Reduktionismens tjusning

Religiösa människor har ju i alla tider fått höra att deras tro är ett uttryck för önsketänkande. En kosmisk snuttefilt, så att säga.

Jag tycker det är intressant att fundera över psykologiska mekanismer som kan tänkas göra ateistiska eller (till och med) religionsfientliga perspektiv psykologiskt attraktiva. (I ett annat blogginlägg funderade jag lite över hur tesen om en konflikt mellan vetenskap och religion kan vara psykologiskt attraktiv då den både förenklar (som stereotyper gör) samt kan ge en känsla av överlägsenhet åt den som avvisar religionen i vetenskapens namn.)

Jag tror att för en del av de mer militanta ateisterna så fungerar beskrivningen av religionen utifrån dess sämsta sidor identitetsskapande. Om vår identitet bygger på avståndstagande, det vill säga bygger på att vi inte är som ”de andra” så kan det bli problematiskt om det visar sig att ”de andra” inte kan beskrivas så negativt som vi trodde. Det blir hotande för vår identitet.

I helgen såg jag ett mycket intressant föredrag av ärkebiskop emeritus Rowan Williams om medvetandet. Det finns mycket i föredraget som är värt att fästa uppmärksamheten på – jag rekommenderar det i sin helhet – men jag ville nu framförallt peka på en sak som har beröringspunkter med tesen att även religionsfientliga ideologier kan ge psykologiska vinster. (Vilket inte, lika lite som i religionens fall, betyder att de är falska.)

I förbigående tycker jag också det är värt att lyfta upp att Williams är ett så inspirerande exempel på hur en teolog kan vara, som är en ”offentlig intellektuell”. Rowan Williams inte bara läser utanför sitt eget fackteologiska fält, han bidrar konstruktivt till (i det här fallet) medvetandefilosofi. Jag tror att förståelsen av teologi som en disciplin som inte bara sysslar med sig själv, utan som också vill förstå den skapade världen och därför vill gå i dialog med alla möjliga former av mänsklig erfarenhet är nödvändig; först då kan det ju visa sig om och hur ett teologiskt perspektiv kan fördjupa vår förståelse av tillvaron. Men till saken:

Rowan Williams reflekterar dels kritiskt kring de perspektiv som gör gällande att medvetandet kan reduceras till en mekanisk process, förstås som en maskin eller till och med som en illusion. Men så tar han ett steg tillbaka och frågar sig: varifrån kommer denna ”passion to reduce”?

Denna passion kan ta sig många olika konkreta uttryck men går ut på att människan är ”inget annat än” till exempel en maskin för att sprida gener (Dawkins), inget annat än en vilja till makt (Nietzche), inget annat än en organism styrd av undermedvetna drifter (Freud) eller inget annat än elementarpartiklar i rörelse för den riktigt reduktivt lagda fysikalisten. Det går alltid ut på att människan inte kan transcendera sina drifter eller sin materiella konstitution och ha något som kan beskrivas som rationalitet och moraliskt ansvar.

Det Rowan säger om denna reduktionismens lockelse är väldigt intressant. Rowan nämner tre aspekter men jag tänkte fästa fokus på den andra, som Rowan beskriver genom att citera en iakttagelse som Wittgenstein gjorde, i en diskussion om Freud:

It is charming to destroy prejudice.

Det finns en tjusning i att ”avslöja” folks konventionella föreställningar och visa att ett visst fenomen egentligen är ”inget annat än”… Tjusningen ligger i att man tillhör den grupp som har genomskådat verkligheten. Eller som Wittgenstein säger om Freuds analyser av människors drömmar i termer av undermedvetna drifter:

”The connexions he makes attracts people immensely. They have a charm. It is charming to destroy prejudice. (…) A lot of things one is ready to believe because it is uncanny.”

Wittgenstein vänder upp och ner på föreställningarna om önsketänkande och tillämpar det på det reduktiva betraktelsesättet. Stephen Hawking, fortsätter Williams, kallar människan för ”chemical scum” – kemiskt skum:

“the human race is just a chemical scum on a moderate size planet, orbiting round a very average star in the outer suburb of one among a billion galaxies”

Som Rowan säger: vi må vara kemiskt skum, men Hawking och några till hör till gruppen som vet att vi är kemiskt skum.

Om det inte finns något ontologiskt värde – vad innebär det då för betydelsen av social status för att bli eller känna sig värdefull? Jag tror att det kanske är så att social status är det enda som kan ge oss värde om vi ur objektiv synvinkel är värdelösa. Det är väl det som är det paradoxala i reduktionismens tjusning, att den både klär av och ger värde: vi är alla (värdelöst) kemiskt skum, men jag är bättre än de flesta, för jag vet att vi är kemiskt skum.

Ett annat betraktelsesätt öppnar sig om man inser att, som någon sa, vi är större än stjärnorna, för vi har kunskap om dem, men de har inte kunskap om oss. Insikten om människans storhet och litenhet i kosmos finns på ett koncist sätt uttryckt i psalm 8 i Psaltaren:

När jag ser din himmel, som dina fingrar format,
månen och stjärnorna du fäste där,

vad är då en människa att du tänker på henne,
en dödlig att du tar dig an honom?

Du gjorde honom nästan till en gud,
med ära och härlighet krönte du honom.

Kommentera