Samtal om frihet

Ett av glädjeämnena med en blogg är de samtal som det föder, bland annat i kommentatorspåren. Texten från Anselm i förra veckan gav upphov till ett tankeutbyte om frihet mellan undertecknad och den initierade men okände kommentatorn ”Lugisupporter”. Vi publicerar det här i sin helhet av två skäl. Dels för betydelsen av att reflektera kring det kristna frihetsbegreppet i en ”liberal demokrati” där alla politiska partier förstår sig som liberala i någon mening, dels  för att uppmuntra till samtal och interaktion i bloggens kommentarspår!

Från ”Lugisupporter”:

”Sann frihet är att agera i enlighet med sin natur.” Utomordentligt!

Det får mig att tänka på några rader av William T Cavanaugh. Han använder äktenskapet som bild för en frihet som inte är ”negativ” utan ”positiv”. Att lova en annan människa kärlek till livets slut – det vill säga, oberoende av vad den andre gör – vore dumdristigt, såvida du inte tror att du finner din verkliga frihet genom att i kärlek binda dig till en annan människa, menar Cavanaugh. Han skriver:

Att inta den ståndpunkten är att säga att min fulla frihet i positiv mening, förmågan att nå min högsta potential som människa, består i att ge mig själv åt en annan människa. Att vara gift och fostra barn är, precis som när någon blir munk i ett kloster, ett sätt att överlämna sin vilja åt andra människor och tillåta sig att helt stå till deras förfogande. Det är att försöka efterlikna Kristus, vilket är den högsta formen av självförverkligande, och därmed den högsta formen av frihet. (Ur Pilgrim 1/2013)

Och Cavanaugh sammanfattar: Det är friheten att vara den man verkligen är.

Härifrån kan vi gå till den mest berömda vitan från 300-talet, biskop Athanasios levnadsteckning av den helige Antonios. Är det inte slående hur Antonios kamp i biografin beskrivs som en kamp för att bevara sin natur ofördärvad, det vill säga att bevara sin frihet – inte att bli eller uppnå något han inte är?

Här förutsätts en antropologi där förståelsen av människan som Guds eikon inte låter sig kompromissas med. Avbilden är en ontologisk kategori. Inte en moralisk. Frihet är inget man uppnår, endast något man bevarar. Är det inte just detta orden i Första Petrusbrevet 2:16 ger uttryck för: ”Var fria människor, men missbruka inte er frihet till att göra det onda, utan var tjänare åt Gud.”?

Men vad skulle Emil Gustafson säga om detta?

Svar från Joel Halldorf:

Ja, Cavanaugh utreder detta på ett lysande sätt i Pilgrim! Liksom Athanasios gjorde på 300-talet – tack för en god utläggning.

Emil Gustafson har ett frihetsideal som ibland liknar det klassiskt kristna i den meningen att frihet är något annat än självbestämmande. Dock är han för präglad av den lutherskt-nyevangeliska negativa antropologin för att riktigt se det som ett i grunden naturligt uttryck för människan. Dock följande vers:

Det är min högsta ära
Att vara tjänare
Åt en så nådig Herre
Och tålig mästare;
Det är min största frihet
Att vara Jesu träl,
Och derför hans jag blifvit
Med ande, kropp och själ.

3 thoughts on “Samtal om frihet

  1. Efter en rusig kväll i Kristianstad i går – alla har väl sett hur vi malde ner dem i slutet: 26-27! – blev det sent, med efterföljande legitim sovmorgon. När jag nu så småningom tagit mig upp och läser ditt senaste inlägg, Joel – med referens till vad jag tidigare skrivit – inser jag att vi behöver tala mycket om friheten. Just därför att det här blir som tydligast hur vi i grunden är indoktrinerade av individualism. Det är slående hur konvertiter till den ortodoxa kyrkan – jag talar nu inte om de nya konvertiterna – när de så småningom ska göra bokslut, sammanfattar motivet med att de valt att bli ortodoxa i ett ord: Friheten. En protestant tänker då omedelbart i individualistiska kategorier, och kan därför inte förstå vad detta svar innebär. För den ortodoxe kan friheten aldrig skiljas från kärlekens princip.

    De ryska tänkarna blir våra undsättare. Berdjajev tar sats från det självklara: världen började med att Gud föredrog friheten. Och i generationen efter honom: genom att upphäva antagonismen mellan romersk centralism (här får jag uttrycka mig varsamt!) och protestantisk individualism tecknar de ryska exilteologerna en vision av kyrkan som en levande organism. Som Khomiakov: ”Ingen blir frälst på egen hand, ingen tror på egen hand, ingen älskar på egen hand, ingen ber på egen hand.” Allt detta gör vi bara som del av en gemenskap. Men varje protestant är beredd att bryta med hela kyrkan bara för att hon tror att Gud har talat till henne, att hon kan komma till Gud på egen hand.

    Är det bara ett tankefel? Eller är det ren heresi? Jag lutar åt det senare. Och tror att de har alldeles rätt som menar att det intellektuella, och praktiska, uttrycket för denna förvillelse är reformatorernas förkastande av böner riktade till helgonen, böner till de döda och vördnad för Guds moder.

    Men om det ovan sagda har ju även en protestantisk teolog i er egen krets sagt åtskilligt: ”Vägen ut ur individualismen är kortfattat Kyrkan.” (Patrik Hagman, Kristet motstånd, s 67). Men med vilka konsekvenser yttrar sig en protestant så?

  2. Tja, förhoppningsvis med konsekvensen att vi inte mer behöver resonera utgående från vilken variant av kristendom och kyrka vi råkar finnas i.

    Givetvis ser jag värdet i att klargöra de historiska linjerna på detta sätt – och jag ser inget fel i det du säger, utom möjligen att mycket få protestanter verkligen tänker att det gäller att vara beredd att bryta med hela kyrkan om Gud talar till en, även om det är något slags – missriktat – ideal.

    Men den individualistiska kultur vi lever i är inte ett dogmhistoriskt problem, och jag vägrar tro att man kan komma lös ur den prägel den kulturen satt på oss genom att välja en viss tradition. Frågan är – vad gör vi nu? Och svaret – så vitt jag kan se – är att igen en gång fråga sig vad ett liv i Jesu efterföljd innebär för oss som kyrka i den tid, på den plats vi lever. Om det är protestantiskt, katolskt eller ortodoxt vet jag inte.

Kommentera