S:t Benedikt vs. S:t Dominikus?

st_benedict St.dominic

Dyster statistik över olika samfunds sjunkande medlemsantal har aktualiserat frågan om vilken strategi kristenheten skall välja för att åter kunna blomstra. I den svenska debatten diskuteras som bäst om kyrkan bör förbereda sig på en kommande vinter och söka värme vid andliga glödhögar. Eller, om  kyrkan bör stå i mer aktiv dialog med samhället, antingen genom att försöka omforma det till att återspegla en kristen samhällsvision, eller genom att ”sänka trösklarna” i syfte att bli mer ”relevant”.

I den motsvarande amerikanska debatten har på senare tid två idealtypiska alternativ figurerat. Det ena, som formulerats av den amerikanske skribenten Rod Dreher, har getts namnet ”det benediktinska alternativet”. Dreher har populariserat filosofen Alasdair MacIntyres tankar i After Virtue om att vänta på en ny S:t Benedikt (den munk som på 500-talet lade grunden för den västerländska klosterrörelsen).

What matters at this stage is the construction of local forms of community within which civility and the intellectual and moral life can be sustained through the new dark ages which are already upon us. And if the tradition of the virtues was able to survive the horrors of the last dark ages, we are not entirely without grounds for hope. This time however the barbarians are not waiting beyond the frontiers; they have already been governing us for quite some time. And it is our lack of consciousness of this that constitutes part of our predicament. We are waiting not for a Godot, but for another—doubtless very different—St. Benedict.*

Drehers tolkning av MacIntyre (som fått en del spridning), betonar odlandet av en motkultur som kan stå emot det omgivande samhällets värderingar, och framhåller vikten av små nära gemenskaper av likasinnade (intentional communities) som kan gestalta evangeliet.

Som en kontrast till det benediktinska alternativet har andra istället framhållit S:t Dominikus som ett ideal. Dominkanordens grundare gjorde sig känd för att med stor iver evangelisera och vederlägga villoläror. Han betonade vikten av välutbildade präster som med goda argument kunde argumentera för evangeliets offentliga sanning.

Men som så ofta när två alternativ ställs emot varandra uppstår försök att upplösa spänningen genom en tredje väg. Och visst, i flera fall bör kanske dessa båda alternativ inte ställas mot varandra, utan istället ses som kompletterande strategier att tillämpa beroende på omständigheterna. Sannolikt behöver allstå kyrkan vara både benediktinsk OCH dominikansk i den mening att bön, kontemplation och nära gemenskaper är förutsättningar för att troget kunna gestalta evangeliet i det offentliga rummet.

Men i vissa konkreta frågor är det mer oklart hur en kompromiss mellan de benediktinska och det dominikanska idealtypiska alternativen skulle se ut. Ta till exempel frågan om samkönade vigslar. Här skulle ”det benediktinska alternativet” möjligen innebära att man gav upp protesterna mot stater som anammar en äktenskapssyn som går emot den traditionellt kristna. Vägledda av orden: ”De utomstående är det väl inte min sak att döma? Själva dömer ni ju bara inom er egen krets (1 Kor 5:12), skulle ambitionerna i så fall begränsas till att gestalta en kristen sexualetiken till kyrkan och låta det övriga samhället styras av en liberal sexualetik. Mot en sådan strategi skulle möjligen ”det dominikanska alternativet” betona att ”sanningen är en”, och att kyrkan därför inte kan predika en sanning i kyrkan och en annan till det övriga samhället. Om kristen tradition menar att äktenskapet mellan man och kvinna är gott för hela mänskligheten, så finns enligt detta synsätt ett ansvar att även offentligt stå upp för det goda.

Konsekvensen av att olika kyrkliga gemenskaper inte förmår att tala med en röst när det gäller vår tids etiska frågor är, som den tyske kardinalen Kurt Koch framhållit, att den kristna rösten i samhället kommer att höras allt mindre. Det är således ett problem, som New York Times kolumnisten Ross Douthat uttryckte saken, om ”the ‘universal’ church ends up teaching one thing about marriage in Berlin and another a little ways away in Warsaw (to say nothing of Lagos or Durban)”.

Att det finns olika åsikter om hur kyrkan skall gestaltas politiskt i den omgivande kulturen är förstås inget nytt. Men idag rör den brännande frågan kyrkans relation till en alternativ och övergripande samhällsvision – den politiska liberalismen. Denna utmaning kan formuleras som ett val mellan om kyrkan skall göra anspråk på att inrymma och ordna samhället, eller om den skall nöja sig med att inrymmas under liberalismen och vittna om sanningen från periferin. Annorlunda uttryckt, som alternativen formulerades i ett samtal mellan två av vår tids mer tongivande post-liberala politiska teologer, den anabaptistiskt influerade Stanley Hauerwas och den radikalortodoxe anglikanen John Milbank: Skall kyrkan sträva efter att vinna, eller efter att överleva?

SH: … I think the church always finds itself in tension with the world. And so, it is not like we ever got it right. I use broad historical analysis to help me give a diagnosis of the world in which I now have to negotiate being a Christian, but I don’t want to take it over. John wants to take it over!

LB: Do you want to respond there, John?

JM: Oh no. I definitely want to win, no question. It is absolutely right. There´s nothing wrong with winning. Just because Christianity is about peace, charity and humility, and so one doesn’t mean we don’t want to win. But precisely because we want those virtues to win we want them to prevail and to transform the world. That´s just the program of salvation as far as I am concerned. The church has suffered to long from a sort of false consciousness that turns loosing and the apparent inevitability of loosing into a kind of kenotic following of Jesus. It is not, it is a lie!

SH: I didn’t say I wanted to lose, I wanted to survive!

S:t Benedikt och S:t Dominikus, bed för oss!


* Alasdair MacIntyre, After Virtue. (University of Notre Dame Press, 1984), 263

Kommentera