Om historiens riktning och tidens mening

Världsanden till häst

Vad förenar kristna, marxister, och upplysningsliberaler?
En gemensam nämnare för dessa tre (delvis överlappande) grupper är synen på tid och historia. Samtliga är nämligen överens om att tiden bär på mening och att historien har en riktning – men skiljer sig naturligtvis åt i synen på vad som styr historien och vart framtiden kommer leda. Milleniarism är inte en unikt kristen föreställning i den meningen att tanken om ett kommande jordiskt paradis återfinns i sekulariserad form i såväl marxism som liberalism.  Den socialistiska och den liberala franska revolutionen handlade båda i teorin om att kasta av sig förtryckets bojor (i form av kapitalism och oförnuft) till förmån för stundande tusenårsriken (i form av proletariatets diktatur och förnuftets tidsålder).

Ur ett längre historiskt perspektiv är dock synen på historien som meningsfull eller meningsbärande anmärkningsvärd. Nyligen har jag stött på tre olika läsvärda texter som alla uppehållit sig vid detta. I det följande tänkte jag delge tre korta utdrag från dessa texter:

1. Youval Noah Harari skriver i sin bok Sapiens (som vi snart kommer få höra mer om), bland annat om mänsklighetens skiftande syn på tid och framsteg:

Until the Scientific Revolution most human beings did not believe in progress. They thought the golden age was in the past, and that the world was stagnant, if not deteriorating. (p.294)

2. Under semestern har jag läst den katolske historikern Christopher Dawsons Progress & ReligionBoken som är skriven 1925 är en mycket läsvärd kritik av det förra sekelskiftets obändiga tro på framsteg och om synen på historien som ett kontinuerligt framåtskridande i form av rationalisering och sekularisering:

It is owing to this historical sense that the modern Western European differs most profoundly from men of other ages and cultures. World history means infinitely more to him than it meant to the ancient Greek or Oriental thinkers. To the latter, Time, and consequently History, were without ultimate value or significance; to the modern European they are the very foundation of his conception of reality. (p.30)

 

3. Nyligen läste jag en artikel av Stanley Hauerwas som berör den specifikt kristna synen på historien. Hauerwas kommenterar där David Bentley Harts kritik av den så kallade ”nya ateismen” och dess tro på att en ljusnande framtid är vår – om vi bara kastar av oss religionens ok.

Christians, drawing as they must on God’s calling of Israel to be the promised people, cannot help but believe that time has a plot – that is to say, Christians believe in history. A strange phrase to be sure, but one to remind us of how extraordinary it is for Christians to believe we come from a past that will find its fulfillment in the future.
Accordingly, we believe that time has a narrative logic which means time is not just one damn thing after another. The story of creation is meant to remind us that all that exists lends witness to the glory of God, giving history a significance otherwise unavailable. Creation, redemption, reconciliation are names for Christians that we believe constitute the basic plot line that makes history more than a tale told by an idiot.
Yet the very assumption that history has a direction is the necessary condition that underwrites the story of modernity earlier characterized by Hart – the story that has underwritten the new atheists’ presumption that, if history is finally rid of Christianity, we will discover through unconstrained reason how our politics can be made more just and humane.

Nu går vi mot helg!

 

1 thought on “Om historiens riktning och tidens mening

Kommentera