Stå rak, våga visa vems du är: När tro är det udda

The rose window of All Saints Episcopal Church in Fort Lauderdale, Florida, depicts modern day people of many different professions working under the blessing of Jesus. Taken by Carolyn Fitzpatrick and released into the public domain. wikimedia commons

När jag var liten, berättade de vuxna för mig om hur det var att vara kristen när de själva gick i skolan. Kristna, särskilt frikyrkliga sådana, betraktades som knäppa och smått galna, hela klasser kunde mobba en person som berättade om sin tro. Det gjordes även mycket musik bland kristna som stöttade i tron och som uppmanade till att visa på sin tro, trots omgivningens spått och spe. I mitt hem gick särskilt en lp-skiva varm, Charlotte Höglunds skiva Charlotte från 1985. Kanske var det mest min fascination för skivans första svängiga låt, Våga visa färg, som jag lyssnade på den, och som mina föräldrar spelade den så ofta, kanske var det för att så många i mina föräldrars generation upplevde sig udda som kristna? Jag sjöng i alla fall för full hals med Charlotte:

Stå rak, våga visa färg
Stå rak, visa vems du är
Din vän dig befriar
Lita på din tro
Stå rak, våga visa färg

Det var den bilden jag hade med mig in i skolan, kampen mot de andra, de som inte ville respektera. Men så blev det aldrig. När jag gick i skolan, på 90-talet, så var det det inte konstigt att vara kristen, även om få andra berättade att de var det. Jag blev aldrig hånad för min tro i skolan, det som min föräldrageneration berättat om – strategierna vi lärde oss i kyrkan, behövdes inte. Visserligen har jämnårig vänner berättat att de blev retade för sin tro, men jag blev det inte.

Sedan så blev jag vuxen, läste på universitetet och blev doktorand i teologi. Det var då det började igen, mot slutet av 00-talet, det udda med att vara kristen. Då hade jag sedan länge glömt bort Charlotte Höglunds sång, och tycktes mig minnas att min barndoms alla kristna sånger var lite konstiga och naiva. Exempelvis Andrae Crouchs sång ”Jesus is the answer”, med den självklara motfrågan: så vad är frågan egentligen? Idag är det sällan som jag berättar att jag är kristen, även om jag aldrig gjort det till en hemlighet, och frågar någon svarar jag alltid ja. Men det är med vetskapen att detta ja, så ofta dumförklarar mig, eller ställer mig i en grupp av människor som inte kan vara neutrala utan bara måste in och förstöra det samhällskontrakt vi har idag. Fast det där, som de så ofta tror, och som David Thurfjell i sin bok Det gudlösa folket, skriver om att majoriteten anser om kristendom idag, är inte sant. I alla fall inte på det sätt som majoriteten tycks tro, för den minoritets tro som jag tillhör: kristendomen (ja, enligt statistiska mätningar (se SOM-institutets Weibull & Strid 2011 och religionstrappan) praktiserar enbart en skara människor den kristna tron regelbundet eller anser att Gud finns i Sverige). Istället tycks vi kristna återgå till ett antikt sätt att förhålla oss till vår tro, genom hemliga interna tecken, för att slippa dessa gliringar om uddaskap och märklighet. För ett tag sedan, när jag arbetade med en akademisk studie om kristendom (jag forskar om kristendom i alla dess former och uttryckssätt), berättade en kollega om sin livssituation. Hen använde ett inomkyrkligt ord, som ett slags tecken för mig att tyda, och visst förstod jag. Lite som fisktestet i antiken, där den ene personen gjorde en halvcirkel, och den andre kunde lägga till en egen halvcirkel för att på så sätt forma en fisk – tecknet för de tidiga kristna. Detta var emellertid inte under senantiken, utan under senmoderniteten, idag.

Av en slump, så kom jag på att kolla på Spotify om gamla barndomssånger fanns med. Kurt & Rolands tidsmaskinen fanns inte där, men däremot Charlotte Höglunds sång Våga visa färg. Mina barn ser mig idag, hoppandes och studsandes till en gammal 80-talslåt, full av nostalgi, men är det bara nostalgi de ser, eller finns det också något radikalt kvar där bakom alla år av minnen, erfarenheter av att stå rak för sin tro när världen tycker att man är udda? Idag skriver jag på en lärobok i religionskunskap för gymnasieungdomar till ett större svenskt förlag, och jag hoppas att de elever som läser denna bok får en annan bild av tro – i lärobokens fall av olika religioner så klart – där den troende inte är udda, utan någon som hämtar styrka i sin tro för att leva mitt i sin vardag. Varje avsnitt börjar med en berättelse om hur tron ser ut i en skolvardag, hur tron färgar in vardagen full av nyanser, men också skapar en känsla av utsatthet i dagens Sverige. Det blir ett litet bidrag till att motverkan denna trend mot uddaskapande av religion i praktiken (och som skolans läroplan i religion faktiskt talar om). Min tro blir då ett sätt att se och respektera tron i den andre, i den som tillhör en annan tro än jag själv. För det är så, för mig, att min tro inte innebär att förneka andras längtan och tro, men ger mig ork att stå emot andras förnekelse av betydelsen av min tro. Jag vill våga visa vems jag är, men det är svårt.


 

För den som vill lyssna på Charlotte Höglunds sång, Våga visa färg, finns här en uppspelbar länk till Spotify (funkar också för den som inte har programmet).

Och så texten, ifall du är nyfiken:

Du vill ha din tro privat,
Du vill vara anonym
Det får inte kosta
Det ska vara bekvämt
Du vill ha din tro privat
Du vill vara anonym
För det känns säkrast
Säkrast för dig själv

Stå rak, våga visa färg
Stå rak, visa vems du är
Din vän dig befriar
Lita på din tro
Stå rak, våga visa färg

Vägra vara neutral
Håll ditt ljus så alla ser
Låt ditt liv få visa
Vad du tror och vill
Vägra vara neutral
Håll ditt ljus så alla ser
Strunt i andra
Låt de le åt dig

Stå rak, våga visa färg
Stå rak, visa vems du är
Din vän dig befriar
Lita på din tro
Stå rak, våga visa färg

Våga följa Bibelns ord
Tala om på vem du tror
Tro och liv ska tala samma språk
Våga följa Bibelns ord
Tala om på vem du tror
Jag är kristen
Jag vill va hans barn

Stå rak, våga visa färg
Stå rak, visa vems du är
Din vän dig befriar
Lita på din tro
Stå rak, våga visa färg

(Text: Charlotte Höglund)

Kommentera