Something to believe in

Tv-serien ”The leftovers” utgår från en händelse som eventuellt är bekant för en teologiskt bevandrad person, nämligen att det plötsligt en dag helt försvinner en mängd människor från jordens yta, utan ett spår. Detta mystiska uppryckande kretsar sedan serien kring men fokuserar främst på de människor som blev kvar, hur de behandlar det som hänt, vilken mening de tillför händelsen och hur de bearbetar de eventuella trauman och förluster som drabbat dem. Serien handlar om de som blev kvar.

För de flesta går livet vidare ungefär som vanligt, men det finns de som tar det på ett större allvar. Några av dessa är den sektliknande kommunitet som går under namnet Guilty remnants (ung. ”de skyldiga kvarlevande”). Dessa klär sig helt i vitt, pratar inte ett ord och röker cigaretter konstant. De lever som en påminnelse om det som hänt och meningslösheten i det hela. Men också som en påminnelse om en grundläggande meningslöshet i livet. Därav rökningen och undvikandet av prat. (”Don’t waste your breath.”)

I den andra säsongen av serien har en av huvudkaraktärerna, Laurie, brutit sig ur sekten och arbetar tillsammans med sin son, Tommy, för att återföra medlemmar till sin vardag och sina familjer igen. Men trots samtal och stödgrupper för de som lämnat är det något som saknas dem och de har i regel svårt att återvända till vardagen och sina vanliga liv igen. Efter en ödesdiger händelse med en av de som brutit sig loss från sekten inser mor och son att det som saknas för de som brutit sig ur sekten är något att tro på. Något större att gå upp i. Det är som om livets meningslöshet blir allt tydligare när den ligger som en dov underton i tillvaron istället för att lyftas fram i den semireligiösa kontext som sekten kunde erbjuda. Och i en konversation erkänner Tommy, som också infiltrerar sekten för att hitta möjliga personer att frigöra, att: ”De ger dem något. Vi kan ta bort det, men vi har inget att ersätta det med när det väl är borta.”

”Nåväl”, svarar Laurie, ”då får vi ge dom något.” Och det gör dom. I form av en annan berättelse, en om övernaturliga läkande krafter, och möjligheter till glömska och välmående. En berättelse om en god makt i livet. En berättelse, som vi som tittare förstår är till stora delar faktiskt osann, men som ger de före detta sektmedlemmarna en ny mening i livet och framförallt ett hopp om att det kanske finns något som verkligen kan ta bort meningslösheten som livet erbjuder.

Som tittare kan man eventuellt reagera med skepsis på att denna nya berättelse dyker upp i serien. Är det inte förkastligt att Tommy och Laurie medvetet ljuger för att få de före detta sektmedlemmarna att tro på att det går att hitta en mening utanför meningslösheten i sekten? Är det inte fullständigt oetiskt av dom att framställa en fiktion som skall skapa mening?

Men jag är övertygad om att det i våra vardagliga liv finns många sådana berättelser som Laurie och Tommy ger. Jag tror att tillvaron är full av, mer eller mindre sanna, meningsbärande berättelser. Och jag tror också att dessa berättelser är mer eller mindre medvetna för oss. Ibland väljer vi att tro på något, ibland har valet redan gjorts för oss. Ibland behöver vi bryta med dessa berättelser för att de är skadliga för oss, och vi behöver hitta nya berättelser för att uppleva en mening och mål i livet.

Och kanske är det inte så oetiskt av Tommy och Laurie att ge medlemmarna en ny meningsbärande fiktion som det verkar. Det kanske snarare är så att vi är ovana att tänka på att det just är fiktionen, snarare än verkligheten (eller ”sanningen”) som är betydelsefull för oss i våra liv. Att vi i vårt dagliga liv reagerar och handlar utifrån motiv som allt som oftast är fördolda även för oss. Det kan vara drömmar, förhoppningar och rädslor. Det kan vara en helt annan berättelse än den vi berättar om oss själva, en berättelse som ännu är okänd för oss.

4 thoughts on “Something to believe in

  1. Tack! Om Berättelsernas bärkraft i våra liv. Om motiv som håller sig dolda. Jag ska bära med mig de här tankarna och se vad de gör med min blick.

  2. Intressant! I mina öron låter det du beskriver som en ganska postmodern och ateistisk inställning. Den slentrianmässiga inställningen till religion i vår tid är ju att det är sagoberättelser (ett ord som sägs med föraktfull ton) som människor hittat på för att finna tröst, men som inte rymmer någon sanning. Jag undrar också: menar du att det som är fördolt eller okänt för dig eller mig automatiskt är ”fiktion” och inte ”verklighet”? Det låter ju också som en väldigt positivistisk hållning. Men jag kanske missförstår dig?

    Författare med självaktning brukar ju tvärtom hävda att sanningen är något mycket bredare och djupare än det som dataanalys eller ”fakta” kan bekräfta. Jft tänkare som Simone Weil och Edith Stein, som bestämt hävdade att människans uppgift är att söka sanningen – och att när hon gör det kommer hon att möta Kristus.

    1. Hej Alva!

      Jag är ju ett barn av postmodernismen så det är inte så konstigt att det finns ekon av den i det jag skriver. Men jag vill nog gå ett steg längre. Visst är religionen full av sagoberättelser till tröst. Det är ju detta vi kallar myter. Tröst, förståelse, sammanhang, skuld och ansvar. Det är ju mytens funktion – att berätta det som vi inte har andra ord för. Därmed inte sagt att myten inte är sann, snarare tvärtom: den är mer sann än något annat.

      Fiktionen, som jag skriver om ovan, är den fördolda berättelse som vi lever våra liv efter. Här kommer jag från ett psykoanalytiskt håll. Den är förstås verkligare än verkligheten. Eller för att använda Emilia Fogelklous ord ”verkligheten bakom verkligheten”. En verklighet som myten, eller sagoberättelsen, försöker lära oss att se.

      Hoppas det blev lite klarare nu?

Kommentera