Naturlig teologi och naturens ambivalens: blogginlägg till Tro & förnuft-podden

I Alister McGraths bok The Open Secret: A New Vision for Natural Thelogy som vi diskuterar i senaste avsnittet av podden, hänvisar McGrath bland annat till moralfilosofen Iris Murdoch (1919-1999) och hennes påstående att moral handlar om att se saker såsom de verkligen är. Moral är alltså inte en enbart subjektiv projektion på en i grunden värdeneutral (eller värde-lös) värld. Moraliskt seende handlar om att se sin omvärld på ett djupare sätt.

Detta går att likna vid skillnaden mellan att berätta vad som händer i en film och besvara frågan vad filmen handlar om. Om ett manus eller en synopsis återger filmens händelser, så besvarar frågan vad filmen handlar om vad som är signifikansen i det som händer.

Om universum är en film så kan naturvetenskapen liknas vid svaret på vad som händer i filmen och en livsåskådning eller en religion försöker besvara frågan vad filmen (universum) handlar om.

Detta kan kontrasteras med återgivningen som finns i Göran Collstes bok Inledning till etiken av ett nazistiskt experiment i Auschwitz. Ett experiment av tortyrmässig karaktär återges av den nazistiska läkaren helt ”vetenskapligt” och med så att säga helt ”sakliga” återgivningar av experimentets empiriska aspekter, dess utformning och effekter på försökspersonerna. De flesta skulle nog hålla med Iris Murdoch om att läkarens blick här var grumlig, trots att eller snarare just för att den var ”helt vetenskaplig”.

Som McGrath förstår naturlig teologi så kan det ses som ett slags fördjupat seende, eller en fördjupad läsning av universum. Med hjälp av kristna teologiska begrepp kan vi se mer av filmens djup än vad vi skulle kunna utan dessa, menar McGrath.

Den ”klassiska” formen av naturlig teologi fokuserar främst på det faktum att det finns en film (en värld) som för sin existens behöver en förklaring utanför sig själv. McGrath är dock mer intresserad av vad filmens innehåll kan säga om Gud, eller kanske vad teologin kan säga om filmens innehåll. Om detta visar sig vara klargörande så har detta viss epistemisk relevans; eller annorlunda uttryckt: det talar till den kristna trons fördel.

Här uppstår en slags hermeneutisk cirkel: för att förstå filmens innehåll behöver jag teologiska tolkningsnycklar, och först då kan filmen (naturen) säga något om Gud. McGrath inser förstås att detta är en form av cirkelargument; men det är de teologiska begreppens fruktbarhet som talar till deras fördel. Det handlar om resonans och inte bevis.

Precis som tolkning av en film kräver ett engagemang så kräver en filosofisk eller religiös tolkning av världen att jag blir involverad. Precis som moraliska ställningstaganden innebär att jag förhåller mig på ett specifikt sätt, på ett existentiellt plan, till det jag tar ställning till, så kan jag inte neutralt observera meningen i universum. Jag måste brottas med den frågan och bli involverad.

Vidare anknyter McGrath till utvecklingspsykologen Jean Piaget (1896-1980) och dennes begrepp ”ackommodation” respektive ”assimilation”. Piaget tänker sig att vi har (till viss del inlärda och till viss del biologiskt betingade) kognitiva scheman – kartor – med vars hjälp vi begripliggör vår omvärld. När vi lär oss något nytt kan denna erfarenhet antingen begripliggöras med våra nuvarande kognitiva scheman – då sker en ”assimilation” av denna erfarenhet till våra kognitiva scheman – eller också går det inte att begripliggöra och då uppstår en kris, en ”kognitiv dissonans” som leder till att vi får göra en förändring av våra kognitiva scheman: detta är vad som avses med ”ackommodation”.

Det fenomen som ur kristen synvinkel är svårast att begripliggöra (assimilera) är det ondas existens. Det är det starkaste argumentet för en naturlig ”a-teologi”. McGrath alluderar till den kristna förståelsen om syndafallet som ett sätt att begripliggöra varför naturen är ambivalent och inte entydigt talar om Gud.

Detta är den aspekt av McGraths bok där jag tycker han är minst tillfredsställande i sitt resonemang. McGrath tror inte själv på ett historiskt fall, och McGrath har en evolutionär världsbild. Det innebär att McGrath förstås är medveten om att det vi kallar för det ”naturliga onda” föregår människans existens med många miljarder år. Det vi menar med det naturliga onda är de processer i naturen som bryter ner biologiskt liv. Det kan vara allt ifrån rovdjur, till vulkaner, sjukdomar och jordbävningar. Dessa är, vet vi numera, en del av naturens grundläggande struktur.

Ett annat sätt att begripliggöra det naturliga onda finns i den av den anglikanske prästen och fysikern John Polkinghorne föreslagna tanken om ”den fria processens försvar”. Polkinghorne menar att Gud har gett frihet till skapelsen: att utvecklas utifrån sin grundläggande struktur. Detta innebär inte deism, eftersom Gud å ena sidan hela tiden upprätthåller världen i sin existens, å andra sidan kan agera mer specifikt (mirakulöst). Det utesluter inte heller på något vis att Gud har intentioner med skapelsen, eftersom Gud (till skillnad från naturvetare) vet allt som det är logiskt möjligt att veta. Den fruktbara struktur som Universum är har, genom ett samspel mellan regelbundenhet och slump, get upphov till de olika grundämnena, växterna, djuren och människorna som vi ser i universum.

Denna frihet är dock samtidigt sårbarhet. Genernas mutationer möjliggör nya arter men också cancer. Det är inte sällan samma processer som möjliggör kreativitet och sårbarhet.

På samma sätt är det på den moraliska nivån: vår moraliska frihet möjliggör godhet, men också moralisk ondska. Den naturliga friheten möjliggör en kreativitet som är naturens egen, men också en sårbarhet för destruktivitet. Ett exempel kan klargöra detta. Det tycks som att det finns en genetisk komponent som bidragande orsak till psykopati. Men detta är inte ensamt tillräckligt: det krävs miljömässiga erfarenheter av våld och utsatthet. Denna sårbarhet är dock också extra formbar för positiva erfarenheter.

Detta illustrerar att det ofta är samma processer som är sårbara som är kreativa.

Ett kristet ”begripliggörande” (i den mån det går) av det naturliga onda kan inte längre hänvisa till att naturen hamnade i oordning efter syndafallet. Istället måste det begripliggöras utifrån den frihet som Gud gett skapelsen, där det finns en analog relation mellan den mänskliga och den naturliga friheten.

För vissa teologer bör inkarnationen förstås inte bara som att Gud blir människa utan mer fundamentalt som att Gud blir ”kött”. I Jesu död och uppståndelse finns mönstret för hela skapelsen, inte bara för människan. Kanske måste den kristna teologin ”ackommodera” sina kognitiva scheman för att kunna förstå naturen som Guds skapelse där ”fallenheten” snarare står för det Gud tillåter, genom att ge skapelsen frihet, men inte avser – ungefär som det är brukligt att tänka om den moraliska friheten.

Thomas av Aquino (1225-1274) säger att den enda anledningen till att Gud kan tillåta (obs: tillåta, inte avse) det onda är att Gud ur till och med det onda kan utvinna något gott. Religionsfilosofen Bernard Lonergan (1904-1984) talar om ”korsets lag” som är i kraft så fort något ont omvandlas till och blir medlet för något gott.

Poängen är alltså inte att Gud avser det onda, men att Gud kan frälsa det onda.

Kanske är det så att den frihet Gud gett skapelsen möjliggör både naturlig och mänsklig ondska och kreativitet. I bägge fallen är den gudomliga responsen någon variant av korsets lag.

Sammanfattningsvis är min tes i detta blogginlägg alltså att kristen teologi inte längre kan hänvisa till syndafallet för att begripliggöra det ”naturliga onda” utan snarare behöver en tanke om att Gud gett skapelsen frihet. Den process genom vilket det onda blir ett medel för något gott är ”korsets lag” och det är något som i analog mening är närvarande både i den förmänskliga skapelseprocessen och i Guds respons till den mänskliga synden.

Dessa tankar är tentativa och skulle förstås behöva utvecklas, men jag tror att denna riktning är en fruktbar riktning för teologin. En världsbild som både vill bejaka att världen är god och samtidigt ta in världens ”fallenhet” behöver en respons som integrerar det onda och förvandlar det.

Den anglikanske ärkebiskopen Frederick Temple resonerade i sina föreläsningar 1896 vid Oxford University över Darwin och menar att Gud ännu inte är klar med sin skapelse: den kristna teologin innehåller en blick framåt mot alltings upprättelse och helande. Istället för att blicka bakåt mot ett perfekt ”urtillstånd” bör den kristna teologin sätta sin tyngdpunkt framåt, då Gud uti alla blir allt.

Mellan skulderbladen

För en tid sedan fick jag en mycket säregen, egenutgiven bok i min hand. Formulerandets konsekvens av Lukas Sålby är en vit liten skrift med bara titel och författarnamn i guldbokstäver på omslaget. Innanför pärmarna är den en samling sirliga prosadikter eller lyriska anteckningar som alla utgår från och hålls samman av de första verserna i Johannesprologen. De handlar kort sagt om Ordet. De förenar språkfilosofi och civilisationskritik med en mer subjektiv längtan efter en hel och sann mellanmänsklig kontakt.

Det går att läsa boken som ett slags språkvårdsmanifest. Den påminner om att det är vårt ansvar att bevara språkets ord som meningsfulla kommunikationsverktyg. Som språkvetare håller jag i princip med, och tycker mig förstå kopplingen till Johannesprologen (varur jag också lånade mottot till min doktorsavhandling, till stor del inspirerad av Ordets filosof framför andra, Michail Bachtin), samtidigt som jag blir lite förbryllad över hur Sålby använder Johannes (och möjligen också över hur jag själv gör det).

Det Ord som är Kristus återuppstår ju enligt kristen tro inte tack vare någon människas ansträngning utan som ett rent mirakel, trots att vi dödade honom och spärrade för graven. Sålby tycks i stället beskriva ordets uppståndelse som avhängigt dig och mig. Jag blir inte helt klok på om han enbart använder det kristna språket som metafor för en helt inomvärldslig, mänsklig ansvarsstruktur eller om han också betraktar Kristus som en levande gudomlig person som faktiskt verkar eller skulle kunna verka på eget initiativ, i oss, och samtidigt överskrider oss.

Boken svajar lite i tilltalet. Ibland låter det dikt, ibland vägledning. Det får texten att kännas bitvis ofärdig, på ett sätt som samtidigt berör. Det är synd att den inte blev utgiven på ett etablerat förlag, tycker jag, och kanske ett symptom på de allmänlitterära förlagens kompetensbrist på (och ointresse för?) den andliga domänen, och de kristnas på den litterära. Men det är fint att författaren gav ut den på eget bevåg, så att vi får läsa:

Om vi vill förvandla ordet till ljus behöver värmen stegras. Då behöver luftströmmen fördjupas. Det är möjligt att omfamna världen med ordet. En utsträckning av armarna, som börjar och slutar mellan skulderbladen. Där finns en plats där vi är sårbara. En väg till ett heligt rum, där ordet fortfarande kan beröra.

som ser igenom allt

Vem är du
som ibland står inom mig
men ingenting säger
bara betraktar mig
med det tredje ögat
det stränga och förstående
det som ser igenom allt
och slutligen
allt förlåter.

Ur Urban Andersson: Den andra natten (2013)

Ulla Wiggen: Iris II (2017)

Aspektseende och den öppna hemligheten: blogginlägg till Tro och förnuft-podden

Det senaste poddavsnittet kretsar kring boken The Open Secret: A New Vision for Natural Theology (”Den öppna hemligheten. En ny vision för naturlig teologi”) av Alister McGrath. I detta avsnitt hänvisar vi till något som kallas ”aspektseende” och att det är skillnad på att bara titta på något och att verkligen se något hos detta.

Vad är då aspektseende. Och förhåller det sig till den ”öppna hemligheten” i bokens titel?

Ank-haren.

Aspektseende brukar man associera till Ludwig Wittgenstein (1889–1951) och dennes bok Filosofiska undersökningarsom utkom postumt 1953. I denna bok finns exemplet med ank-haren, eller ”duck-rabbit”. Det är en bild som omväxlande kan ses som en anka och som en hare, men inte som båda två på en och samma gång.

Wittgenstein hänvisar i sammanhanget till att han lånar exemplet med ank-haren, och det finns i själva verket för första gången publicerat i den tyska tidskriften Fliegende Blätterredan 1892.

Exemplen är besläktade med många kända bilder inom psykologin, där man kan se en och samma figur som två helt olika saker (men aldrig samtidigt).

Albert Bierstedt, ”Among the Sierra Nevada, California” (1868)

Hur har då detta att göra med naturlig teologi? Jo, som McGrath föreställer sig saken handlar naturlig teologi om att titta på eller betrakta naturen på ett visst sätt, under en viss aspekt. Exemplet ovan med ank-haren är mycket konkret och handlar om hur man ser en viss figur. Men enligt McGrath gäller detsamma även på högre kognitiva nivåer. Vi kan exempelvis se på våra liv på olika sätt, och vi kan se naturen på olika sätt. Verkligheten gör visserligen motstånd – vi kan inte konstruera verkligheten precis hur vi vill, efter egna önskemål – men det krävs också en uttolkare för att en mening alls ska kunna utvinnas.

Jesu liknelser ger oss vägledning i hur vi kan se på naturen – exempelvis hur vi kan betrakta fåglarna under himlen och liljorna på marken (Matt. 6). De ger oss en aspekt under vilken vi kan betrakta den och genom vilken den blir förståelig. Det är ingenting vi får av naturen själv, men naturen ger oss å andra sidan ingenting självt vad gäller dess egen uttolkning.

Genom Jesu liknelser, genom den kristna trons glasögon, får vi nyckeln för att låsa upp dörren till naturens innersta mening, som egentligen hela tiden fanns rakt framför näsan på oss.

Detta är den öppna hemligheten.

Sakrament, fetisch och problemet med svenska värderingar

Frågan för detta blogginlägg är: finns det något i ”svensk kultur” som bidrar till en kultur av åsiktsfetischism?

I ett tidigare blogginlägg föreslog jag att begreppsparen ”sakrament” och ”fetisch” kunde användas som analysverktyg för att förstå olika förhållningssätt till verkligheten. Jag skrev inlägget i anslutning till ett podavsnitt med Jonna Bornemark som myntat begreppet ”mätbarhetssamhället” för en tendens inom inte minst offentlig verksamhet där dokumentation och mätbarhet får en prioritet framför den verksamhet som skall mätas respektive dokumenteras.

Genom att anknyta till hur Marx beskriver ”varufetischismen” respektive hur man i kristen tradition förstår ”sakrament” så uppstår en kontrast mellan dessa begrepp som jag menar kan kasta ljus över både det fenomen som Bornemark talar om, men samtidigt många andra fenomen där samma grundläggande logik förekommer. Det handlar, kan man säga, om hur vi blandar ihop relationen mellan synligt och osynligt, yta och djup eller karta och verklighet. Utan att vi lägger märke till så får det synliga tecknet ersätta den bakomliggande verkligheten.

Det enda som kan bevara denna kontakt är uppmärksamma och ärliga mänskliga subjekt och aktörer, som inte ersätter sitt omdöme med ”objektiva” – i betydelsen opersonliga – mätinstrument. Det är vi själva som måste vara mätinstrumenten, vi måste öva upp vår sensibilitet och våga säga det vi ser. (Självklart kan vi ta hjälp av mätinstrument, men det är vi som fäller omdömet, informerade av mätinstrumenten. Andra fenomen kräver att vi är mätinstrumenten, för att bedöma den moraliska laddningen i en situation exempelvis.)

Ett sakrament är i kristen tradition ett synligt objekt som representerar och närvarandegör en osynlig verklighet, Guds nåd. En åsikt är alltså (i analog mening) ”sakramental” om den är ett uttryck för en seriös tankegång, som ger den sin mening. Det innebär att en åsikt är ett omdöme, ett informerat ställningstagande. Den representerar en tankegång, ett tankearbete, av ett ärligt subjekt.

En fetisch är i Marx terminologi en vara vars värde bedöms frikopplad från arbetsprocessen, och börjar betraktas som ägandes ett visst värde ”i sig” – oberoende av det arbete och de resurser som använts för att tillverka varan. Ekonomiska relationer blir relationer mellan de tillverkade objekten och pengar och inte sociala relationer mellan de mänskliga aktörer som tillverkat och köper och säljer dem.

En åsikt blir en fetisch när den antas för att den har fått ett socialt symbolvärde – Erich Fromm talade om personlighetsmarknaden vilket är relevant här – snarare än för det tankearbete, den tankegång och den intentionalitet som ger åsikten sin verkliga mening och innebörd.

För min del anser jag att vi kan se den här tendensen till fetischism på många olika håll. Vissa åsikter laddas med visst värde, oberoende av den bakomliggande tankegången. Att ”tänka kritiskt” blir då liktydigt med att ha vissa åsikter; om du har dessa åsikter behöver du inte besvara några frågor om varför du har dem och din (eventuella brist) på tänkande synliggörs inte eftersom ditt tyckande – snarare än ditt tänkande – är korrekt. Åsikterna har så att säga börjat leva sitt eget liv och äga sitt värde ”i sig själva” oberoende av den intentionalitet eller det tankearbete som de borde vara ett uttryck för.

Samma sak kan det bli med våra religiösa ord och teorier och ceremonier. De kan väldigt lätt bli fetischer snarare än sakrament, och det är väl en anledning till att Gud i Jesaja säger:

”Kom in­te med era me­ningslösa gåvor,
jag av­skyr of­ferröken.

Nymånad, sab­bat, högtids­sam­ling –
jag tål in­te falsk­het och fest.

Jag ha­tar era högti­der och nymånads­fes­ter,
de har bli­vit en börda för mig,
som jag in­te or­kar bära.

När ni lyf­ter era händer i bön
vänder jag bort blic­ken.

Hur myc­ket ni än ber
lyss­nar jag in­te.
Ni har blod på händer­na.

Tvätta er, re­na er!
Låt mig slip­pa se era illdåd.

Slu­ta göra det on­da
och lär er göra det go­da.

Sträva ef­ter rätt­vi­sa,
stöd den förtryck­te.

För den fa­derlöses ta­lan,
skaf­fa änkan rätt.”

I ett avsnitt av programmet Psyket på P3 intervjuades Mikael Dahlén, professor i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm om hur pengar påverkar vårt förhållningssätt till tillvaron. Dahlén återgav ett antal experiment som på ett ovanligt konkret sätt illustrerade den här tendensen av hur vi tenderar att förväxla symboler för värde (som pengar är par excellens) med den verklighet som är värdefull.

Dahlén berättade om två experiment: i ett experiment lät man människor utföra en uppgift och sedan fick de välja antingen en jordgubbsglass eller en pistageglass. De flesta valde i detta experiment jordgubbsglass – de flesta människor tycker att jordgubbsglass är godare än pistageglass.

I ett annat experiment hade man modifierat situationen något. Istället för att alla utförde endast en uppgift så fick deltagarna veta att om de jobbade i en viss tid fick de en jordgubbsglass, men om de jobbade längre kunde de få den dyrare pistageglassen.

Och då väljer de flesta att jobba längre! Dahlén konstaterar att kvantitativa mått gör något med vår perception, och han föreslår därför att vi använder det till vår fördel – genom att sätta kvantitativa mått på sådant vi verkligen värdesätter. (Kanske exempelvis genom att ge tre poäng för varje gång vi fikar med en vän och sikta på att få femton poäng per månad?)

I samtalet med Jonna Bornemark kom synpunkten upp att det finns något paradoxalt i att moderniteten, som brukar betraktas som den period då individen verkligen träder fram, samtidigt kännetecknas av så många åtgärder för att försöka göra det individuella subjektet onödigt, helt utbytbart, genom ”rutiner” genom ”regler” med mera.

En annan svensk företagsekonom, professor Mats Alvesson, är i en artikel i dagens Aftonbladet inne på samma linje som Bornemark. Istället för att inrikta sig på att verksamheten ska bli så bra som möjligt finns det incitament för att följa reglerna och fokusera på policydokumenten och inte bli kritiserad för att bryta mot det mätbara, samtidigt som den praktiska verksamheten hamnar i bakgrunden.

Enligt Mats Alvesson så frodar den svenska kulturen och inte minst kulturen i offentlig sektor en ”funktionell dumhet” eller en slags medveten nedtoning av sin subjektivitet.

Alvesson kopplar detta fenomen – som han menar är utmärkande för svensk kultur – även till den politiska omsvängningen i migrationspolitiken. Man för en SD-nära politik, samtidigt som man är emot SD som parti. Fetischen – tecknet – är att vara emot SD. Men den bakomliggande verkligheten har förändrats, och det snabbt.

Att den så snabbt kan förändras säger något om huruvida våra offentliga hållningar är ”sakrament” eller ”fetischer”.

Något liknande måste sägas om det faktum att Finansdepartementet under flyktingkrisen bad Utrikesdepartementet utreda konsekvenserna av ett halverat svenskt bistånd. Den olyckliga tankegången var att en sådan neddragning skulle underlätta finansieringen av flyktingmottagandet i Sverige.

Om ett sjukhus gjorde samma analys skulle en liknelse kunna vara att man funderade på om man kunde dra ner på ambulanser för att finansiera hjärtvården.

Att detta skulle vara ett utslag för humanitär omsorg är svårt att försvara; däremot uppfattades det kanske enklare att försvara denna åtgärd inför opinionen. Men i så fall har det skett en åsiktsfetischism också hos opinionen.

Kanske är det så att vi behöver komma tillrätta med denna del av svensk kultur – och hur skulle vi göra det?

Här är några tankar:

Toril Moi skriver i sin bok Språk och uppmärksamhet att vi måste ta in, inte bara vad den andre tycker, utan också varför den tycker som den tycker.

Det vill säga, vi måste betrakta den andres åsikter som sakrament och inte som fetischer, vi behöver vara intresserade av den bakomliggande verkligheten som motiverar åsikten.

Vad skulle hända om vi började betrakta den andres åsikter som ”sakrament” och inte som ”fetischer”? En sak är ju att vi skulle inleda den process som skapar förståelse och också förändring.

Precis som det hos mig som enskild individ dyker upp, ibland lite pinsamma eller förbjudna tankar och känslor, så dyker detta även upp hos andra människor. Men dessa tankar och känslor kan väl egentligen bara hanteras om de bearbetas? Om man försöker förstå och tolka dem. En obehaglig tanke kan bearbetas och då kan man urskilja om det fanns något legitimt undertryckt behov som den stod för och annat man kan lämna åt sidan.

Något liknande tror jag vi skulle behöva tillämpa i vår offentliga debatt. Diskussion tror jag det kallas, och att skilja på sak och person. Om vi gjorde detta kanske åsiktsfetischismen kunde avta.

Som Horace Engdahl sade i Min sanning om vad han saknade i svensk offentlig debatt: en orädd, konsekvent tankegång som är beredd att respektera en motsatt åsikt.

Detta gäller, menar jag, om vi ser att det finns en tankegång bakom åsikten, som vi kan respektera.