Om teologins villkor

Efter att nyligen ha försvarat en doktorsavhandling i religionsfilosofi kom en grundläggande frågeställning till mig: vad kan man egentligen uträtta som teolog (eller som i mitt fall, till hälften filosof)? Många som arbetar med teologi och närliggande områden, som filosofi, etik, litteratur, kultur och konst, upplever att de befinner sig i en trängd situation. Efter att ha samtalat med flera teologer har jag börjat göra en (säkert mycket) subjektivt präglad minnesbank över vad jag hör. Här är två av rösterna jag hör:

Första rösten: ”Vi teologer är ensamma i våra sammanhang, i våra forskningsfält och på ett existentiellt plan som en följd av att teologiska studier på högre nivå är en ensam uppgift.”

Andra rösten: ”Vi anser att nivån på teologin är för låg och perspektiven och metoderna är för snäva.”

Utan några vetenskapliga pretentioner om dessa observationers allmängiltighet vill jag ändå delge några tankar om dem. Bakom dessa röster tror jag att det finns en uppfattning om att dagens teologer arbetar under historiskt sett unika villkor. Men teologer har nödgats att arbeta under allsköns villkor: i en enhetskultur, använda och/eller behövda av den politiska makten; i den tidiga martyrkyrkan med ett överhängande dödshot för den kristna bekännelsen; under starkt inflytande av andra religiösa och filosofiska yttringar; i den meditativa och reflekterande klostermiljön (som lade grunden för de moderna universiteten). Och så vidare. Det finns många paralleller att dra till samtiden och jag lämnar den uppgiften till läsaren. Med en gnutta historisk medvetenhet bör man alltså akta sig för att göra samtidens villkor alltför unika. Vad viktigare är: dagens villkor kan också förstås som möjligheter.

Vi befinner oss i kölvattnet av den moderna filosofins och upplysningens gradvisa underminerande av de traditionella möjligheterna för att bedriva teologi. Men allt fler hävdar att det sekulära förnuftet har tjänat ut sin roll som enväldig agendasättare för teologin (och andra ”human” -vetenskaper”). I takt med att förtröstan på modernismens universella och opersonliga förnuft får ge vika för en mer kontextualiserad och mänsklig förnuftsuppfattning ges den kristna teologin nya möjligheter.

Så i respons till den första klagorösten: teologi bör bedrivas i gemenskap. Ju konkretare en sådan teologisk gemenskap är, desto starkare och djupare blir teologin. I dag finns det möjligheter som inte fanns för bara 10-20 år sedan att forma sådana gemenskaper. (Som ett led i detta hyser Theofilos redaktion en förhoppning att på sikt kunna vara med att arrangera en årlig fler dagskonferens.) Det finns nämligen få fysiska samlingsplatser där nordiska teologer regelbundet möts. Här kan nya initiativ formas, forskning och angelägna idé er diskuteras i dialog.

För det andra, och som vi redan berört, i en tid då en allt större pluralism präglar de humanistiska vetenskaperna kan den kristna teologin hävda sin särart. Mer än så, den kan bidra till att integrera olika perspektiv och discipliner på ett sätt som annars kanske bara filosofin kan. (Det är för övrigt ett skäl att ge sig in i filosofin.) Det finns goda ansatser men mer behöver göras. Låt mig ge ett litet exempel. Det har blivit allt vanligare med titelbeskrivningar som ”A theology of…”…”music”, ”art”, ”economy”, ”nature” och så vidare. Dessa titelbeskrivningar signalerar att allt fler teologer i dag vill tänka utifrån den kristna teologin på alla livets områden. Det är välkommet i en tid då specialiseringen tenderar att dominera eller rent av rättfärdiga teologernas verksamhetsområde.

Samtidigt finns det här en annan fara, nämligen att den mer detaljerade forskningen får stryka på foten. Teologin behöver båda, det partikulära och det generella, för att inte bli när- eller långsynt (inte att förvirras med långsint). Med 2000 års kristen teologitradition borde det rimligen ta allt längre tid att uppöva teologisk bildning och kompetens. Tyvärr skönjer jag en starkare trend: de teologiska utbildningarna förkortas för att passa ett praktiskt-kyrkligt ideal. Dessa utbildningar har definitivt sin plats i dagens situation men de får inte ersätta den (komplementära) roll som mer de grundligt utbildade teologerna har för teologin och kyrkan som helhet.

Till sist, dessa utmaningar kan inte mötas av isolerade individer. Kyrkorna, samfunden och de kristna organisationerna måste vara med och forma en kultur där det kan hända. För det är vad det handlar om, att skapa en kultur, nya villkor för att arbeta teologiskt.

 (Intro ur Theofilos vol. 6 nr 3. 2014)

Kommentera