Porträtt av den lyssnande kärleken

En kvinna sitter på en säng.
Änkan Lena är en av Aleksijevitjs hjältar. Foto: Majaq Julén Brännström.

Bland de många som fascinerats av författaren och Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs arbetsmetod finns den svenska dokumentärfilmaren Staffan Julén. Medan Aleksijevitj reste runt i Ryssland och Belarus för att göra intervjuer till en kommande bok om kärlek följde han henne med kameran, för att sedan klippa ned sitt stora material till två filmer. Lyubov – kärlek på ryska, som just nu visas på bio, är den film som ursprungligen var planerad. I blickfånget finns Aleksijevitjs intervjupersoner – eller hjältar, som hon kallar dem – som i böckerna är helt anonyma, samt de omgivningar som heller aldrig skymtar där: sovjetiska höghusområden, parkträd i vinden. Liksom Aleksijevitjs verk befinner sig filmen Ljubov i skärningspunkten mellan konst och journalistik.

Den andra filmen, Den värsta lögnen är den dokumentära, skildrar inspelningen av den förra. Här ser vi en mer traditionell, journalistiskt berättad K Special-dokumentär, och när Julén sätter ord på sina iakttagelser blir det klart mindre utrymme för själva samspelet mellan bild och betraktare, även om filmen är upplysande, inte minst vad gäller de hårda villkor som en författare verkar under i dagens totalitära Ryssland.

Åter, ändå, till den mer suggestiva Lyubov. Kärleksporträtten är inga idealbilder utan skildrar levda erfarenheter, och Aleksijevitjs öppna intervjuteknik låter varje person reflektera fritt över den invecklade verklighet hon lever i. I början av filmen tänker en kvinna tillbaka på sin barndom och ser häpen ut när hon inser att hon alltid upplevt att omvärlden anklagar henne för att hon är lycklig – som om det var ett brott!

Svetlana Aleksijevitjs livsverk är lyssnandets, och Juléns film gestaltar skörheten i denna konstforms avvägning mellan följdfrågor, tyst väntan och egna, förtroliga inspel. Aleksijevitj bemästrar den kanske inte hundraprocentigt – om något sådant alls är möjligt – men gör uppenbarligen sitt yttersta. Intervjuerna brådskar inte; det finns tid för motsägelser och tvekan. Aleksijevitj utstrålar ett intensivt intresse för sina intervjupersoner och frågorna tycks härröra från en genuin förväntan om att de ska lära henne något. Varje samtal blir en skärva i de kollage av hundratals intervjuer som utgör Aleksijevitjs romaner.

Aleksijevitjs lyssnande är journalistiskt i det avseendet att hon har en förutbestämd vinkel, men konstnärligt i det avseendet att hon inte detaljplanerar sina projekt utan trevar sig fram längs sin idé i tillit. Också sociologiska frågeställningar driver henne: Hur påverkade den stalinistiska ideologin människors känsloliv och privata relationer? Eller mer specifikt: Hur är det att vara gift med en f.d. KGB-agent?

Ändå kommer filmen att skildra inte så mycket ämnet för berättelserna som själva berättandet – detta är inte Aleksijevitjs film, utan Juléns. Han fick visserligen göra den på villkor att den inte skulle handla om henne, utan om kärlekens betydelse ”i den ryska folksjälen”. Men hans intresse för författaren och hennes metod skiner igenom likväl, och de starkaste intervjupartierna är de när hon gått med på att själv vara med i bild, så att båda parterna i samtalet syns. Så ligger filmens styrka i föreningen av två skilda konstnärers intentioner.

Borde inte Kyrkan vara en given plats för den här sortens förlösande lyssnande? tänker jag efteråt. Det händer också att hon är det, men kanske ändå alltför sällan. Vad krävs egentligen för att bli en god lyssnare? Rimligen krävs övning och erfarenhet, men sådan kan man skaffa sig tidigt i livet och ökad lyhördhet kommer definitivt inte automatiskt med åldern … Den främsta förutsättningen är kanske en ansats liknande Aleksijevitjs, av nyfikenhet och impulsen att ta god hand om varje fragment som den man möter delar med sig av, vårda yttrandena som skatter eller bräckliga små liv. Lägg därtill modet att uppehålla sig i sin egen svarslöshet.

Och så förstås: en människa som är beredd att öppna sig och tala. En sårad hjälte.

I ett par scener sitter Aleksijevitjs medarbetare och transkriberar intervjuerna, ensam i ett rum med en bandspelare och en gammal skrivmaskin. Ibland rinner tårar över kinderna. Hon påminner mig om läsaren, om översättaren. En extra instans för tillvaratagandet av dessa vardagliga hjälteberättelser.

Den scen som inramar filmen etsar sig också fast: En flicka för vilken världen är alltför råbarkad tittar hänfört upp över fönsterkanten, i väntan på sin pappa. Kameran befinner sig nedanför henne, ute på gatan. Flickan kan inte tala – just hennes berättelse är som gjord för filmen. Precis som Aleksijevitj själv visar flickan i fönstret – genom sitt minspel, sin blick, sitt sätt att vara – på kärlekens intima samband med uppmärksamheten.

[En något kortare version av texten publiceras i tidningen Dagen.]

Läs och hör mer om Lyubov – kärlek på ryska hos Liljevalchs.

Kommentera