Så här på lördagen sitter många pastorer & präster och kämpar med predikoförberedelser, och Läsarna vill såklart inget hellre än att stå herdarna till tjänst så att folket kan utfodras. Vi gör det genom att återvända till en teologisk klassiker. Eftersom temat i Svenska kyrkans evangeliebok denna söndag är ”Friheten i Kristus” är det lämpligt att citera ett par stycken ur Anselm av Canterburys klassiska Cur Deus Homo.
Frågan gäller friheten, i detta fall närmare bestämt Guds frihet. Hur kan vissa saker beskrivas som omöjliga för Gud – är inte det en inskränkning av allmakten, undrar Boso? Anselm svarar tålmodigt, genom att peka på nödvändigheten av att Gud agerar i enlighet med sin natur – det är detta som är sann frihet. Här dyker också frågan upp om det goda är gott för att Gud vill det, eller om Gud vill det goda för att det är gott.
(Ett tips när man ska läsa Anselm är för övrigt att man praktiserar högläsning!)
Boso: But there is another matter about which I want your answer. For, since God is so free that he is subject to no law and no judgement, and is so benevolent that nothing can be conceived of more benevolent than he, and since there is nothing right or proper except what he wishes, it does seem surprising that we should be saying that he is in no way willing to forgive an injury to himself, or that it is not permissible for him to do so, whereas we are in the habit of seeking forgiveness from him even for thing we do to other people.
Anselm: What you say about God’s freedom, his will and his benevolence is true, but we ought, in our reasoning, to understand these concepts in such a way as not to impugn his dignity. For the term ‘freedom’ relates only to the freedom to perform what is advantageous or fitting, and one should not give the name of ‘benevolence’ to something which brings about a result unfitting for God. A statement that, ‘What God wills is just and what he does not will is unjust’, is not to be understood as meaning that, ‘If God wishes anything whatsoever that is unfitting, it is just, since it is he who wills it’. For the argument that, ‘If it is God’s will to tell a lie, it is just to tell a lie’, is a non sequitur [“it does not follow”]. Rather, the liar is not God. For a will cannot wish to tell a lie, if it is not one in which the truth has been corrupted, or, more accurately, one which has been corrupted by the fact of deserting the truth. When, therefore, one says, ‘If it is God’s will to tell a lie’, this is not different from saying, ‘If God is a being such as to wish to tell a lie’. It does not follow, then, that telling a lie is just. […] It is therefore only true to make the statement, ‘If it is God’s will, then it is just’, about things which it is not unfitting for God to wish. […]
Boso: You are removing all the objections which I thought could be raised against you.
Cur Deus Homo, bok 1, kap 12.
Nyckeln till denna text är Anselms förståelse av frihet. Frihet är inte bara är negativ – det vill säga enbart att vara ”fri från förtryck”, så att man kan göra ”vad man vill”. Friheten har en positiv sida. Sann frihet är att agera i enlighet med sin natur – att göra det som är ”fitting”. Guds natur är att vara sann, rättvis och god – därför finns det vissa saker som Gud inte ”kan” göra. Men det innebär inte att Gud inte är fri.
Här kan man ta del av ytterligare reflexioner kring frihet & Anselm i anslutning till söndagens texter.
”Eftersom temat är”? För vilka? Vilket samfund utgår du ifrån? Alla kyrkor har inte samma text som utgångspunkt på söndagar.
Riktigt, Maria – tack för påpekandet. Det är nu uppdaterat!
”Sann frihet är att agera i enlighet med sin natur.” Utomordentligt!
Det får mig att tänka på några rader av William T Cavanaugh. Han använder äktenskapet som bild för en frihet som inte är ”negativ” utan ”positiv”. Att lova en annan människa kärlek till livets slut – det vill säga, oberoende av vad den andre gör – vore dumdristigt, såvida du inte tror att du finner din verkliga frihet genom att i kärlek binda dig till en annan människa, menar Cavanaugh. Han skriver:
Att inta den ståndpunkten är att säga att min fulla frihet i positiv mening, förmågan att nå min högsta potential som människa, består i att ge mig själv åt en annan människa. Att vara gift och fostra barn är, precis som när någon blir munk i ett kloster, ett sätt att överlämna sin vilja åt andra människor och tillåta sig att helt stå till deras förfogande. Det är att försöka efterlikna Kristus, vilket är den högsta formen av självförverkligande, och därmed den högsta formen av frihet. (Ur Pilgrim 1/2013)
Och Cavanaugh sammanfattar: Det är friheten att vara den man verkligen är.
Härifrån kan vi gå till den mest berömda vitan från 300-talet, biskop Athanasios levnadsteckning av den helige Antonios. Är det inte slående hur Antonios kamp i biografin beskrivs som en kamp för att bevara sin natur ofördärvad, det vill säga att bevara sin frihet – inte att bli eller uppnå något han inte är?
Här förutsätts en antropologi där förståelsen av människan som Guds eikon inte låter sig kompromissas med. Avbilden är en ontologisk kategori. Inte en moralisk. Frihet är inget man uppnår, endast något man bevarar. Är det inte just detta orden i Första Petrusbrevet 2:16 ger uttryck för: ”Var fria människor, men missbruka inte er frihet till att göra det onda, utan var tjänare åt Gud.”?
Men vad skulle Emil Gustafson säga om detta?
Ja, Cavanaugh utreder detta på ett lysande sett i Pilgrim! Liksom Athanasios gjorde på 300-talet – lysande utläggning. Får vi återpublicera din kommentar under veckan – intressant också som en kommentar till liberalismens idé, som ju företräds av samtliga politiska partier idag?
Emil Gustafson har ett frihetsideal som ibland liknar det klassiskt kristna i den meningen att frihet är av en annan kvalitet än självbestämmande. Dock är han för präglad av den lutherskt-nyevangeliska negativa antropologin för att riktigt se det som ett i grunden naturligt uttryck för människan. Dock följande vers:
Det är min högsta ära
Att vara tjänare
Åt en så nådig Herre
Och tålig mästare;
Det är min största frihet
Att vara Jesu träl,
Och derför hans jag blifvit
Med ande, kropp och själ.
Med anledning av dina synpunkter om läsandet vill jag bara uppmärksamma en ny avhandling om läsandet i tidig kristen tid av Dan Nässelqvist, Lund (Public Reading and Aural Intensity. An Analysis of the Soundscape in John 1-4. Lund University, 2014). Avhandingen diskuterar hur Nya testamentet lästes och hördes offentligt med tanke på att de allra flesta inte kunde läsa. Var det mest fråga om dramatiska föreställningar från minnet eller professionell läsning av särskilda lektorer? Jag föreslår att ni bjuder in Dan att sammanfatta sin avhandling. Han verkar numera som vikarierande lektor i Göteborg. Mvh Lennart
Tack för tips, Lennart! Ja, det borde vi göra