Söderblom och Svenska kyrkans katolicitet

I tidningen Dagen är Läsaren Jan Eckerdal inblandad i en intressant debatt om Svenska kyrkans historia. Gentemot de katolska skribenter som i en tidigare artikel ifrågasatt talet om kontinuitet från  ärkebiskop Stefan på 1100-talet till Antje idag hävdar Eckerdal Svenska kyrkans katolicitet – och inte minst dess bidrag till Kyrkans katolicitet. Reformationen innebar, skriver Eckerdal, ett kyrkorättsligt brott mellan påven i Rom och den svenska kyrkoprovinsen, men inte ett brott med Traditionen.

I ljuset av denna diskussion finner Läsarna det lämpligt att tipsa om en nyss utkommen biografi över den ärkebiskop som starkast betonat Svenska kyrkans katolicitet, nämligen Nathan Söderblom, ärkebiskop åren 1914–30.

nathan bild 2

Författare är biskop emeritus Jonas Jonson, som alltså på detta sätt följer upp sin utmärkta biografi över Gustaf Aulén (recenserad här).

Vi bjuder på ett smakprov här, ur förordet, där Jonson skissar på de teologiska grundmönster som Söderblom bar med sig genom hela sin gärning:

Den första är att Gud är en levande Gud, som uppenbarar sig genom profeter, historiska händelser och i all äkta religion och som handlar genom människor som ställer sig till förfogande. Den andra är att kyrkan som organisation kan ta sig olika uttryck, men att kristendomen har en själ som är gemensam, bestående och samlad kring försoningens kors. Den tredje är att alla kyrkor – katolska, ortodoxa och evangeliska – har del i kyrkans katolicitet på lika villkor, och att biskopsämbetet är ett synligt uttryck för deras samhörighet och förbindelse med sitt gemensamma urprung.

Ur Jag är bara Nathan Söderblom satt till tjänst, s 13

Söderblom försökte tänka enhet i en tid präglad av kyrklig splittring. Hans dröm var en enhet som fortfarande tog hänsyn till den särart som de olika traditionerna utvecklat. En vision som Eckerdal tycks dela.

 

Kommentera