Det heligas tramsiga sida

Lawrence Carroll: Untitled.

De hundratusentals kristna predikanter världen över som nyligen tampades med utmaningen att Askonsdagen inföll på Alla hjärtans dag (eller S:t Valentins dag) börjar väl snart förbereda sig inför nästa ovanliga sammanträffande: en påskdag som också är 1 april.

(Den predikan jag själv råkade höra på Askonsdagen var briljant, men jag kunde inte låta bli att undra vad den stackars deprimerade pastorn i Sven Delblancs roman Samuels bok hade tagit sig till när postillans utläggning inte längre gick att kopiera rakt av.)

Kanske kan de finna inspiration hos poeten Ingemar Leckius? Han började som absurdistisk nihilist och slutade som mystiker – en väg hans vän Birgitta Trotzig betecknade som helt obruten och enhetlig.

Min egen Leckiusläsning har på sistone fått mig att tänka på ordet trams. I den politiska debatten används denna etikett när man vill avfärda något utan att behöva argumentera emot det. Kommer man undan med detta billiga retoriska knep är det nog för att lyssnarna redan delar ens uppfattning, eller saknar mod eller makt att säga emot. Också kyrkliga företrädare talar på detta sätt. Men har inte det heliga alltid ett tramsigt, (galg)humoristiskt ansikte, likaväl som ett (grav)allvarligt?

Det finns en hånfull form av trams som vill bannlysa allvaret, och det finns ett lika svartsynt allvar som avskyr allt trams. Men det finns också ett slags hjärtligt trams, och ett hjärtligt allvar, och dessa trivs med att spegla sig i varandra.

Här är en dikt ur Leckius första samling, Andra riter (1951), följd av en ur hans sista, Vid terebintträdet (1989). På något vis tycker jag att bägge har något av både påskdag och aprilskämt i sig.

 

Gräv mjukt

Gräv mjukt
och med omsorg.

Vi andra, vi är här uppe,
vi väntar här.

Gräv inte för djupt,
det kan hända att du finner
vad du söker.

Gräv bara mjukt
och med omsorg.

Tills den dag kommer
då du lugnt kan säga:

I dag, mina vänner, i dag
har jag ingenting funnit.

 

Själens berg

Uthuggna ur azurn,
branta som vår åtrå
reser sig bergen:
Sinai, Karmel, Tabor.

O ansikte i zenit!

Kring klippspetsen en ljus åska,
där mysteriet springer fram
som en mörk ljungeld.

Bländade av det osynliga
faller vi handlöst.

Så återvänder vi till vardagen
med munnen full av jord
och ögonen svedda.

Men natten är hädanefter
ljusare än dagen.

2 reaktioner på ”Det heligas tramsiga sida

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.