Om det goda

Ibland händer det att två kontrasterande politiska eller filosofiska inriktningar i samhällsdebatten blottlägger varandras brister på ett sätt som tydliggör nödvändigheten av en tredje position. Dessvärre är det inte sällan så att denna tredje position, trots uppenbara förtjänster, ter sig som otänkbar eller omöjlig. Därför fortsätter ofta debatten mellan de två första positionerna i en evig rundgång.

Jag såg nyligen ett exempel på denna rundgång utspelas i en twitter-debatt mellan två mediemän, den ene företrädare för en nyliberal tankesmedja, den andre, en radikal vänsterjournalist. I centrum för oenigheten stod föreställningen om det goda. Nyliberalen hade vädjat om att ”alla goda krafter” skulle komma samman för att bekämpa en viss företeelse. Den radikale vänsterjournalisten invände då att föreställningen om ”alla goda krafter” på ett naivt sätt utgick ifrån att det fanns en konsensus kring det goda. För honom var det otänkbart att till exempel Sverigedemokraterna kunde tillåtas ingå i de goda krafter som skulle sluta upp mot ISIS ondska. Nyliberalen menade dock att godhet inte ytterligare behövde förklaras, utan att det existerade en konsensus om vad som utgjorde godhet i normal svensk samhällsdebatt. Mot detta invände vänsterradikalen med en för honom retorisk fråga: ”Använder du termen ond också?”, och menade att detta i så fall innebar analysens slut och metafysikens början.

Det är just här, vid metafysikens början (det vill säga vid det som inte går att analysera med hjälp av empiriska vetenskaper) som gränsen till det otänkbara och omöjliga går för såväl vänsterradikaler som nyliberaler. Både nyliberalismen och Marxismen är oförmögna att formulera en etik som går bortom det som kan mätas. Istället framhåller man från nyliberalt håll friheten från allt som begränsar individens vilja (vanligtvis staten), och från vänsterns håll befrielse från förtyckande strukturer (vanligtvis marknaden). Båda rör sig dock med samma negativa och substanslösa frihetsbegrepp som i förlängningen leder till ett samhälle där allt tolereras i frihetens namn, men ingenting är påbjudet, och ingenting framhålls som bättre än något annat. För, som den brittiske teologen John Milbank har påpekat: ”To say ‘emancipate’ is only to say maximize negative freedom of choice, and to say ‘freedom’ is to say arbitrary power…”.[1] Annorlunda uttryckt, om det är egalt vad vi gör med vår frihet – om det inte finns något rätt i moralisk mening – så sönderfaller allt till en kamp om makt. Den Amerikanske historikern Brad Gregory uttrycker samma tanke när han beklagar avsaknaden av en metafysiskt grundad etik: “Once the metaphysical basis of an ethics of the good has been jettisoned, nothing remains in principle but the human will and its desires protected by the state”.[2]

Vad innebär då denna tredje position som tycks så omöjlig för både svenska vänsterradikaler och nyliberaler? I ett ord: transcendens! Det är den klassiska föreställningen att det goda är grundat i en transcendent moralisk källa. En källa som i sig själv är det goda, och som vi kan delta i genom att handla i enlighet densamma. Att vifta bort denna position genom att bara kalla den ’metafysik’ borde inte längre vara möjligt, då ju varje föreställning om vad som är naturligt är en metafysisk utsaga (i den meningen att den inte kan bevisas empiriskt). I detta avseende är alltså Richard Dawkins och Påve Franciskus världsåskådningar lika metafysiska. Den viktiga skillnaden handlar istället om att den förstes världsbild endast rymmer immanens, och den senares världsbild även rymmer transcendens. Den intressanta filosofiska debatten står därför inte längre mellan å ena sidan religionsanhängare, och å andra sidan liberaler (som i likhet med den tyske filosofen Jürgen Habermas menar att vi lever i en post-metafysik tid och därför inte behöver ta frågor tillvarons beskaffenhet på allvar). I denna nya post-sekulära värld är både sekulära filosofer och teologer engagerade i frågan om hur världen skall förstås bortom modernitetens falska dikotomier mellan tro och förnuft, åsikt och faktum, transcendens och immanens. När tidigare endast den vars världsbild rymde transcendens kritiserades, är det idag den som menar att allt i tillvaron är reducerbart till materia som ifrågasätts.

Det är här som den kristna tron kan göra ett oändligt viktigt bidrag genom att visa på en förståelse av transcendens som, i motsats till modernistiska rörelser (scientistiska såväl som religiöst fundamentalistiska), kan förmedla en metafysik där immanens och transcendens inte är strikt separerade (enligt Kants i grunden protestantiska modell, där nåden förstås i konflikt med naturen), utan harmonierar. Ett sådant synsätt värjer sig (likt vänsterradikaler) mot förtryckande strukturer, men har en objektiv grund för att göra det. Ett sådant synsätt söker (likt liberaler) att finna breda koalitioner för ”alla goda krafter”, men tar frågan om vad man menar med det goda på allvar.

 

[1] John Milbank, Theology and Social Theory: Beyond Secular Reason (Wiley-Blackwell, 2006), 275.

[2] Brad S. Gregory, The Unintended Reformation: How a Religious Revolution Secularized Society (Harvard University Press, 2012), 189.

Kommentera