Överväg möjligheten att Gud är kärlek

En av få teologiska bloggar jag läser är Father Aidan Kimels blogg Eclectic Orthodoxy. Kimel började sin bana som anglikan för att senare konvertera till romersk-katolska kyrkan och nu är han ortodox präst.

Kimel är oerhört beläst, men har en väldigt ödmjuk och opretentiös ton i sina blogginlägg. Numera ägnar han sig inte åt att vara församlingspräst utan åt att vårda sin fru, som är sjuk:

My wife has been afflicted with a painful medical condition for over six years. She is my ministry.

När jag läste i veckan på hans blogg skulle jag säga att jag fick ett intryck av en helgonlik karaktär (vilket inte betyder att han är perfekt, det är helgon inte).

Vidare säger Kimel att han gick igenom en troskris:


Perhaps one day I will share my journey at a deeper, more personal level. It is a journey filled with blunders, sins, wounds, regrets, tragedy, profound suffering, and spiritual darkness.

I cannot say that I have gained any special wisdom. I certainly have not acquired greater knowledge. I used to read theology ravenously. I had even reached a point where I thought I was fairly fluent in the language of faith. For a few years I wrote a now defunct blog, Pontifications. Through the culpable negligence of those who hosted it, the original Pontifications has been lost; but some of the constructive pieces that I wrote for it have been archived at a resurrected Pontifications.


But God has broken me. The Pontificator is dead. Much of what I thought I once knew has been, quite literally, stripped from me. Five years ago I became incapable of reading theology of any sort. When I tried to read a theological article or book, the words did not make sense. I almost lost my faith. Six months ago this began to change. Suddenly I had a desire to read theology again. It was as if a cloud slowly lifted from my mind and I could finally make sense, at least a bit, of the theological reflections and arguments of others. My brain has not returned to its previous level of functioning, but I am finally enjoying theology again.

Det finns mycket som är vackert i Kimels berättelse. Hur han kände en helhet i tron och hade läst en hel del och så att säga kände sig ”fairly fluent in the language of faith” och hur detta tas ifrån honom, men sen efter fem år, för ett halvår sen, börjar något komma tillbaka.

2012 hände en annan tragedi: hans son tar livet av sig! Och Kimel förrättar begravningen. Och predikar. Det måste vara det värsta som någonsin kan drabba en förälder.

Kimels predikan är en uppgörelse – kärleksfull och i största respekt – med den nihilistiska världsbilden som han son omfattade. Den är värd att läsa. Och be en bön för Kimel. Ett citat ur Kimels predikan:

Consider the possibility that there really is a divine Creator, a transcendent deity of infinite love who has brought the world into being from out of nothing. (…) Consider the possibility that this God has actually entered into his creation, taking upon himself the limitations of humanity, including even suffering and death, precisely to restore us to himself and incorporate us into his divine life. (…) God is Love, for he is eternally the Father, Son, and Holy Spirit. The world springs from love and will be consummated in love. In the words of St Isaac the Syrian:

In love did God bring the world into existence; in love does he guide it during its temporal existence; in love is he going to bring it to that wondrous transformed state, and in love will the world be swallowed up in the great mystery of him who has performed all these things.

It may all sound too good to be true. It may all sound like an old wives’ tale. But it meets Aaron’s objections head on. Life is not nothingness. Life is not absurd. God is good and wills only our good. God is love and his love will triumph. There is thus genuine hope for liberation, healing, transformation, rebirth, both in this world and in the coming kingdom.

Den tro som kan bära genom sådana här livserfarenheter är en nåd att stilla bedja om. Så långt från tro som smarta teorier, tro som koketteri, som gruppidentitetsmarkörer. En tro som tål mötet med döden, till och med ens egen sons död.

Samtidigt visar det att det i slutändan inte är vår tro som är huvudsaken, utan det som vår tro pekar mot och som gestaltas i allt som är sant, gott och skönt. Den Gud som är kärlek. Den som inte känner igen Gud i det sanna, det goda och det sköna har bytt ut Gud mot en avgud.

Att med jämna mellanrum bli av med sin tro för att bli drabbad av den igen, bortom ord som blivit klichéer – kanske är det lite av samma erfarenhet fast av ett mycket mindre existentiellt slag man kan få när man läser en dikt man läst eller hört så många gånger att man inte längre är förmögen att ta den till sig, i översättning.

3 thoughts on “Överväg möjligheten att Gud är kärlek

  1. Though I do not read Swedish, the google translator gives some sense of the article. Thank you for your kind words. I hope you will consider providing an English translation.

    1. Dear Adrian. I am so glad for your comment!

      I might provide an English translation. Thank you for your blog. Keep up being a blessing.

      All the best,

      Christoffer

Kommentera