Den traditionella historieskrivningen om västvärldens sekularisering har ofta utgått från en skissartad idé om att det successiva bortfallet av religion och metafysik lett till att vi blev rationella, vetenskapliga, moderna och sekulära, på köpet. Denna process har ofta framställts som ett oundvikligt framåtskridande i den mänskliga historien, och har därigenom getts ett närmast metafysiskt skimmer. Denna sekulariseringsberättelse fick länge stå i det närmaste stå oemotsagd. Glädjande nog tycks nu idéhistoriska exposéer som inte utgår från sekularistiska grundantaganden bli allt fler. Sedan tidigare har ju Charles Taylors A Secular Age (2007) pekat på hur både kristenhetens praktiska reformsträvanden och kyrkans egna teologiska och filosofiska förändringar gett upphov till det tillstånd där det blev tänkbart att ”välja” en religion. Sedan dess har flera läsvärda idéhistoriska skildringar med liknande ansats utkommit:
- Den politiske teoretikern Michael Allen Gillespie visar i sin The Theological Origins of Modernity (2008) hur moderniteten – dess sekulära självförståelse till trots – har sina rötter i kristendomens historia.
- Idéhistorikern Stephen Gaukroger har i The Collapse of Mechanism and the Rise of Sensibility (2011) beskrivit hur hur den moderna Vetenskapen kom att gå bortom föreställningar om metod och teknisk expertis till att formulera en världsåskådning i konkurrens med den kristna och göra anspråk på en sorts allomfattande kunskap.
- Notre Dame-historikern Brad Gregory har i The Unintended Reformation (2012) beskrivit den protestantiska reformationens oanade konsekvenser i termer av hyperpluralism, avsaknad av en föreställning om det gemensamma goda, samt kapitalismens och konsumismens dominans.
- Thomas Pfau (professor i engelska och tyska vid Duke university) menar i Minding the Modern (2013) att förlusten av centrala begrepp från klassisk och Aristotelisk filosofi lett till en separation mellan förnuft och vilja som omöjliggjort ett fruktbart samtal om etik och moral i vår samtid.
- Oxford-filosofen Larry Siedentop visar i Inventing the Individual (2014) att centrala liberala idéer som tron på individens frihet, allas lika värde, och likhet inför lagen, är föreställningar som först formulerades av kristna tänkare under medeltiden, inspirerade av den tidiga kyrkan.
- Nyligen utkom Oxfordhistorikern Peter Harrison ut med boken The Territories of Science and Religion (2015), som visar hur begreppen religion (religio) och vetenskap (scientia) gått från att ursprungligen förstås som dygder till att felaktigt uppfattas universella och monolitiska begrepp, något som lett till onödiga och korkade konflikter. Detta tema har Harrison tidigare berört i sina Giffordföreläsningar från 2011: Science, Religion and Modernity, och i kortform i hans ABC Religion-artikel The Virtues of the Mind: Mapping the Territories of Science and Religion.
Gemensamt för dessa verk är att de alla, tvärtemot det gamla sekulariseringsparadigmet, framhåller att sekularisering och modernisering inte skedde som en dualistisk reaktion mot ”religion”, utan att olika teologiska dispyter inom kristendomen bar fröet till sekularisering och modernisering. Kort sagt, sekulariseringen har teologiska rötter!
Vid närmare eftertanke är det väl ganska självklart. Men vår(a) svenska(?)/’vetenskapliga’ version(er) av religonskunskap (sböckerna) har förvisso tänkt i ett annat sken. (Björn Ulvaeus borde läsa en kurs i ämnet!) Bodil Jönsson påminde i föreläsning om att Newton var teolog! T.o.m. postmodernitet med sin tillsynes anti-Aristoteliska hållning upptäcker (föregående!?) partners i slavisk tanke. P-A Bodin är nog en av dem som på svenska kan ge en bättre översyn. Medeltiden är högintressant!
Tack för väldigt bra läsvägledning. Jag behöver just det i det här området, vägledning. Jag förstår att sekulariseringen har teologiska rötter och håller med om det. Colin Gunton, som jag läser för tillfället, har en mycket ”modern” sekulariseringsmodell är han kritiserar moderniteten och skriver att moderniteten är tidsåldern som definierar sig med sitt bortvändande ifrån Gud. Han kan ändå, likt de du nämner ovan, argumentera för den här bortvändhetens teologiska rötter (Ockham och nominalism för hans del). Men det jag undrar är om man kan hävda, med utgångspunkt från den litteratur du tipsar om här, att sekularitet inte behöver definieras som bortvändhet från Gud och att det bara är just dess självförståelse? Eller är det moderniteten som inte behöver definieras så? Eller bör det sekulära definieras som bortvändhet från Gud och det är de teologiska rötterna som de ovan påvisar? Det ytterst fragmentariska jag har hört om Gillespie verkar han väl mena att modernitet inte behöver mena sekularitet?
Jag tackar för en fin artikel! Jag skulle nog våga gå ett steg längre och hävda att reformationens minimalistiska program där sola scriptura ställs mot traditionen i sig själv bär ett frö till sekularisering. Det positiva med sekulariseringen har Gogarten visat, = att människan blir myndigförklarad som fri tänkande människa, men i och genom reformationen skedde också ett brott med den stora traditionen som gör att man inom reformatioen tvingades till politiskt skydd från furstarna och teologiskt till protest mot traditionens tolkning av skrifterna.