Petras Teologilogg II

Några tankar om detta med Svenska kyrkan och politiken:

I februari 2009 tar den svenskkyrkliga diakonen Annika Spalde och hennes make Pelle Strindlund (teol.kand) några danssteg i vardagsrummet. De håller om varandra en sista gång innan de beger sig till Jas-fabriken i Linköping. Aktionen är planerad sedan länge. Det är natt. De klipper upp stängslet som omger fabriksområdet och tar sig sedan vidare in mot den kraftiga järndörr som leder till flygplanens skyddade rum. Dörren är nära att ge vika när de blir upptäckta. Vakten beordrar dem att lägga sig ner. Kofötterna slänger de på marken bredvid sig. Nu kan de bara vänta på polisen, och separationen.

Händelsen finns återgiven i parets senaste bok, Mystik och Politik: Befriande kristendom, utgiven i februari i år. Någon vecka tidigare släpptes 68-kyrkan: svensk kristen vänsters möte med marxismen 1968-1989 av Johan Sundeen. Den senare har blåst liv i en återkommande debatt: Debatten om den ”politiserade” och ”vänstervridna” kyrkan. För prästen Annika Borg blir Sundeens studie en ögonöppnare, och en bekräftelse på det hon redan anat: ”När jag trodde att det var teologi som var både medlet och målet”, skriver hon i Axess Magasin, ”hade här pågått – och pågick – ett intensivt arbete för att sudda ut gränserna mellan kristendomen och marxismen.” Genom Sundeen och Borg framträder bilden av en kyrka som kidnappats av politisk ideologi under rödvins-vänsterns högsommar. Och aktivist-paret Spalde och Strindlund verkar bekräfta bilden av den vänstervridna kyrkan ytterligare.

Men hur historiskt och teologiskt välgrundad är egentligen tanken om en ”politiserad” kyrka? Själva tanken verkar förutsätta att det skulle finnas en enkel åtskillnad mellan politik och teologi. Att religiös övertygelse skulle kunna ta fäste i en människa, i ett kollektiv, en organisation, utan att det skulle påverka deras sätt att leva, att tänka kring samhället och politiken. Men är det möjligt? Förmodligen inte, och det tror knappast Borg eller Sundeen heller. Några snabba historiska och teologiska återblickar i Svenska kyrkans historia visar åtminstone att så aldrig har varit fallet där: Svenska kyrkan har aldrig varit opolitisk.

På jungfru Marie bebådelsedag 1827 sitter Fredrika Bremer i Storkyrkan i Stockholm och hör biskop Johan Olof Wallin predika. Den konservative Wallin tar tillfället i akt att tala på temat ”Qvinnans ädla och stilla kallelse”: ”Det är emot qvinnans både natur och ändamål, att vara sedd, vara omtalad…”, mässar Wallin. Bremer knyter näven, går hem och skriver en replik: ”…hvad har så förmörkat din klara blick, att du på förtryckets redan nog fulla wågskål ännu lägger din andas maktord?” Bremers politiska engagemang är grundat i en övertygelse om att Gud talar direkt till varje människas hjärta. Utifrån hennes kristendomstolkning kan inga auktoriteter—kyrkliga som statliga—ställas över hennes egen gudsrelation.

Hundra år senare verkar Nathan Söderblom (ärkebiskop 1914-1931) i Bremers anda. Han understryker visserligen den lutherska tvåregementsläran, d.v.s. att kyrka och stat inte bör verka som varandras motparter utan som separata, komplementära krafter för att utföra Guds vilja i världen. Men han betonar också att de två uppdragen inte är enkla att skilja åt. Kyrkan måste drivas av religiös snarare än ideologisk övertygelse, men även religiös övertygelse får konsekvenser för hur man ser på samhället. Luthers förståelse av vilodagen får Söderblom att stötta arbetarrörelsens krav på anständiga arbetsvillkor. Nästan-kärleken i Bibeln måste få konsekvenser för ”hela folkklassers eländiga villkor”, argumenterar han också. 1925 bjuder han till internationellt, ekumeniskt möte för att stärka fredsbanden i Europa. 1930 mottar han Nobels fredspris för sitt arbete för fred och enhet mellan kristna.

Går det då en rak linje från den Lutherska läran, via Bremer, genom Söderbloms social-liberala teologi, till den ”vänstervridna” 68-kyrkan, vidare till samtidens kyrkliga aktivister? Nej, så enkelt är det inte.

1938 skriver en av Söderbloms argaste kritiker, kyrkoherden Ivar Rhedin (1881-1953), att det är Adolf Hitler som borde tilldelas Nobels fredspris. Rhedin är inte ensam om att kritisera Söderblom. Söderbloms liberala teologi och liberal-socialistiska samhällssyn skulle leda till moraliskt förfall och bort från den kristna tron, menade många. De ekumeniska dialogerna skulle urvattna läran, sade man.

Anti-demokraten Rhedin var visserligen extrem, men han var inte isolerad. Han hade uppmanats att vigas till präst av Edvard H Rhode (biskop i Göteborgs stift 1888-1929) och han grundade ett fosterländskt högerradikalt parti; Kyrkliga Folkpartiet (KFP) som dock inte blev långlivat. Biskop Rhode hade delvis en annan tolkning av det kristna budskapet än Rhedin, men de var eniga i att kyrkan inte skulle drivas av socialism. En konsekvens blev att en kyrklig fattigvård växte fram i Göteborgs stift: Socialisterna fick inte lägga beslag på det som var kyrkliga samhällsangelägenheter, resonerade man.

Åter till nutid och det svenskkyrkliga aktivist-paret Spalde och Strindlund. I sin på samma gång självbiografiska som teologiska bok delar de erfarenheter från icke-våldsträning i Chicago, flyktingarbete på Lesbos, följeslagande i Palestina, människorättsarbete i Kurdistan och fredsvandring till Bofors. Men att deras gudstro skulle vara ”politiserad”, och att kyrkan borde ägna sig åt andlighet snarare än politik, är tankar som förefaller krocka med själva grunden i deras kyrkliga engagemang. Det är gudstron, snarare än politisk ideologi, som driver dem. Eller som de själva skriver: ”att längta efter en värld med fred och rättvisa är att leva i samklang med tillvarons innersta, eftersom denna längtan även finns hos Gud.”

Hos Spalde och Strindlund, liksom i de historiska exempel jag nämnt ovan framträder alltjämt samma bild: Ett liv präglat av religiös övertygelse tillåter ingen enkel uppdelning mellan religion och politik. Moderniteten må ha burit en föreställning om  att det offentliga och politiska är sekulärt medan det religiösa hör hemma i det privata eller inom de religiösa samfunden. Men samtidens religiösa karta i öst såväl som i väst får den enkla uppdelningen mellan politik och religion att framstå som alltmer naiv. Och frågan är om den någonsin varit något annat.

I fallet Svenska kyrkan är saken klar: På gott och ont har kyrkan alltid varit en röst i svensk politik (liksom politiken en röst i kyrkan). Och även om kyrkans medlemsantal och därmed hennes inflytande sjunker, finns det ingen anledning—varken historisk eller teologisk—att tro att det någonsin kommer att vara annorlunda.

Kommentera