Skapade för att springa

I bokhyllan i sommarstugan vid den skånska sydkusten står de obligatoriska sommardeckarna. Mankells böcker om Wallander (förstås, Ystad är bara en kvart bort från stugan), Nesser, Edwardsson, Kepler och några till. En Ranelid sticker ut. Men ingen av böckerna fångar mig riktigt. Den enda i hyllan som lockar något är ”Born To Run”, Christopher McDougalls bästsäljare från 2009 om ett ultralöpande bortglömt mexikanskt bergsfolk och människans ”förinställda förmåga” att springa långt. Boken är förstås en riktigt välskriven Hollywood-skröna (ryktas i nuläget vara på gång som film med Matthew McConaughey) fylld av udda karaktärer och dråpliga historier. Men boken berättar också om människan, om kroppen och om psyket:

When things look worst, we run the most. Three times America has seen distance-running skyrocket, and it’s always in the midst of a national crisis. The first boom came during the Great Depression, when more than two hundred runners set the trend by racing forty miles a day across the country in Great American Footrace. Running went dormant, only to catch fire again in the early ’70s, when we were struggling to recover from Vietnam, Cold War, race riots, a criminal president, and the murders of three beloved leaders. And the third distance boom? One year after the September 11 attacks, trail-running suddenly became the fastest growing outdoor sport in the country. Maybe it was a coincidence. Or maybe there’s a trigger in the human psyche, a coded response that activates our first and greatest survival skill when we sense the raptors approaching. In terms of stress relief and sensual pleasure, running is what you have in life before you have sex. The equipments and desire come factory installed; all you have to do is let’er rip and hang on for the ride.

Om vi nu är skapta att springa, som boken driver som tes, så är det väl också Guds vilja att vi faktiskt använder den förmågan. Så se din nästa löprunda som en gudstjänst, en skapelsebejakande handling!

Kommentera