje aspekten av medvetandet, den att våra erfarenheter kommer tillsammans med en upplevelse, ”våthet” till exempel när det kommer till vätska, upplevelsen av en färg som ”röd” osv osv. Detta är vår subjektiva upplevelse och det är enligt Pinker fortfarande ett mysterium. Han skriver att,

consciousness or sentience, the raw sensation of toothaches and redness and saltiness and middle C, is still a riddle wrapped in a mystery inside an enigma. When asked what consciousness is, we have no better answer that Louis Armstrong’s when a reporter asked him what jazz is: ”Lady, if you have to ask, you’ll never know.

Pinker avslutar sin stora bok How the Mind Works med att återkomma till frågan om medvetandet, citatet ovan kommer från den. Han vidhåller emot sådana som vill mena att medvetandet inte är ett problem för att det inte är viktigt eller att det inte ens existerar (Daniel Dennett) att medvetandet är grundläggande för vårt moraliska tänkande och att han är lika säker på sitt medvetandets existens som något annat han har kunskap om. Men, trots det är det ett mysterium eftersom problemet inte enbart ligger i att vetenskapen inte är tillräckligt sofistikerad för att undersöka det – som att tekniken inte var tillräckligt utvecklad för månresor förrän på 1960-talet. Problemet är att vi inte ens vet hur vi skulle börja att undersöka medvetandet. Han skriver,

Problems such as how a child learns language or how a fertilized egg becomes an organism are horrendous in practice and may never be solved completely. But if they aren’t, it will be for mundane reasons. […] [S]cientists can imagine the kinds of theories that might be the solutions, right or wrong, feasible to test or not. Sentience and will are different. Far from being too complicated, they are maddeningly simple – consciousness and choice inhere in a special dimension or coloring that is somehow pasted onto neural events without meshing with their causal machinery. The challenge is not to discover the correct explanation of how that happens, but to imagine a theory that could explain how it happens, a theory that would place the phenomenon as an effect of some cause, any cause.

Här ligger förstås problemet då vissa tänkare som till exempel David Chalmers verkar mena (om jag förstått honom) att medvetandet är icke-fysiskt och, som även Pinker faktiskt är inne på i citatet ovan, man kan undra om det går att tala om ”orsak” alls när det kommer till medvetandet? Vad blir då Pinkers svar? En del av det är att vissa filosofiska frågor kanske helt enkelt aldrig kommer att kunna bli besvarade av en homo sapiens med en hjärna utvecklad för problem den stötte på i dess miljö för 200 000 år sedan. Vi har begränsad begreppsförmåga med andra ord, men med en förmåga att vara bättre på att ställa frågor än att kunna ge svar.

Med tanke på att han både öppnar upp för att mysterier, såsom det nämndes ovan, existerar samt att människans hjärna är begränsad kan man tycka att det borde öppnas upp en liten lucka eller möjlighet till acceptans för religiös tro hos Pinker, men så är inte fallet. Han säger snarare att istället för att möjliggöra tro på det mystiska så förklarar det faktum att våra hjärnor är begränsade varför vår religiösa tro är meningslösa och fåfänga.

Pinker går inte in närmare på just här varför religiös tro är fåfäng utifrån vår begränsade förståelse, på andra ställen gör han det förstås, men inte just utifrån vår begränsade begreppsförmåga. Jag kan tycka att om han accepterar att det finns begränsningar för vår förmåga att ge svar på komplexa frågor borde han i varje fall vara sympatisk till att teodicéproblemet kan tänkas vara över vår mänskliga förmåga att förstå. Det borde i varje fall vara så att teodicéproblemet inte kan användas som ett argument emot religiös tro på grund av att tänkare inte tycks har lyckats formulera ett tillräckligt acceptabelt svar för att en ateist ska vara övertygad på det. Om det är ett faktum, vilket Pinker verkar framhålla, att vår hjärna är begränsad i sin förmåga att ge svar och att vi behöver acceptera att vi kanske kan ställe frågor som är för svåra för oss att besvara, hur kan det då ses som en billig väg ut att hänvisa till Guds mysterium i vissa fall? Pinker skulle aldrig någonsin hävda att vi, på grund av att vår hjärna är begränsad, bör sluta att utforska och undersöka universum och människans plats i det. Likaså finns det ingen anledning för en teolog att ge upp sina försök att formulera sig om Gud och människans relation till Gud och skapelse. Och det gör absolut inte att man bör minimera lidandets problem, som teologen Jürgen Moltmann skriver,

The suffering of a single innocent child is an irrefutable rebuttal of the notion of the almighty and kindly God in heaven. For a God who lets the innocent suffer and who permits senseless death is not worthy to be called God at all.

Men, som Moltmann fortsätter,

if suffering calls into question the notion of a just and kindly God, then conversely the longing for justice and goodness calls suffering into question.

Detta ifrågasättande och upplösande av lidandet blir bara en verklighet i den sista tiden för Moltmann, då Guds rike blivit förverkligat. Men korset är redan det tecknet på att Gud har tagit på sig att övervinna lidanden och orättvisor och att det finns befrielse att få. För som Pinker menar om medvetandet och viljan så är det den teoretiska formuleringen som är komplex intill det oförståeliga. Likaså är det med teodicéproblemet, i varje fall om man ser till en kristen förståelse av korset. För om Thomas av Aquino har rätt att Gud är ett verb blir detta som mest synligt i frågan om människans lidande. Gud blev människa för att ta på sig vår smärta, lida med oss, gråta med oss och hungra med oss och genom att bli människa också ge befrielse.

Gud har agerat och om detta är Guds svar på frågan om lidande finns det i varje fall en sak som inte är ett mysterium. Det är hur den gemenskap som är Kristi kropp bör agera i den värld där vi ser krig, flyktingar och nu, återigen, jordbävningar där människor förlorat sina hem och sina kära. Jag hoppas att mitt agerande skulle bättre spegla det rike jag tror en dag ska vara svaret på teodicéproblemet.

 

The question of theodicy is not a speculative question; it is a critical one. It is the all-embracing eschatological question. It is not purely theoretical, for it cannot be answered with any new theory about the existing world. It is a practical question which will only be answered through  experience of the new world in which ‘God will wipe every tear from their eyes’. It is not really a question at all, in the sense of something we can ask or not ask, like other questions. It is the open wound of life in this world. It is the real task of faith and theology to make it possible for us to survive, to go on living, with this open wound. The person who believes will not rest content with any slickly explanatory answer to the theodicy question. And he will also resist any attempts to soften the question down. The more a person believes, the more deeply he experiences pain over the suffering in the world, and the more passionately he asks about God and the new creation. – Jürgen Moltmann, The Trinity and the Kingdom of God

Kommentera