Predikan: Bär en sådan frukt som hör till omvändelsen

mathis_gothart_gru%cc%88newald_024

(Predikan av fader Anders Piltz, i S:t Thomas av Aquino katolska församling, Lund, andra söndagen i Advent 2016)

Facite ergo dignum fructum pænitentiæ

Bär en sådan frukt som hör till omvändelsen.

Normalt innehåller evangeliet i mässan vad Jesus säger och gör. I dag är han inte med. Det är inte han som talar, man talar om honom som ännu inte trätt fram offentligt. Portalgestalten i adventstiden (vid sidan av profeten Jesaja och jungfru Maria), är Förelöparen, Jesu vän, den kärve asketen, celibatären, den rytande profeten, den lysande och brinnande varningslampan, den siste i raden av gamla förbundets profeter: Johannes döparen. Johannes framträdde omkring år 28 som vandringspredikant och predikade ett dop till bot och sinnesändring, som förberedelse till Guds rike, Guds herravälde, som snart skulle bryta in. För att vara fullt fokuserad på sin uppgift hade han förenklat sin livsstil till det yttersta: hade aldrig druckit en droppe alkohol, hade troligen inte kammat sig på länge, levde på källvatten, rostade gräshoppor (för övrigt en delikatess, sägs det) och vildhonung, utan bekymmer om det moderiktiga, klädd i en grov mantel av kamelhår med läderbälte. Möjligen hade han från början tillhört Qumran-kommuniteten ute i öknen. Han hade en skara lärjungar: Andreas, Simon Petrus bror, hade från början varit en av dem. Johannes hade en magnetisk utstrålning som talare. Helt odiplomatiskt inledde han sitt anförande genom att kalla åhörarna huggormsyngel och utlova Guds vrede. Folk i massor drog ut i öknen, lyssnade, insåg det riktiga i det han sade, omvände sig och lät döpa sig. Johannes utlöste en folkrörelse, något som makthavaren, den sluge, äregirige, praktälskande tetrarken Herodes Antipas, son till barnamördaren Herodes, följde med stigande oro. Diktatorer vill ju ha lugna undersåtar och upprätthåller lugnet med hyrda agenter, angivare och mördare, förutom reguljära trupper. Det skulle Johannes efter ett tag få erfara, men den historien tar vi nästa söndag.

Johannes predikar då som nu Guds vrede. Guds vrede är andra sidan av Guds kärlek. Fattar man inte att en botprofet representerar kärleken, då har man missförstått kärleken. En profet manar: Inse din höga kallelse! Lev inte under din värdighet! Bejaka din bästa sida! Guds vrede är Guds frustration över sina barn som vägrar följa hans anvisningar och leva i fred med varandra, som saboterar Guds avsikter på alla upptänkliga sätt. Guds plan är det som profeten Jesaja i dag utmålar symboliskt som frid mellan varelser som normalt är varandras fiender i kampen för tillvaron. Vargar, pantrar, björnar, kobror är normalt faror, fiender som vi instinktivt skyr. De står här som symboler för hotbilder och aggressioner som hör till våra villkor i världen. Guds avsikt och gåva är shalóm, friden och freden, som ska råda i Guds rike, och som Jesus Kristus har kommit för att inleda och själv är den ende som kan skänka till dem som vill ta emot den. Ära i höjden åt Gud och på jorden frid åt människor av god vilja, heter det i Gloria, änglarnas lovsång efter Jesu födelse. Åt människor av god vilja.

Det är just det som är problemet. Människorna, Guds älskade barn, är inte av god vilja utan alltför ofta av ond vilja. Det som har tagit sekler att bygga upp kan raseras på några sekunder: byggnader, förtroendet, tilliten till de andra, oräddheten inför mötet med okända människor och okända nyheter. Världen i dag präglas av stigande oro, av terror, av rädsla för terror, en rädsla på goda grunder många gånger. Det finns verkligen människor som man ska vara rädd för, människor av ond vilja.

Vad kan vända en ond vilja till en god vilja? Vad skulle kunna skapa fred, detta som trots allt alla människor, eller ska vi säga alla vettiga människor, innerst inne längtar efter? Fred, frid kan bara skapas av detta som den långa raden av profeter, detta som Johannes döparen, detta som Jesus Kristus vädjar om, inskärper, upprepar så ofta och så innerligt: omvändelse. Stanna upp, fråga vart du är på väg. Kontrollera och korrigera färdriktningen. Försök inte reformera de andra, försök reformera dig själv. Byt glasögon. Gör tvärtom. Använd hela huvudet, inte bara reptilhjärnan; den kan kobran göra och är bra på, men du blir en katastrof. Godtag de andra sådana de är, inte sådana de borde vara, för att anknyta till Paulus idag. Kristus godtar ju dig, det är därför han kommit till denna härjade jord, inte för att döma ut den, utan för att rädda den, och som skiljer vetet från agnarna i varje liv.

Johannes döparen är den obekväme men nödvändige vägröjaren, varnaren, storstädaren, sanningssägaren, visselblåsaren. Utan omvändelse, den hela tiden förnyade viljan att utföra Guds vilja med sitt liv, att låta sig användas av Gud, hjälper det inte om man ropar Herre Herre, utför underverk, profeterar, botar sjuka, förvandlar stenar till bröd och bländar världen. Att vara Abrahams barn — som vi ju alla är, vi som hör till judendomen, kristendomen och islam, de så kallade abrahamitiska religionerna — är inte nog. Gud kan uppväcka barn åt Abraham av stenar. Identiteten, grupptillhörigheten, nationaliteten, den rätta läran frälser inte. Det hjälper inte att vara rätt kristen och väluppfostrad katolik om man inte allvarligt strävar efter att utföra Guds vilja i och med sitt liv. Då bidrar man bara till ofrid, mörker, förvirring.

Om Döparen kom tillbaka i dag, till vår värld, vad skulle han då ha att säga oss?

Han skulle förstås framhålla att han inte själv är världens frälsare utan den som pekar på världens frälsare, Kristus, som döper med ande och eld. Johannes skulle avslöja den lille potentielle terroristen, den förkrympte diktatorn, det rädda barnet i var och en av oss. Terroristen terroriserar, av rädsla för beröring. Diktatorn lider av beröringsångest, av rädsla för det annorlunda, rädsla att påverkas och ibland skakas och förvandlas av den Andre. Johannes vill att vi berörs av Kristus.

Men att låta sig beröras, det är kärlekens villkor. Uthärdar man inte beröring tar man till terror, det ”heliga” kriget. Inga krig är heliga. Krig är ett vanhelgande av alla värden. Den värsta hädelsen är att döda någon i Guds namn. Allting går förlorat genom krig. Ingenting går förlorat genom fred.

Freden är en utopi, en utopi som ständigt gäckas, men den är en nödvändig och ömtålig utopi, och freden kräver lika mycket fantasi, förutseende och planering som ett fälttåg.

Det bibliska begreppet shalóm betecknar både fred och frid. Shalom är ett tillstånd av ordning och välgång. Shalóm är motsatsen till krig och kamp, inre oro, skräck och kränkning. Rättvisan är förutsättningen för shalóm. Det kristna evangeliet är ett budskap om fred och frid. Frid var det första ord som den Uppståndne sade till sina apostlar vid deras första möte. Frid var det första ord som lärjungarna skulle säga i ett främmande hus (Luk 10:5).

Fred, frid är inte bara frånvaro av krig, eller en ömsesidig terrorbalans, den fred som råder mellan två giftspindlar i en glasburk, eller den frid som råder på en kyrkogård. Fred vinns aldrig utan att man säkrar den enskildes rättigheter och den fria kommunikationen, yttrandefriheten, respekten för varje folks och grupps och varje persons värdighet. Det är orättvisorna, ojämlikheten, den kollektiva avunden, föraktet, desinformationen, dödsdriften och demagogin som spelar på okunnigheten och rädslan för det främmande — det är dessa synder som konstant hotar freden.

Profetens uppgift är att vara intolerant i frihetens namn, intolerant mot orätten, att inte söka samförståndslösningar, utan att påtala missförhållanden, att vädja till den bättre sidan i varje människa. Vädja till den längtan efter shalom som bor innerst inne i varje själ. En rätt intolerans hör till det sant mänskliga, i sanningens namn.

Det är inte vördnaden för det heliga som hotar världen. Det är bristen på vördnad. Miljökrisen beror på bristande vördnad för den okränkbara skapelsen, varje krig likaså, varje övergrepp på de skyddslösa. De staket som Guds barmhärtighet har rest kring vårt handlande respekteras inte. Priset betalas alltid av de värnlösa, oskyldiga, som någon har gjort till medel för sina syften.

Omvänd er och bär en sådan frukt som hör till omvändelsen. Omvändelsen är nödvändig varje dag: ett val man bör göra varje morgon för att bidra till en anda av respekt och frid, utan fruktan och förtvivlan. Rädslan är den sämsta tänkbara rådgivaren.

I advent vill vi be om inre frid och yttre fred, att få bära god frukt varje dag, att lära oss att godta varandra, så som Kristus har godtagit oss, sådana den andra faktiskt är, inte som de borde vara.

Man kan börja dagen med att be: ”Herre Jesus, du som bor i mig genom dopet, ge mig din frid i mitt innersta.”

Kommentera