Post-protestantismen och den sekulära metafysiken

Det är nu snart hundra år sedan Max Weber förklarade den moderna världen som avförtrollad. Influerad av Kant har Weber bidragit till att generationer skolats i konsten att rensa bort föreställningar om sådant som går bortom det som kan vägas och mätas, och har – lustigt nog –  därmed även trott sig rensat ut alla metafysiska föreställningar. På senare tid har dock allt fler, även i den svenska debatten, påpekat att vi moderna västerlänningar inte är så sekulära som vi utger oss för att vara. Senast var det Ivar Arpi, som i sin recension av David Thurfjells bok Det Gudlösa folket påpekade att svenskarna kanske är religiösa utan att veta om det. Signum uppmärksammade nyligen samma fenomen och kommenterade då även Magnus Malms bok, Som om Gud inte finns: en bok om sekularisering, som sällar sig till den växande skara som menar att ”att kyrkan inte primärt är ett offer för samhällets sekularisering, utan har det av­görande ansvaret för den”.

”Post-sekularitet” är termen som på senare tid använts för att beteckna den sekulära modernitetens självmedvetenhet om sina religiösa rötter, samt dess implicita metafysik i termer av en strikt uppdelning mellan transcendens och immanens. Men, istället för att använda termen post-sekulär borde vi kanske istället tala om vår tid som post-kristen, eller mer specifikt som post-protestantisk. Det menar i alla fall Joseph Bottum (tidigare chefredaktör för First Things) som förra året kom ut med boken An Anxious Age: The Post-Protestant Ethic and the Spirit of America.

Bottums tes är att kollapsen av vad som i USA kallas ”the mainline Protestant churches” (till vilka man bland andra brukar räkna episkopaler, presbyterianer, metodister, baptister, och unitarianer), har lett till en ny form av sekulariserad religion som han kallar ”post-protestantism”. Post-protestanterna är barn och barnbarn till den ekonomiska och politiska eliten i USA, som i stor utsträckning fortfarande återfinns bland vita, anglosaxiska, protestanter (WASPs). Men snarare än att tala om post-protestanterna som en elit kan de enligt Bottum närmast betecknas som utvalda (elect istället för elite). Detta då de enligt honom, trots att de övergett sina föräldrars kristendom, bär på en uppfattning om sig själva som andligt och moraliskt upplysta i förhållande till massorna som är kvar i äldre tiders ”omoderna” moraliska mörker. Bottum menar att post-protestanterna gestaltar en inflytelserik sekulär etik med tydliga rötter i den kollapsade amerikanska protestantismen.

I sin ansats att besvara frågan om vad som orsakat kollapsen av de protestantiska kyrkorna i USA framhåller Bottum i en podcast den tysk-amerikanske teologen Walter Rauschenbuschs och dennes ”social gospel” som betonade institutionell eller strukturell synd snarare än personlig dito.

I think it is the social gospel movement – not in its social concerns, but in its theological concerns. This is where too many of our friends don’t acutally take theology seriously, and I think theology has consequences. This is why I am looking to Max Weber because I think he is one of the few sociologist that got that. And I think that the social gospel moment had the capacity of collapsing these churches – not because it turned to social issues, but because if leaves nothing for Christ to do. And if going to Church doesn’t matter, and if Christ doesn’t matter – as long as you are among the redeemed – then people woke up one day and said, ”Why am I going to Church?”. And they stopped. The Church is unnecessary for their salvation. And the teachings of the church are unnecessary for their salvation. All that matters for them to know that they are saved is that they have the right social attitudes. And the effect of this is that all that matters is the right social attitude … so you get the bishop of the episcopalian church, Bishop Schori. She identifies Christianity with the United Nations statements on Millennial goals – that’s what it means to be a Christian. So the elite bureaucrats in the UN are in her eyes more fully Christian than the members of her own denomination. [min transkribering]

Bottum menar att stora delar av den ledande ekonomiska och politiska klassen i USA inte är sekulära i allmänhet – de är protestantiska dito. De har omformat sina föräldrars föreställningar om frälsningsvisshet och ”tron allena” till en sekulär etik där man blir ”frälst” i kraft av sina åsikter. Långtifrån att vara de gudlösa relativister, som somliga konservativa kristna apologeter menar, hävdar Bottum att post-protestanterna håller sig med en närmast metafysiskt förankrad etik. Central för denna etik är betoningen på rätt åsikter i relation till vissa kulturella konstruktioner som antagit närmast transcendenta egenskaper. 

We live in what can only be called a spiritual age, swayed by its metaphysical fears and hungers, when we imagine that our ordinary political opponents are not merely mistaken but actually evil. When we assume that past ages, and the people who lived in them, are defined by the systematic crimes of history. When we suppose that some vast ethical dilemma – racism, radicalism, cultural self-hatred, selfish blindness – determines the beliefs of classes other than our own. When we can make no rethorical distinction between absolute wickedness and the people with whom we disagree: The Republican Congress is the Taliban” President Obama is a Communist! Wisconsin’s governor is a Nazi!

We live in a spiritual age, in other words, when we believe ourselves surrounded by social beings of occult and mystic power. When we live with titanic cultural forces contending across the sky, and our moral sense of ourselves – of whether or not we are good people, or whether or not we are saved – takes its cues primarily from our relation to those forces. We live in a spiritual age when the political has been transformed into the soteriological. When how we vote is how our souls are saved.

Att vara en god människa handlar här om att inta rätt attityder och åsikter i relation till vissa ”metafysiska storord” som till exempel ”patriarkatet”, ”makt”, och ”hierarki”. Dessa termer fungerar som en sorts mytologiska abstraktioner som, utan att ges en konkret definition, gestaltar en form av ondska som man uppnår en form av moralisk upphöjdhet genom att ställa sig i opposition till.

Jag tänker att svensk offentlig debatt uppvisar liknande tendenser, även om detta post-kristna mytos delvis tar sig andra kulturella och geografiska uttryck på vår sida Atlanten. En vän gjorde mig till exempel nyligen uppmärksam på hur Sanna Lundells sommarprat kan ses som ett uttryck för denna post-protestantism i den mening att ondskan uppfattas finnas ”där ute” i form av abstraktioner som ”patriarkatet”, eller ”den heterosexuella tvåsamhetsnormen”. Meningsmotståndare i form och de som inte kallar sig feminister, har inte bara fel åsikt – ”de saknar en del av hjärnan”. Kanske kan även Kristoffer Triumfs återkommande och uppfordrande fråga till sina gäster i intervju-poden Värvet – huruvida man har ”hjärtat till vänster” – ses som ett trivialt exempel på samma behov av att säkerställa sin egen godhet/ frälsning genom att bekänna rätt åsikter.

Människan är en metafysisk varelse i den meningen att hon oundvikligen söker förankra sig själv och sina åsikter i någonting fast bortom vardagens flux. Utan metafysik reduceras frågor om rätt och fel till känslor. Trots talet om avförtrollning hävdade även Weber att all metafysik kokade ner till frågan om det fanns en mening med tillvaron, och i så fall, hur världen skulle behöva ordnas för att korrespondera med denna mening. Post-protestanter i amerikansk WASP-form, såväl som av vänster-liberal svensk modell – är trots sin sekulära och upplysta självbild – alltjämt och ofrånkomligt engagerade i metafysiska spekulationer. För att förstå sig själva behöver de dock, om Bottum har rätt, läsa kyrkohistoria.


För den som vill höra mer om Joseph Bottums bok rekommenderas dessa två föreläsningar.

 

2 thoughts on “Post-protestantismen och den sekulära metafysiken

  1. Tack, väldigt bra! Jag har också slagits av att många av de rätta åskådningarna verkar ha en starkt eskatologisk karaktär. Feminismen har ett post-patriarkalt samhälle som hägrar någonstans, nära eller långt borta, även om vi nu befinner oss i ett redan nu/ännu inte. Post-protestantiskt?

  2. Tack för intressant artikel och ämne!
    För mig väcker den dock en del frågor – men det kan ju ha sin poäng!
    En fråga som jag ställer mig är om den där ”kollapsen” som det talas verkligen bara berör protestanter (”the mainline Protestant churches”) som det kan låta i artikeln här.
    För några år sedan har jag för mig att man sa att det näst största samfundet i USA var alla de som lämnar den katolska kyrkan. Men, om nu den katolska kyrkan på senare tid skulle ha förbättrat sin statistik jämför med protestanterna (har inte tillgång till tillgänglig statistik att verifiera detta) så har jag likväl för mig att det även påtalats att en viktig anledning till att den inte backat på samma sätt i hög grad beror på intaget av immigrerande katoliker till USA.
    M a o om man nu ska tala om ”kollaps” i detta sammanhang så är det nog snarare en kyrklig eller kristen kollaps som inte känner samfundsgränser, eller?
    Det vore också mycket intressant att veta om Bottum i sin bok tar upp den tilltagande grupp människor som säger sig vara ”andliga men inte religiösa” och hur han ser på dem i så fall. Tillhör de också kollapsen eller var hamnar de i hans synsätt och i vårat?
    Sedan förstår jag inte heller vad det skulle vara för oteologiskt eller okristet med att tala om ”institutionell eller strukturell synd”. Det är väl inte konstigare än att Bibeln talar om världens synd och inte bara individens synd.
    Jag förstår inte heller vad det skulle vara för fel med att biskop Schori för något år sedan uppmanade sina församlingsmedlemmar att begrunda FN:s milleniemål under fastetiden. Det är väl utmärkt bibliskt och förenligt med Jesu liv och anda att sätta de fattiga och fattigdomsbekämpning av olika slag i centrum på detta sätt. Eller skulle Jesu Gud och Guds rike vara emot en sådan fasta? Om Bottum även menar det så är det nog han själv som i detta fall är oteologisk och mer förvirrad i sin kristna tro än sin utmålade kristna kombattant – i alla fall så långt jag kan se i skrivande stund.

Kommentera