Staten och kapitalet

Så här efter valet, som verkat så ödesmättat och slutgiltigt – helt avgörande för Sveriges ekonomiska framtid – kan det vara värt att påminna sig om Karl Polanyi och hans beaktansvärda tes, att den moderna ekonomins historia närmast kan beskrivas som en maskopi mellan kapitalägare och en allt mer komplex stat, på det så kallade ”civilsamhällets” bekostnad. Inte ens vid den tid då allt tog fart på riktigt, under 1800-talet i England, skapades ekonomisk tillväxt enkom av våghalsade kapitalistiska pionjärer som sökte att verka obehindrat utan statens inblandning:

There was nothing natural about laissez-faire; free markets could never have come into being merely by allowing things to take their course. Just as cotton manufactures – the leading free trade indus­try – were created by the help of protective tariffs, export bounties, and indirect wage subsidies, laissez-faire itself was enforced by the state. The thirties and forties saw not only an outburst of legislation repealing restrictive regulations, but also an enormous increase in the administrative functions of the state, which was now being endowed with a central bureaucracy able to fulfil the tasks set by the adherents of liberalism. To the typical utilitarian, economic liberalism was a so­cial project which should be put into effect for the greatest happiness of the greatest number; laissez-faire was not a method to achieve a thing, it was the thing to be achieved. True, legislation could do nothing directly, except by repealing harmful restrictions. But that did not mean that government could do nothing, especially indirectly. On the contrary, the utilitarian liberal saw in government the great agency for achieving happiness. [1]

Stäm för all del in i analysen i den gamla progglåten ”Staten och kapitalet / sitter i samma båt”. Tanken är åtminstone värd att dröja vid ett tag.

För när Alliansen de senaste åren har ägnat sig åt vad någon kallat ”socialism för kapitalister” har detta varit lika lite av ett ideologiskt brott mot moderna föreställningar om en ”fri marknad,” som ett praxisbrott mot modernitetens ekonomiska och politiska historia. Den mest extrema yttringen för modernitetens ekonomiska patologier är Rysslands oligarker, som hade varit omöjliga utan Bolsjevikrevolutionen och den kommunistiska statens exproprieringar. Men de är just extrema undantag, kanske någon vill säga. Det räcker bara då att betänka vilka det är som har våra egna liv i sina händer; välfärdsstatens byråkrater, bankernas diton, och därtill försäkringsbolagens. Allt för den största möjliga lyckan. Som alltid råkar sammanfalla med den sammanlagda, abstrakt räknade ekonomiska tillväxten.

Är det dags att börja föreställa sig en alternativ modernitet? Jag själv längtar efter vad man kan kalla en post-liberal politisk rörelse i Sverige, i stil med brittiska Lord Maurice Glasmans ”Blue Labour.” (I många bemärkelser har vi förstås en bättre situation än britterna, genom den svenska modellen, men fackförbunden verkar modstulna av sitt minskade inflytande i relation till en allt mer socialliberal socialdemokrati.)

[1] Polanyi, The Great Transformation, 147.

 

 

2 thoughts on “Staten och kapitalet

  1. Gäsp.
    Mitt råd, gode Sebastian: läs Turgenjev.

    p.s. Ses vi på Arenan i morgon? Jag finns i klacken.

    1. Var det en så tråkig text? Eller är du blasé? 🙂

      Jag får väl läsa Turgenjev och återkomma, bäste Lugisupporter.

      Tyvärr (nåja) är jag i grannlandet i väst i helgen! Men om du med Arenan menar den himmelska härskaran, så har även jag stått i klacken idag, om inte förenats med den i tacksägelsens segertåg.

Kommentera