”Vi lever i samma värld!” Jag sitter i bänken i söndagens högmässa och lyssnar på prästens predikan. Hon har upprepat Jesajas tuffa ord som vi tidigare lyssnat till i gudstjänsten: ”Ni har blod på händerna. Tvätta er, rena er! Låt mig slippa se era illdåd. Sluta göra det onda och lär er göra det goda. Sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte. För den faderslöses talan, skaffa änkan rätt”.
Och hon fortsätter: ”Om vi accepterar att vi människor inte lever i olika världar, utan i samma, är Jesajas ord en käftsmäll”. Vi har ett ansvar för andra människor, här och i andra delar av världen. Prästen konstaterar att det mot bakgrund av ett sådant perspektiv inte går att skilja tro och politik åt. Vi är kallade att bli både ordets hörare och görare.
Bland oss som lyssnar finns flera som är engagerade i olika politiska partier och som inför valet syns i valstugor på torget några stenkast från kyrkan. Jag tänker på högmässan och oss som firade den och ser då hur Guds ord, politiskt engagemang, bön, delande av bröd och omsorg om människor vävs samman i en komplex och rik väv. Verkligheten låter sig inte delas in i slutna sfärer. Prästens ord och delandet av brödet hjälper oss att se att vi alla lever i en och samma verklighet. Människorna som sökt sig till kyrkan skapar genom sina kroppar och sitt engagemang förbindelser mellan valstugor och kyrkorum, mellan altare och torg. Högmässan fungerar som ett ihopsamlande. I liturgin får det som splittrats samlas ihop så att vi kan bli stärkta i tron att allt och alla lever, rör sig och är till i Gud.
Att kyrkan är och ska vara en ihopsamlare bekänner vi varje gång vi stämmer in i kyrkans bekännelse att vi tror på en helig, allmännelig (katolsk) kyrka. Katolsk översätts ofta med universell eller allmän men den franske teologen Henri de Lubac pekar på att katolsk snarare syftar på ett ihopsamlande än ett utspridande (som han menar att ordet universell antyder). de Lubac konstaterar vidare att
[katolsk] antyder föreställningar om en organisk helhet…om en kraftfull syntes, om en verklighet som inte är skingrad utan, tvärtom, vänd mot ett centrum som borgar för dess enhet.
På så sätt kan högmässan som jag firade bli ett, om än bräckligt, tecken på att vi alla lever i en och samma värld och därmed har ansvar för varandra. Därför är varje klockringning till gudstjänst och mässa också en politisk handling. Från mässan sänds vi sedan ut för att bli ordets görare.
För några av oss innebär det att stå i valstugor och på torg för att föra politiska samtal, för andra tar sig engagemanget och ansvaret andra uttryck.