Hur skapas våra regler? Hur skapas de normer och föreställningar som vi lever efter som individer och som kollektiv? Och vad händer när reglerna egentligen slutat gälla men fortfarande existerar i det kollektiva?
Du skall inte koka en killing i dess moders mjölk.
2 Mos 23:19
Med det citatet inleder Sara Mannheimer sin bok ”REGLERNA” (Wahlström & Widstrand, 2008) och det slår mig som lite oväntat när jag först ser det. En svensk nutida författare som kopplar samman sin värld med bibelns värld. Oväntat, men uppfriskande. Liksom Mannheimers bok överlag.
Den är en fantasifull och mörkt humoristisk betraktelse över vad som närmast kan betraktas som en tvångsneuros. I centrum för handlingen står en konstnär som ständigt sätter upp regler för hur hon skall leva sitt liv och framförallt för att kunna skapa. Hennes livsregler sätts upp för att hon skall kunna vara beredd för att ta emot och forma skapelsen när den kommer.
Jag står beredd, jag håller den organiska rörelsen i schack.
Om jag gör rätt och inte fel, kommer kanske det fantastiska
som kan komma att komma, att komma
Men reglerna börjar leva sitt egna liv och istället för att göra henne redo för skapelsen gör det henne snarare rädd för katastrofen.
Jag måste ensam hålla det ständigt begynnande förfallet i schack.
Och reglerna och rädslan för katastrofen sätter sig inte bara i henne, de sprider sig vidare i berättelsen och, som så ofta med rädslor och regler, återupprepas i generationer som följer efter.
Dessa regler skall gälla för er och era barn i all framtid.
2 Mos 12:24
Ovanstående citat är dock inte hämtat ur Mannheimers bok utan ur poeten Gabriel Itkes-Sznaps debutbok ”TOLVFINGERTAL” (Albert Bonniers förlag, 2015) Samma bibelbok, samma regler, men ändå helt annorlunda i sin kontext. För om man kan läsa REGLERNA som en bok om reglernas ursprung så är TOLVFINGERTAL snarare skriven i tillståndet när ursprunget sedan länge är bortglömt och reglerna bara en uppsättning former utan betydelse. Om REGLERNA är skriven för att frammana reglerna så är TOLVFINGERTAL en bok som är skriven när reglerna inte längre bär något.
Itkes-Sznap målar upp bilder som påminner mig om en judisk släktsaga och i många av dikterna skymtas traditioner och ceremonier (”vi sitter i lodräta rader”) men ceremonier som inte längre bär betydelse (”vi kan inte texten så väl, nynnar”) mer än som en koppling till en historia som en gång funnits.
jag frågar min mormor om vi ändå inte kan offra
den torkade frukten
päronen, aprikoserna
mangon, kastanjerna
hon ser på mig, säger
det blir och i offer
Det som verkar neurotiskt och absolut nödvändigt i Mannheimers värld tenderar att i Itkes-Sznaps värld snarare vara oförståeligt och lekfullt. Och läser man böckerna, som jag råkade göra, efter varandra blir det också en parallell till en biblisk historia, vandringen från Moseböckerna med sina för den tiden nödvändiga regler fram till Evangelierna och Jesus ifrågasättande av reglerna. En parallell till Jesus lekfulla förhållningssätt till det, i hans tycke, oförståeliga regelverk kring det heliga. Ett regelverk som säkerligen snarare verkade mer neurotiskt än befriande och skapande.
Men det är också en parallell som påminner om läsningens betydelse, som påminner mig om litteraturens förmåga att klä bibelns historier i kött och blod och bidra med en djupare insikt också i människans vara.