Schartau och nådens ordning i ekumenisk belysning (gästinlägg)

Läsarna har i dagarna förärats med en ekumeniskt angelägen artikel, skriven av broder Ingmar Svanteson OSB som är benediktinmunk och författare av bland annat en större kommentar till den helige Benediktus regel. Vi publicerar texten i sin helhet, övertygade om att vår läsekrets kommer ha stor behållning av den.

/Red. via Sebastian Ekberg

Henrik Schartau – en mötesplats för luthersk-katolsk ekumenik?

Den 9 september 2017 ägde en konferens rum i Kristus Konungens katolska kyrka i Göteborg. Temat var: Henrik Schartau. Föredrag hölls av representanter både för Svenska kyrkan och Katolska kyrkan. Förutom katolsk mässa av biskop Anders Arborelius firades också en gudstjänst med predikan av en präst från Svenska kyrkan. Deltagande var stort, inte minst av präster från Sven­s­ka kyrkan. Den som vet något om svensk kyrkohistoria, där rågången mellan katolskt och lutherskt hölls tydlig, inte minst i det ”schartauanska” Västsverige, måste ha höjt på ögonbrynen. Schartau i en katolsk kyrka? Är det inte att leka med sanningen från båda sidor av den 500-åriga luthersk-katolska kontroversen? Eller finns något hos Schartau som förenar över gränserna?

Henrik Schartau (1757-1825) verkade som stadskomminister i Lund för två hundra år sedan. Dessutom var han prost över församlingarna Bjellerup och Stora Råby ett par kilometer ut på skånska slätten. Han lämnade inte själv efter sig några tryckta alster, men hans predikningar och katekesundervisning har publicerats postumt, vilket påverkat åtskilliga generationer präster och troende, inte minst men heller inte bara i Västsverige. Enligt en muntlig tradition avråddes Esaias Tegnér p.g.a. ovädret efter Schartaus jordfästning att följa med ända till begravningsplatsen. Tegnér svarade: ”Den mannen följer man ända till graven”.

År 2003 hölls i Lund ett vetenskapligt symposium om honom, där bidragen samlades i en bok, Henrik Schartau 1757-1825. Symposiet hade­­ av naturliga skäl inga ekumeniska ambiti­o­ner, ändå påpekar Anders Piltz i sitt bidrag, ”Henrik Schartau och det stora allvaret”, att Schartau byggde på ”samma realistiska metafysik som exempelvis Thomas av Aquino”. ”Man kan genom analogiresonemang få viss kunskap om Gud”. Förnuftet är enligt Schartau genom syndafallet förvisso skadat, men inte helt förstört. Hans beskrivning av människans väg till frälsning, den s.k. kallade Nådens ordning, Ordo salutis, har enligt Piltz ”vissa likheter med de stora karmeliternas beskrivning av det andliga livets olika stadier”. Detta kan bekräftas. Undertecknad bad en gång karmeliten br. Wilfrid Stinnisen att läsa några texter om Nådens ordning, skriv­­na av Bo Giertz. Br. Wilfrid blev häpet och positivt förundrad. Han menade sig inte känna någon motsvarighet i katolsk tradition till en sådan samlad beskrivning av människans väg till fullbordad omvändelse. Br. Wilfrids enda fråga var om Nådens ordning nådde så långt som de stora mystikerna gjorde.

En som givit oss flera böcker om Schartau i modern tid är Lechard Johannesson (1904-1989), präst i Svenska kyrkan, författare och den ende svenske filosof som på 1950-talet gav sig in i Hedenius-debatten på Hedenius egna villkor.

Min fråga är om inte Schartau kan vara en mötesplats för ekumenisk dialog, där båda sidor har något att lära av varandra, både teologiskt, homiletiskt och själavårdsmässigt?

Det vilar något av evighetens frid över Schartaus predikningar.” (Johannesson) De är djupt allvarliga, men vill varken hota, skrämma eller skapa känslostämningar. Hans förkunnelse vänder sig inte till känslan utan till eftertanke och besinning. Den är klar och begriplig. Samtidigt är det själavård med en enda avsikt, att föra människan vidare på frälsningens väg. Predikningarna utgör en slags kollektiv själavård. Eftersom lyssnarna har kommit olika långt på vägen måste därför predikanten vända sig till olika lyssnare med hänsyn till var de befinner sig på den andliga vägen. De ”kallade” men ännu ”sovande” har inte låtit sig tilltalas av An­den genom Guds ord och måste därför ”väckas”. De ”väck­ta”, som har fått del av vad Schar­tau kallar ”nåderörelser”, får inte lockas att tro att de därmed är omvända. De måste få redskap för vägen vidare, fr.a. allt hänvisas de till Guds ord, fortsatt bön och lyssnan­de till predikan och undervisning, så att deras kristna liv inte byggs på käns­lor. Känslorna och erfarenheten av de första ”nåderörelserna” läm­nar dem nämligen i sticket när de större problemen dyker upp. Schartau tar viljan på hög­sta allvar. Människan kan ”stå emot” vad Gud vill säga henne genom den helige Ande. Än­då är viljan aldrig skild från nåden. Viljebesluten sker inte i ett lufttomt rum. Den ”väckte” säger inte: ’Jag har avgjort mig’. Även om viljans bifall är nödvändigt är ”uppväckelsen” ett svar på ett tilltal av Gud genom hans ord, som är något fast och objektivt. Endast Anden kan väcka och föra vidare. Endast Anden kan upplysa om de djupare liggande hindren på vägen. Den ”väckte” måste bli ”upplyst”. Den­na ”upplysning” sker först genom ”lagen”, den evangeliska termen för vad Gud kräver av människan. Lagens ”upplysning” avslöjar steg för steg hjärtats djupare liggande irrvägar och synder. Genom ”lagens upplysning” hindras människan också att bli förmätet stolt över sina första andliga erfarenheter. Schartau kallar sådant för ”skrymteri”. ”Upplysningen genom lagen” måste i sin tur fullbordas av ”upplysning genom evangelium”. Först genom denna ”upplysning” får människan en rätt insikt om nåden och om allt det som Kristus har gjort för henne. När detta sker blir människan ”rättfärdig” genom tron Kristus. Denna ”rättfärdiggörelse” betyder inte bara att människan ”förklaras” rättfärdig för Kristi skull, hon blir född på nytt i sitt hjärta. Då först är omvändelsen fullbordad och lärjungen ”benådad”. Då kan hon ledas vidare till ett helgat liv. Det som många, då som nu, skulle kalla ”omvändelse”, en första och kanske omvälvande erfarenhet av Guds verklighet, skulle Schartau benämna ”kallelse”, ”uppväckelse” eller en första ”nåderörelse”. Detta är ännu inte ”omvändelse”, trots att det kanske medför stora förändringar i det yttre. Det är då man lära sig kristet ABC, delta i gudstjänsten, läsa bibeln och lägga av ”grova synder och laster”. Sådant är första steget på frälsningens väg. Först den ”upp­lyste” och ”benådade” kallar Schartau en ”omvänd” människa. Först då är hon ”född på nytt”.

Schartaus ”diagnostiska” metod märks fr.a. i den s.k. tillämpningen, oftast som avslutning på hans predikningar. Han försöker beskriva den ”sovande”, den ”väckte” och den ”benådade”. Med en kort beskrivning anger han, utifrån den text som utläggs, det typiska för respektive lyssnare och ger den medicin som vederbörande behöver. ”Du som… bör göra så eller så…, men du som… bör göra så…”. Oftast har tillämpningen tre ”adressater”, de ”sovande”, de ”väckta” och de ”benådade. Det vore förödan­de om den ”sovande” fick ”tröst”. Då skulle han ju fortsätta att sova. Men det vore lika förödande om den som uppväckts av lagen och plågas av sin synd inte fick sina ögon öppnade för den Frälsare hon har. Den ”benådade”, i sin tur, får inte somna in i falsk passivitet. Det är på frukten man känner trädet. Schartau råder dessutom den enskilde att uppsöka och ”befråga” sin själasörjare för att få personlig vägledning, utöver den som ges i predikan och annan undervisning.

Över alltsammans vilar både ett stort allvar och en mild nåd. Schartau visste att allt hängde på nåden. Gud kallar genom evangelium, som är något för människan lockande. Men även när hon behöver kärvare medicin för att upptäcka dolda hinder och mer svårupptäckta synder, är det endast nåden som leder till en fullbordad omvändelse och ett heligt liv.

Schartau hade en tids erfarenhet av den s.k. herrnhutismen, en pietistisk riktning från 1700-talet med starkt emotionell inriktning, vilket Schartau sedan markerar tydlig distans till. Herrn­hutismen var en viktig föregångare till flera senare väckelser ända in i vår egen tid. Det genomgående mönstret hos dessa väckelser är att andliga framsteg alltid anses bero på att människan behöver upptäcka och ta emot ”det glada budskapet”, medan ”omvändelse”, i betydelsen av moraliska förändringar i sättet att leva, tonas ner eller helt försvinner. Denna ”hyperevangeliska” accent tycks ha många skäl för sig. Gud vill människan hela tiden väl, det är alla kristna i princip överens om. Men Schartau skulle tillägga att denna sanning inte utesluter att Gud också måste bruka kärva metoder för att avslöja djupare liggande hinder i människan. Det är först denna fördjupade självkännedom som öppnar ögonen för det verkliga djupet och den hisnande storheten i Guds nåd.

Det avgörande blir därför att predikanten och själasörjaren, som en erfaren läkare, kan ställa rätt diagnos. Själa­sörjaren måste kunna se var vederbörande befinner sig på frälsningens väg för att kunna ”ordinera” rätt medicin. Risken att bli ”lagisk” och ”dömande” löses inte genom att bli ”mil­dare” eller mera ”tillåtande”. Det vore att upplösa lagen i stället för att låta den fullborda sin tjänst. Inte heller räcker det att enbart upprepa orden om Guds barmhärtighet. Det är, som bekant, en större konst att predika ”nåden” än att predika ”lagen”. Vägen till frälsning är en andlig process, men en process som engagerar människans högsta förmågor, hennes förnuft och hennes vilja. Ändå begränsas det inte till en enbart mänsklig och psykologiskt beskrivbar process. Guds ord vänder sig till förstånd och vilja, för att genom Anden upplysa förståndet och förvandla viljan.

En klassisk problematik i både förkunnelse och själavård är konsten att finna vägen mellan, å ena sidan, det enbart lagiska i betydelsen vad Gud efterfrågar genom sina bud, och å andra sidan det enbart evangelis­ka, i betydelsen av vad Gud vill ge genom sin nåd. Schartaus luthers­ka ortodoxi har lärt honom att allt är nåd som bara kan tas emot i tro, men hans förutsättning­ar, filosofiskt och antropologiskt, hjälper honom att hitta en väg där nåden inte förstör naturen utan får den att växa till och fullbordas.

Det unika hos Schartau, enligt Johannesson, är att hans ortodoxi omvandlas till levande själavård, vilket gör honom till den förste i vårt land som förmått gjuta samman läran om Gud med läran om hur nåden förvandlar människan. Någon har sagt att Nådens ordning är den ädlaste frukten som vuxit fram i svenskkyrklig tradition.

Det kanske mest iögonenfallande när man läser Schartau med katolska glasögon är hans människosyn. Man väntar sig åtminstone inslag av det lutherska talet om ”den trälbundna viljan”, men hos Schartau är det inte lätt att finna sådant. Snarast möter man en djupgående ”optimism” i hans syn på människan, även om Schartau nog skulle värja sig mot ett sådant uttryckssätt. Människans förnuft kan förvisso sägas vara ”fördärvat”. Ändå vädjar han hela tiden till eftertanke och förnuft, som måste och kan användas för att förstå Guds ord. Okunnighet och ohörsamhet mot ordet är verkliga hinder på vägen till Gud.

Människan bär vidare på en längtan efter allt större lycka och fullkomlighet. Denna längtan ligger inte på känsloplanet, utan är en följd av att hon är skapad till Guds avbild. Trots att Schartau med stor vältalighet utlägger Kristi försoning genom sitt lidande och sin död – allt hänger på detta objektiva, på detta ”allena” – trots detta upprepar han ofta sin varning att människan är i stånd att hindra och sabotera Andens verk. Människan kan säga nej till frälsning­en. På henne själv hänger hennes salighet. Schartau kallar det ”Guds godhet” att han lämnat åt människan att delta i avgörandet av hennes eviga öde. Hon kan inte bli evigt olycklig annat än genom sitt eget handlande.

Också när han berör det bibliska talet om utkorelse ”hindras” han av sin människosyn att dra felaktiga slutsatser. ”Det är människan själv som gör att hon inte är utkorad.” Så vitt jag kun­nat läsa talar han inte uttryckligen om samverkan eller ”cooperatio” mellan Gud och människa, men det är svårt att se att det inte handlar om just det. Det Gud har gjort och gör exklu­derar inte människans medverkan och egna ansvar för sin frälsning. ”Gud bevarar, men människan mås­te framhär­da.”

Också Schartaus sätt att tala om helgelsen är iögonenfallande. Han räknar med helgelsen som en verklig förändring och andlig tillväxt i människan. Det stannar inte i en teori när han säger att Guds avbild i människan återupprättas genom den nya födelsen. ”Först den pånyttföd­da människan älskar Gud med hela sin vilja. Hon har fått förmågan att vända sina tankar till det hon vill.” Han talar flera gånger om ”större eller mindre nådelön, beroende på hur människan mer eller mindre har vuxit till i nåden, befrämjat Guds ära, varit till välsignelse i hans rike och för Herrens skull uthärdat lidande med tålamod”. Han ger det också en teologisk och antropologisk motivering. Det större måttet av denna nådelön ”kunde människan vinna först sedan hon satts på prov, dvs. haft möjlighet att välja och av Gud belönas med en större lycksalighet”. ”Det skulle strida mot Guds rättfärdighet att belöna människan för något gott som inte finns hos henne”.

Kanske än mer förvånande att höra från en förkunnare i luthersk tradition är när han talar om lön och ”vedergällning”. ”Varje offer som du gör honom (Kristus) i försakelsen av något jordiskt som du lämnar för hans skull, skall han av nåd vedergälla dig redan här i tiden med outsäglig frid och med salighet i all evighet.”

Detta hindrar honom inte att med stor vältalighet och välvalda bilder förkunna nådens och barmhärtighetens primat. ”När Gud visar sin nåd är inte tid att vara rädd.” Inte ens ångesten hos en kristen ”kan skilja henne från Kristi kärlek”. ”Det är för det tröstande och rogivande i kristendomen han har skarpast blick” (Edv. Rodhe).

Slagrutan för att inte gå till överdrift, varken i ”evangelisk” eller ”lagisk” riktning, är nådens ordning. ”Både de som sökte falsk tröst och de som tvekade att ta emot trösten behöv­de ordo salutis.” Han kunde ge konkret anvisning om att Guds verk i hjärtat krävde handling, vad människan skulle göra. Detta hindrade människan att sjunka ner i passivitet. Katolsk tradition har alltid varnat för den s.k. quietismen, den passiviserande och känslobaserade ”friden”. Än­då bevarar Schar­tau vissheten om att människans omvändelse och helgelse hela tiden förblir ett verk av den helige Ande.

Schartau ger det förvånande rådet till själasörjaren att inte vara för snabb med förlåtelsen, vilket väckte frågor och invändningar redan på hans egen tid. Skälen till detta råd var att insikten om synden kan förbli ofullständig genom för ”snabb” förlåtelse. Sorgen över synden behöver sin tid. Att söka tröst är inget självändamål. Det människan skall söka är verklig befrielse och frälsning. Då ges henne också den tröst hon behöver på vägen. Om människan inte går till roten med det onda kan samtycket till synden finnas kvar och fresta till återfall. Dilemmat dyker gång på gång upp i den andliga historien. I biktsituationen räknar katolsk praxis med olika gra­der av ånger, men ställer inte ”fullkomlig ång­er” som villkor för förlåtelsen. Någon slags ånger förutsätts, men ånger kan växa och fördjupas. Samtidigt är de andliga vägledarna väl medvetna om problemet. ”Omvändelse och botgöring” är ofta en utdragen process. Johannes Cassianus (d. 430) kan säga att botgöringen är fullbordad först när lusten att synda är helt försvunnen.

För Schartau spelar frågan om ”frälsningsvisshet” en viktig roll, också för hans personliga del. Någonting i människan själv kan ”känna igen” Andens verk. ”Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn.” (Rom 8:16) Men detta inre ”vittnesbörd” får inte vara byggt på känslor. Ännu mindre på föreställningen om att höra till ”de utvalda”. ”Endast genom kamp om nåden blir människan säker på att äga nåden.” Vad Schartau säger liknar Jean­ne d´Arc, när hon förhördes och av domaren fick den försåtliga frågan om hon visste om hon var i Guds nåd. (Hade hon svarat ett enkelt ja på frågan, hade hon kunnat anklagas för falsk lära om utkorelsen.) Hon sva­rade: ”Om jag inte är i nådens tillstånd, så må Gud försätta mig i det; och om jag är där, må Gud bevara mig i det”. Ändå kan Schartau tala om ”tecken” på nåden. ”Den moraliska kraften väcks till liv när skuldens börda lyfts av. Den kraften är inte hastigt övergående.”

Ändå förbli det ett andligt skeende, som oftast inte kan registreras eller följas med mänskliga instrument. Människan vet egentligen inte om när hon kommer till tro. Schartau talar här inte om de första ”nåderörelserna”, utan om den tro som fullbordar omvändelsen, om den andliga pånyttfödelsen. Detta sker i ett tillstånd av andens fattigdom. Han talar om ”den känsla av fullkomlig vanmakt som ger plats för Kristus”.

Det avgörande tecknet på omvändelsens fullbordan är friden, som kan erfaras, med förnuftets hjälp. Människan förstår och inser att det är omöjligt för henne själv att ”skaffa sig friden”. Den frid hon erfar mås­te därför komma från Gud. Den blir ett slags ”bevis” på Guds kärlek. Man kan jämföra med den helige Benedictus´ tolv steg på ödmjukhetens väg i sin klosterregel från 500-talet. Först i kapitlets slutord, och efter att i det tolfte steget ha beskrivit den ödmjukes andliga fattigdom, talar munkfadern om hur brodern nu inte längre handlar av fruktan för straff, utan av kärlek till Kristus och av lust att göra det goda. Till slut beskrivs det som ett verk av helige Anden.

Det är ekumeniskt utmanande att känna igen samma mönster hos en svensk evangelisk-luthersk predikant och själasörjare, trots att så mycket skiljer oss från varandra. Förvisso är myc­ket i Schartaus språk och formuleringar främmande för många idag. Det finns kritiska frågor att ställa till Schartau, men en ekumenisk tumregel är att inte leta efter det sämsta utan efter det bästa i den andra kyrkan. Under ytan lyser något fram som är gemensamt, både över tid och över konfessionsgränser.

Ingmar Svanteson OSB

Källor och litteratur
Henric Schartau, Evangeliepostilla, Lund 1937.
Henric Schartau, Femton predikningar och ett Skriftermålstal, Lund 1927.
Edv. Rodhe, Henrik Schartau såsom predikant, Lund 1909.
Lechard Johannesson, Henric Schartau (andra upplagan), Lund 1957.
Lechard Johannesson, Frälsningens väg, En Schartau-Antologi, Lund 1957.
Anders Jarlert (redaktör), Henric Schartau 1757-1825, Lund 2003.

Citaten i artikeln har språkligt moderniserats.

Kommentera