Jag vet att jag redan har skrivit om Pussy Riot här på sajten, men jag har haft anledning att fördjupa mig i rörelsen på senare tid så låt mig berätta lite mer. Det är nämligen så att Pussy Riot-fenomenet är ett exempel (av många) som tecknar bilden av vad det postsekulära samhället är och kan vara.
Som ni belästa läsare redan känner till är det postsekulära ett begrepp som söker fånga det som på olika sätt är en rörelse bortom det sekulära. Om det någorlunda nyligen ansågs självklart att upplysta samhällen och människor i största allmänhet förstår att staten måste vara religiöst neutral, sekulär, och att det sunda förnuftet säger oss att det där med religion mest bara är villfarelser, så har detta nu förändrats. Det är inte längre självklart att tro på religiös neutralitet varken som statliga eller individuella religiösa tomrum. Dels för att många tänker att religionen sipprar in i alla fall, vare sig vi vill eller inte, och dels för att många tror att den faktiskt kan göra viss nytta. Men en sak som jag inte hade reflekterat över så mycket innan jag satte mig in i Pussy Riot-fallet var att det postsekulära har så många ansikten.
Filosofen och kulturforskaren Dmitry Uzlaner menar att Pussy Riot-fallet utgör ett titthål in i ett postsekulärt samhälle idag. När de unga aktivisterna satt i den ryska rättssalen hände något paradoxalt. Den sekulära rätten hamnade plötsligt i ett läge där den fick fungera som teologisk uttolkare. Eviga teologiska frågeställningar behövde få snabba och konkreta svar för att rätten skulle kunna ha sin gång. Hur då? Jo, för att veta hur fallet skulle dömas behövde man för det första ta ställning till vilken typ av framträdande de unga kvinnorna hade gjort i Kristi Frälsarens katedral. Eller, närmare bestämt, man var tvungen att besvara frågan: Vad är en bön? De unga kvinnorna själva liksom många teologer och präster i förgreningar av ortodoxa kyrkan menade att de faktiskt hade bett i kyrkan. De hade utfört en ”pank-moleben”, alltså ”punk-bön”, men moleben är inte vilken bön som helst utan en särskild gudstjänstform som kan utföras av en lekperson eller präst i tider av nationell kris. Namnet var alltså inte taget ur luften utan visade på en vilja att be liturgiskt ur folkets snarare än maktens perspektiv i ett läge när de upplevde att den kyrkliga liksom den statliga makten gått vilse. Nåväl. Om domstolen hade ansett att man faktiskt kan be uppriktigt såsom de unga kvinnorna gjorde hade de kunnat åberopa religionsfrihet och kanske inte blivit dömda. En sådan slutsats hade dessutom ifrågasatt den rysk-ortodoxa kyrkans ordning. Om det gick att be på ett sätt som stred mot kyrkans traditioner (såsom den som säger att lekpersoner inte får vistas direkt nedanför Iconostasen) skulle dess traditioner ha relativiserats i ett enda slag. Men varför vore det då problematiskt för en sekulär stat? Varför skulle den ryska rätten vilja stödja religiösa traditioner? Ja, det är det som är intressant, och som låter oss ana att Ryssland är en postsekulärt. Putins regim och kyrkan går hand i hand, och om den enas status ifrågasätts relativiseras den andra i samma andetag.
Men är Kristi frälsarens katedral verkligen en kyrka? Vad är en kyrka? Det var den andra teologiska fråga rätten hade att ta ställning till. Det kan tyckas underligt att man behövde ägna långa diskussioner åt detta, men ägarskap och användning av katedralen gör det möjligt att ifrågasätta att det faktiskt är en kyrka. Men det var det, enligt rysk rätt.
Den tredje stora teologiska frågan rätten fick besvara var: Vad är en troende kristen? Det var nämligen så att om bönen inte ansågs vara en bön utan en provokation, huliganism, och om kyrkan ansågs vara en kyrka, då kunde denna huliganhandling anses kränka heligt rum och därmed förolämpa troende människor. Men vilka var då de troende? Många kristna röster höjdes för de unga kvinnornas sak och många teologiska tolkningar gjordes av deras bön som just en bön och som ett liturgiskt uttryck, men dessa röster ansåg alltså rätten i slutändan inte vara kristna. Uzlaner visar övertygande hur de troende som grupp skapades i den ryska rättssalen utifrån deras inställning till Pussy Riots aktion. Om man ansåg sig vara förolämpad av Punk-bönen, då tillhörde man gruppen troende. De som kände sig provocerade fick vittna som troende, ingen annan. Följaktligen dömdes tjejerna för huliganism, med förakt för troende, på en helig plats. Den postsekulära rättens teologiska dom var fälld, och på några veckor hade man hade avgjort vad en bön, en kyrka och en troende människa var.
Men hade man verkligen det, undrar Uzlaner? Det vill säga, hade man inte gjort precis motsatsen? Genom långa diskussioner om vad en bön, en kyrka och en troende är i Ryssland idag hade man snarare väckt teologiska tankar som gick utanför de enkla kategoriseringarna.
Jaha, är det alltså möjligt att det där de gjorde i de där klänningarna och mössorna är en bön?
För många var tanken lika ny som oåterkallelig.
Kan detta vara religiositet? Kan detta vara troende människor?
Jaså, är det inte självklart att katedralen är en kyrka?
I efterdyningarna av Pussy Riot-fallet blev plötsligt begrepp som många tidigare oreflekterat betraktat som eviga—bön, troende, kyrka—tvetydiga, mångtydiga och föränderliga. Dessutom framträdde andra bilder av det postsekulära. Andra bilder än den som handlar om den nära relationen mellan Putin och patriarken, för plötsligt fanns en grupp unga kvinnor som ville vara troende och politiska på precis samma gång men som ville vara det på ett helt annat sätt. Lite som föreningen Vildåsnan, eller som kollektivet Gandhi i Brandbergen. Lite som att kungen och hans nyfödda barnbarn bär kyrkans traditioner samtidigt som vildåsnorna gör det. Fast på olika sätt. Alla är de politiska och religiösa, alltså postsekulära. Fast olika.