Richard Dawkins som moralfilosof

I den grekiska retoriken finns det ett namn för en viss typ av slutledning där den första premissen inte behöver utsägas (och det är därför det är en retorisk och inte filosofisk slutledning; allt behöver inte utsägas i den vardagliga kommunikationen): entymem. Det betyder ”det som hålls i tanken”. En hel del av reklamen fungerar på det viset: ”de här kläderna gör dig snygg (och omtyckt)”. Det som inte behöver utsägas – det som hålls i tanken – är att man vill bli snygg och omtyckt.

Det som hålls i tanken kallas ofta för ”doxa” – det som alla vet, that which goes without saying.

I det här blogginlägget tänkte jag analysera en argumentation från Richard Dawkins sida där han gör anspråk på att bara hänvisa till det som ”alla” (eller nästan alla) liberala människor i västvärlden utgår ifrån, nämligen att vi ska sträva efter att ”öka lycka och minska lidande”.

Men det han i praktiken använder sig av är inte denna princip, utan en radikalt annorlunda princip, nämligen att vi inte ska reducera lidande, utan lidare. Skillnaden mellan att vilja reducera lidande och att reducera lidare är av fundamental betydelse och det är viktigt att vi tydliggör den och inte bara låter Dawkins gå från den ena, allmänt vedertagna principen, till den andra, mycket mer radikala principen som om inget hade hänt. Vårt kollektiva moraliska tänkande måste vara tillräckligt alert för att uppmärksamma sådana glidningar.

Detta är det ena sättet som man kan säga att Dawkins förlitar sig på ”doxa” – även om han försöker att implicit definiera om principen. Det andra sättet skall jag återkomma till senare.

Rubriken väcker kanske invändningen att Dawkins inte är någon filosof. Men som Edward Craig påpekar i sin bok Philosophy – A Very Short Introduction så är (nästan) alla människor filosofer, även om vi kan vara mer eller mindre explicita och systematiska i vårt filosoferande:

Anyone reading this book is to some extent a philosopher already. Nearly all of us are, because we have some kind of values by which we live our lives (or like to think we do, or feel uncomfortable when we don’t). And most of us favour some very general picture of what the world is like.

De som invänder att Dawkins ”inte är filosof” menar oftast att han inte är någon bra filosof, eller inte argumenterar så väl för sin filosofi – för de värden han förespråkar och den världsbild han presenterar. Men han är en inflytelserik person och därför är det viktigt att kritiskt reflektera över vad han säger, då han har ett ganska stort genomslag.

Så till saken:

För ett tag sen var det en av de regelbundna besökarna på Richarddawkins.net som skrev på twitter att hon inte visste vad hon skulle göra om hon blev gravid med ett barn med Downs syndrom, att det vore ett reellt etiskt dilemma för henne. Dawkins svarade: ”Abort it and try again. It would be immoral to bring it into the world if you had the choice.”

Här säger Dawkins att det alltså vore omoraliskt att föda ett barn med Downs syndrom. (Jag tror inte jag har hört någon säga så någon gång förut.) Men istället för att analysera denna tweet, låt oss analysera den längre förklaring av vad han menade som han författade på sin hemsida eftersom det kan lära oss något om Dawkins moralfilosofi.

Dawkins inleder med att ge en deskriptiv analys av ”trisomi 21” (Downs syndrom) och sedan en deskriptiv analys av hur kärleksfulla relationer bildas mellan barn med Downs syndrom och deras föräldrar. Dawkins erkänner att dessa relationer är lika starka som mellan vilka föräldrar och barn som helst och att ”these feelings are sincere and mutual” (!).

Vidare säger han att eftersom hans moral är baserad på principen att man bör ”reducera lidande” och ”maximera välfärd” så är det moraliska beslutet att abortera fostret – och att han här bara ansluter sig till allmänt vedertagna principer.

Nu tror jag för det första att det finns många andra sociala och genetiska tillstånd som ett barn kan födas in i eller med, som är mycket mer sannolika att generera lidande än Downs syndrom, men problemet är att Dawkins här har gått ifrån att reducera lidande till att reducera ”lidare”. Det är inte personen som har värde, utan det tycks vara i den mån man är bärare av lycka som man får värde? Allas liv innehåller lidande, och det är moraliskt att försöka begränsa lidandet i livet. Men att från denna princip säga att det ”moraliska” är att abortera foster är att säga att man bör reducera de som lider, inte deras lidande.

Dessutom är det så, vilket har visat sig i det förbättrade bemötandet av barn med Downs syndrom i till exempel Sverige, att när vi tar hand om barn med Downs syndrom kan dessa leva väldigt rika liv. Men detta är en konsekvens av att tillämpa principen ”reducera lidande och maximera välfärd” – inte en konsekvens av att reducera lidare.

I marxistisk teoribildning brukar det sägas att värderingar ibland växer fram och upprätthålls för att de tjänar ekonomiska intressen. Denna uppfattning som Dawkins för fram tjänar ekonomiska intressen, eftersom, allt annat lika, så kommer personer med Downs syndrom att kräva mer resurser. Uppfattningen att de essentiellt sett skulle vara olyckligare än andra är dock en fördom.

Det andra sättet som Dawkins förlitar sig på ”doxa” är att han, givet sina egna premisser, svårligen kan argumentera för några moraliska principer över huvud taget. Dawkins har en scientistisk epistemologi vilket innebär att han menar att det enda sättet att rationellt argumentera för en position är genom hänvisning till vad naturvetenskapen kan påvisa. Men naturvetenskapen kan inte ge oss tillgång till moraliska värden, den kan på sin höjd förklara uppkomsten av vissa av våra moraliska värderingar, eller kapaciteten att ha moraliska värderingar.

Dawkins skriver i The God Delusion att vår tendens att känna empati också med de som vi inte är släkt med, eller som kan hjälpa oss tillbaka, precis som vår tendens att kunna bli sexuellt attraherade av infertila personer är en Darwinian misfiring. De är förvisso båda vad Dawkins kallar för blessed misfiring. (De är inte adaptiva, de är ”misfirings” men ”välsignade snedtändningar”.)

Men vad är det som ger vår empati med främlingen en normativ laddning som gör att vi anser att det vore moraliskt att följa den, medan vår sexuella drift enligt de flesta bör kanaliseras och riktas för att välsigna en specifik relation med vår partner? Om det enda vi kan säga om etiken är hur etiska värderingar har uppstått, det vill säga om naturvetenskapen ger oss hela beskrivningen av verkligheten som scientisten menar, varifrån hämtar då Dawkins ”normativiteten” i att bejaka de empatiska impulserna på ett sätt som inte gäller för sexualiteten?

Jag menar att han hämtar det från ”doxa” – allmänhetens opinion – men denna opinion bygger inte på scientistiska utan metafysiska antaganden.

3 thoughts on “Richard Dawkins som moralfilosof

  1. Såvitt jag kan se gör inte Dawkins anspråk till att ”hänvisa till det som ‘alla’ (eller nästan alla) liberala människor i västvärlden utgår ifrån”. Han gör alltså ingen glidning från en moral princip som du påstår.

  2. Hej Christoffer!
    Jag har uppfattat det som att Dawkins har hakat på Sam Harris syn på moral. Och den handlar just om att maximera välbefinnandet. Boken Harris skrivit heter ”The moral landscape”. Dawkins skriver följande:

    ”I was one of those who had unthinkingly bought into the hectoring myth that science can say nothing about morals. To my surprise, The Moral Landscape has changed all that for me. It should change it for philosophers too. Philosophers of mind have already discovered that they can’t duck the study of neuroscience, and the best of them have raised their game as a result. Sam Harris shows that the same should be true of moral philosophers, and it will turn their world exhilaratingly upside down. As for religion, and the preposterous idea that we need God to be good, nobody wields a sharper bayonet than Sam Harris. –Richard Dawkins” på Amazons sida för boken: http://www.amazon.com/The-Moral-Landscape-Science-Determine/dp/143917122X

    Det är naturligtvis trams i boken, det går inte att motivera objektiva normativa moraliska värden i en naturalistisk värld.

    1. Tack för kommentaren!

      Ja, alltså Dawkins och de andra tre nyateisterna menar att den moral de företräder är objektivt giltig. Det intressanta (och svåra) är hur de ska berättiga detta givet deras egna premisser.

      Som James Taylor skriver i sin analys på Internet encyclopedia of Philosophy angående nyateisternas objektiva moralsyn, och problematiken kring huruvida den får något berättigande:

      ”Third, what is the ontological ground of the universal moral standard? Given the assumption that ethical relativism is false, the question arises concerning what the objective natural ground is that makes it the case that some people are virtuous and some are not and that some behaviors are morally right and some are not. Again, Harris’s view that our ethical intuitions have their roots in biology is representative. Dawkins provides “four good Darwinian reasons” that purport to explain why some animals (including, of course human beings) engage in moral behavior. And though Dennett’s focus is on the evolution of religion, he is likely to have a similar story about the evolution of morality. One problem with this biological answer to our philosophical question is that it could only explain what causes moral behavior; it can’t also account for what makes moral principles true.”

Kommentera