Rysk punk-teologi

Punk-Prayer-Banner

Vet du vilka djupa teologiska övertygelser som låg bakom Pussy Riot-nätverkets aktion i Kristus frälsarens katedral i Moskva i februari 2012? Det visste inte jag, så teolog och gammal punk-aktivist jag är. Jag följde inte rättegången tillräckligt noga. För den som läst gruppens slutplädering och uttalanden är det jag ska berätta nu skåpmat, men er andra uppmanar jag att läsa vidare. För mig skänker det lite ljus i det mörker som råder i Europa just nu.

Många mediavågor har sköljts över oss sedan 2012, så låt mig först påminna om vad som hände. Fem medlemmar i det som beskrivs som ett feministiskt punk-kollektiv gick fram till Moskva-katedralens högaltare iklädda vinterkläder. Väl där tog de av ytterkläderna, satte på sig färgglada baklava-mössor, föll på knä, gjorde korstecken och dansade klassisk punkdans (åtminstone som jag minns det från min ungdom), med hopp, sparkar och slag i luften. Aktionen var totalt cirka 30 sekunder lång men filmades av flera nätverksmedlemmar.

Filmklippen sammanställdes sedan till en punk-bön, ”a punk prayer” med titeln ”Mother of God, Put Putin Away”; en bön som fick medial spridning av svårslagna mått. Filmen var en tydlig kritik av Putin-regimens nära samröre med Rysk-Ortodoxa kyrkan och dagen före det som skulle komma att bli Putins omval arresterades två av kvinnorna, Nadezjda Tolokonnikova, 22 och Marija Aljochina, 24. Någon vecka senare arresterades även Jekaterina Samutsevitj, 29. De tre dömdes sedermera till två års fängelse i en straffkoloni för att ha försökt undergräva civil ordning motiverade av religionshat.

Var de motiverade av religionshat? Nej, inte alls, men religiöst och teologiskt motiverade var de definitivt. På teologiska grundvalar ville de kritisera en kyrka som går hand i hand med en förtryckande makt. Det var en kamp om teologiskt och exegetiskt tolkningsföreträde.

Samutsevitj förklarar att deras aktion var ett kreativt, lekfullt men allvarligt menat inlägg i debatten om relationen mellan religion och statsmakt. Hon menar att Putin-regimen på olika sätt, till exempel genom att ofta använda katedralen som bakgrund för nationella TV-sändningar där regimen presenteras i fördelaktig dager, velat få del av Rysk-Ortodoxa kyrkans transcendenta legitimitet för maktutövning. Kyrkan används för att stärka en föreställning om att den sittande regimens makt är naturlig, konstant och nödvändig, menar hon.

Pussy Riot ville sprida en annan bild. De ville skapa en visuell bild av ortodox kultur och den motkultur som även den är en reell verklighet. De ville låta kyrkan stå för något annat än statsmakt. Men inte bara som en politisk kritik utan framför allt som en teologisk kritik. Samutsevitj säger att hon ville avslöja en falsk föreställning om att ortodoxi handlar om statsmakt när det lika gärna, och på god teologisk grund, kan förknippas med protest och motkultur.

Marija Aljochinas plädering utvecklar de exegetisk-teologiska dimensionerna av gruppens motivering. Aljochina betonar att även kampen om bibeltolkning var ett centralt element i gruppens aktion. Ur ett kristet perspektiv, argumenterar hon, ser vi att grundläggande kristna föreställningar och symboler ersätts med sin motsats när religion lieras med statsmakt såsom den kommit att göra i Ryssland under senare tid. Hon exemplifierar med den kristna föreställningen om ödmjukhet som hon tolkar som en väg till inre frihet, kraft och slutgiltig befrielse. Denna förställning används inom den kyrka-stat-regim som råder i Ryssland idag för det rakt motsatta, menar hon. Hon citerar den ryske existentialistiske teologen Nikolai Berdyaev och hävdar att den tolkning av kristen ödmjukhet som dominerar i rysk kyrka-stat-regim är en ontologisk eller existentiell ödmjukhet som istället för att främja frihet och befrielse blir ett instrument för underordning och beroende som därmed gör Guds söner och döttrar till Guds slavar.

Vår motivation, fortsätter Aljochina, uttrycks bäst i evangelierna, i bergspredikan, och i Jesu löfte: ”Den som söker han finner, och för den som bankar ska dörren öppnas”. Hon hänvisar också till det bibelord ur Johhannesevangeliet (10:33) som kyrkan använde mot gruppens aktion, nämligen scenen i Johannes där Jesu kritiker vill stena honom för blasfemi.

Då tog judarna på nytt upp stenar för att stena honom. Jesus sade till dem: ”Jag har låtit er se så många goda gärningar som kommer från Fadern. För vilken av dem stenar ni mig?” Judarna svarade: ”Det är inte för någon god gärning vi stenar dig, utan för att du hädar och gör dig själv till Gud, fast du är människa.” Jesus sade: ”Står det inte i er lag: Jag har sagt att ni är gudar? Lagen kallar alltså dem som fick Guds ord för gudar, och skriften kan inte upphävas. Hur kan ni då säga till mig, som Fadern har helgat och sänt till världen, att jag hädar när jag säger: Jag är Guds son. Om jag inte gör min faders gärningar skall ni inte tro på mig. Men om jag gör de gärningarna, så tro åtminstone på dem, om ni nu inte kan tro på mig. Då skall ni fatta och förstå att Fadern är i mig och jag i Fadern.” De försökte återigen gripa honom, men han kom undan.

När kyrkan ville anklaga gruppen för blasfemi använde de alltså, intressant nog, det bibelord om hädelse som i evangeliet är riktat mot Jesus själv. Naturligtvis vill Aljochina peka på de kyrkliga företrädarnas exegetiska brister som i sin tur leder till en parodisk bild av de unga kvinnornas rättegång där de i ljuset av de kyrkliga företrädarnas bibelhänvisning tilldelas rollen av den heresi-anklagade Jesus. Men hon vill även något mer, och det handlar om bibeltolkning: Religiösa sanningar, säger Aljochina, är en process, inte en färdig produkt. Kristendomens sanningar ges liv och mening inte framför allt genom statiska institutioner och kyrkliga dogmer utan genom den pågående kreativa processen inom konst och filosofi.

Nadezjda Tolokonnikovas plädering ger den sista pusselbiten till den teologi som motiverade Pussy riots aktion genom att hänvisa till två paradoxer hos Paulus: Visheten i dårskapen och styrkan i svagheten. När Pussy riot sökte sitt kreativa uttryck drogs de till punkens heliga dårskap, förklarar hon. Begreppet helig dårskap kopplar hon sedan till 1 Korinthierbrevet 1:21:

”Ty eftersom världen, omgiven av Guds vishet, inte lärde känna Gud genom visheten, beslöt Gud att genom dårskapen i förkunnelsen rädda dem som tror.”

Här ställer sig punk-kollektivet i en tydlig rysk-ortodoxt kristen tradition, menar hon, och hänvisar till Kristi dårar såsom helgonet Xenia av Sankt Petersburg men även Dostojevskijs idioten. Xenia gav bort allt hon ägde för att följa Kristus och levde resten av sitt liv på stadens gator iklädd sin avlidne makes militäruniform. Man ställer sig därmed i en teologisk och konstnärlig tradition där dårskap, passion, lekfullhet och naivitet används för att avslöja officiellt hyckleri. Tolokonnikova hänvisar också åter till Johannesevangeliet och det faktum att Jesus själv där anklagades för dårskap:

Många sade: ”Han är besatt och från sina sinnen. Hur kan ni höra på honom?”

Den andra paulinska paradox Tolokonnikova lyfter fram är styrkan i svagheten, och 29åringen låter som Paulus själv när hon förklarar:

Vi var som vanligt uppriktiga, sa precis vad vi tänkte. Vi var väl barnsliga i vår sanning, men vi ångrar ingenting av vad vi har sagt, särskilt inte den dagen. Och även om vi har baktalats tänker vi inte baktala. Vi befinner oss i en förtvivlad situation, men vi är inte förtvivlade. Förföljda men inte övergivna. Det är lätt att förnedra och förinta öppenhjärtiga människor, men ”då jag är svag, är jag stark.”

Tolokonnikova skriver senare ett brev från fängelset till filosofen och kulturkritikern Slavoj Zizek för att tacka honom för stöd och uppmuntran. ”Det låter kanske helt galet”, svarar han, ”men trots att jag är ateist så är du i mina böner. Jag ber att du ska får träffa din familj, dina barn, dina vänner. Jag ber att du åtminstone ska få tid och ro att läsa och reflektera i fängelset.”

Joseph Sverker berättar i ett tidigare inlägg på Läsarna.se om hur hans gymnasieelever tappade hakan när han berättade för dem att Martin Luther King var pastor till yrket. Mig veterligen var de teologiska dimensionerna av Pussy riot-händelsen inte något som basunerades ut i svensk media när det begav sig. Men kanske sipprar de igenom ändå, för det är subversiv punk-teologi när den är som bäst.

Tips! Läs även Freestyle Christianitys reflektioner kring Material Sacramentality.

Kommentera