Sex är ingen privatsak

Nyligen läste jag den amerikanska religionshistorikern Lauren F. Winners Real Sex: The Naked Truth About Chastity, och sedan dess har jag funderat över hur kristna talar om och förhåller sig till sex. Winners tes är att kyrkan misslyckats med att tala öppet om den mänskliga sexualiteten och därför fått se sig omsprungen av den sekulära världens (des)informationskampanjer. Det är tidningar, tv och Hollywood som fått problemformuleringsprivilegiet. Det ligger något i det, åtminstone i mina protestantiska cirklar. När predikade din präst sexualmoral senast? Winner menar att en kristen människas förhållande till sin sexualitet inte ska vara någon privatsak: det vi gör i Kristi kropp har konsekvenser. Vi är kallade att ta ansvar för varandras andliga hälsa, och där ingår sexualiteten. Bibeln är mycket tydlig med att sex är något som sker inom äktenskapets ramar, men om vi ska klara av att leva efter Bibelns regler och rätt vårda skapelsen måste vi hjälpa varandra och föra konstruktiva samtal om vad det innebär att rent praktiskt ta ansvar för vår sexualitet. Det handlar inte om att skvallra om vem som haft föräktenskapligt sex eller om vem som varit otrogen, snarare om att öppet och i kärlek möta varandra som bröder och systrar i Kristus, att leva som en familj som tillsammans strävar efter att leva i uppståndelsens ljus.

Det kräver att vi tänker om. Många av oss är färgade av modernitetens individualistiska kultur där det som sker i sängkammaren är en privatsak, något man kanske yppar något om i nära vänners sällskap, men inget som hör hemma i kyrkogemenskapen. Det är fel, skriver Winner. Vi behöver naturligtvis inte syssla med detaljer, men vi ska kunna tala om svårigheter med kyskt leverne, om den kamp som vissa av oss kanske måste föra mot frestelsen att vara otrogen eller använda sig av pornografi. Vi ska skapa en sådan kultur att vi i kyrkan känner oss stärkta och burna av varandra, men där vi också är ansvariga för och särskilt inför varandra.

Det är inte kyrkans roll att apa efter den förhärskande kulturens sätt att se på och tala om sex. Vi är kallade att vara radikalt annorlunda, och där ingår vårt förhållande till sex och kärlek. Om vi ska kunna vara vittnen för en otroende samtid måste vi först stötta varandra att leva i kyskhet – ett begrepp som Winner korrekt skriver betyder mer än att avhålla sig från sex före äktenskapet. Kyskhet är en attityd, en respekt för Guds skapelseordning, ett sätt att leva i harmoni med omgivningen och att sätta den andres väl framför sitt eget. Kyskhet ska praktiseras såväl inom äktenskapet som utanför. Vi är alla kallade att vara kyska.

2 reaktioner på ”Sex är ingen privatsak

  1. Winners bok översattes och gavs ut på svenska år 2006 av Libris förlag. Den fick då titeln ”Bra sex. Allt jag inte visste om kyskhet”. Den blev inte särskilt uppmärksammad.

  2. Tack Josefin för att du tar upp detta ämne. Håller med om att det är försummat och jag vill gärna med en kommentar bidra till samtalet. Sexualiteten är ju något som följer oss genom livet. För mig fick reflektionerna kring dess innebörder förnyad aktualitet för ett par år sedan i samband med en utmattningsdepression, som jag fortfarande lever i sviterna av. 
    Min tolkning är att kyrkan (i vid bemärkelse, som en del av vår kultur) har haft problem med sexualiteten och att den syn som den sekulära världen (som du kallar den) har åtminstone delvis kan ses som en spegelbild av denna – i kombination med de förskjutningar som skett på grund av utvecklingen av preventivmedel och andra bioteknologiska landvinningar. 
    Kyrkan har härigenom förvisso inte längre problemformuleringsprivilegiet, men är fortfarande en del av problemet. 
    En del av detta, anser jag, är att vi så snart gör sexualiteten till en fråga om moral, det vill säga underställer den våra idéer om hur saker och ting borde vara. Det skulle jag vilja påstå gäller RFSU och kyrkan lika.
    Förvisso är sexualiteten ingen privatsak, inte på något område har samhället (och då inkluderar jag kyrkan) haft fler och mer detaljerade åsikter om vad människor bör och inte bör än detta. Idag, liksom tidigare, föregår de föreskrivande tolkningarna av sexualitet, de personliga upplevelserna och erfarenheterna. Detta riskerar skapa ett främlingskap för den egna kroppen hos många i varje ny generation. Ideologins uppdelning av själ och kropp materialiseras i vårt förhållande till oss själva. Vi blir delade, där vi borde vara hela.
    Vad är sexualitet?
    Jag menar på allvar att vi måste ställa oss den frågan. Åtminstone innan vi slår fast att ”Bibeln är mycket tydlig med att sex är något som sker inom äktenskapets ramar”. För mig är det annars ett fullständigt meningslöst påstående.
    Den intima relationen till oss själva och till andra berör såväl njutning som lidande. Förmågan till njutning och lidande är en viktig del av det som gör oss mänskliga. Priset för att vara avstängd från sin kropp är inget mindre än vår mänsklighet. Utan den kan vi varken vila skamlöst hos en annan människa eller känna med-lidande med henne?
    Äktenskapets intimiteter omfattar både samlag och att vara varandra nära i våra svagaste stunder av sjukdom och till och med död. Är det kanske därför ”sexualiteten” fungerar bäst där?
    Utifrån det sagda finns det anledning att fråga sig om vi som föräldrar bör vara mer rädda för ”föräktenskapligt sex” än för att våra barn får en dysfunktionell relation till sig själva och sina kroppar och därmed mister sin förmåga att njuta och lida.
    Kyskhet, för att återknyta till det du och Winners skriver, måste kunna betyda att äga sig själv som bara den kan som är hel, i betydelsen inte främling för sig själv och sin kropp. 
    Ambitionen du formulerar Josefin, att ”vara radikalt annorlunda” och ”vara vittnen för en otroende samtid” tror jag lätt krockar med det du samtidigt önskar, att ”respektera Guds skapelseordning” och  ”leva i harmoni med sin omgivning”. 
    Jag tror det pekar på en konflikt som ligger inneboende i en oförlöst syn på sex, som kyrkan tyvärr ofta varit en agent för.
    Eftersom detta är en läsarblogg vill jag till sist lyfta fram Lars Ahlin som en av våra främsta tänkare på detta område. Hans roman Natt i marknadstältet ställer frågorna om sexualitetens innebörder på det mest djupsinnigt sätt och förtjänar att bli läst och diskuterad.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.