Om brobyggande och identitet

Det som utmärker moderniteten, om man skall tro filosofen Bruno Latour, är tron att världen kan uppdelas i tydliga motsatspar såsom; natur – kultur, fakta – värderingar, vetenskap – religion. I sin mycket läsvärda bok We Have Never Been Modern visar dock Latour att sådana försök till skarpa gränsdragningar obönhörligen krackelerar, och att tillvaron ignorerar våra prydliga uppdelningar. På samma sätt förhåller det sig med försöken att dela upp kultur i termer av sekulärt förnuft och religiös tro. Insikten om att inte heller denna uppdelning enkelt låter sig göras har resulterat i vad Sune Fahlgren nyligen (i en artikel om den uteblivna sammanslagningen av studieförbunden Bilda och Sensus) kallade en postsekulär kultur – ingen sfär är fri från religiöst inflytande då varje perspektiv och ståndpunkt är konfessionell i den mening att den vilar på vissa obevisbara antaganden om hur tillvaron är ordnad.

Bildas ledning i form av Erik Amnå och Kerstin Enlund, skriver i sin replik till Fahlgren, att Bildas ”signum är att bygga broar mellan tro, kultur och samhällsfrågor”. Brobyggande är en vacker metafor, men kanske mindre lämplig i en tid som även Amnå och Ekman menar präglas av ett ”postsekulärt skeende”. Brobyggande syftar ju till att förena skilda platser, och förutsätter två separata positioner varifrån det är möjligt att konstruera en passage. ”Tro, kultur och samhällsfrågor” är inte längre skilda fenomen, utan hybrider som genomsyrar varandra så att varje samhällsfråga präglas av både kultur och trosföreställningar. I en sådan tid blir istället identitetsfrågor allt viktigare.

För att kunna ta  brobyggar-metaforen på allvar så bör det framhållas att varje god brobyggare måste vara väl förtrogen med platsen för sitt brofäste. Det går inte går att bygga broar i allmänhet av samma anledning som att ”religion” och ”samhällsfrågor” inte kan överbryggas i allmänhet. För det studieförbund som vill verka som brobyggare mellan tro och kultur har betydelsen av ett distinkt teologiskt perspektiv aldrig varit större.

 

4 thoughts on “Om brobyggande och identitet

  1. Roligt att höra från dig Josef! Har varit tyst på Yada Yada ett tag nu 😀

    Jag håller nästan med dig men jag försöker omvandla ditt resonemang till termer jag just nu är mer bekant med. Därav de långa Paulus citaten.

    Frågan jag vill ställa är ”Såg sig Paulus av Jesus kallad till att vara en brobyggare mellan judar och hedningar?”

    Efesierbrevet 2:12-17
    Glöm heller inte att ni på den tiden levde helt skilda från Kristus. Ni tillhörde inte Guds utvalda folk, Israel, och därför gällde inte de löften er som han hade gett till sitt folk. Ni var förlorade, utan Gud och utan hopp.Men nu tillhör ni Jesus Kristus,

    Genom Kristus har vi fått vår gemensamma frid. Han har förenat judar och icke-judar och rivit ner den mur av förakt som stod emellan oss.

    Genom sin död gjorde han slut på den förbittrade fiendskap som rådde mellan oss, och som orsakades av de judiska lagarna. Men han dog för att göra slut på hela det judiska lagsystemet. Därefter gjorde han dessa båda grupper, som hade stått emot varandra, till en del av sig själv. Han smälte oss samman till en enda ny person, så vi till slut fick frid.

    Eftersom vi är delar i samma kropp, har vårt hat mot varandra försvunnit, för vi har båda blivit försonade med Gud. Fiendskapen fick sin dödsstöt vid korset.

    Och han har fört dessa goda nyheter om frid till er, som var mycket långt borta från honom, och till oss judar, som var nära. Nu kan vi allesammans, vare sig vi är judar eller inte, med den helige Andes hjälp komma till Gud, vår Far, genom vad Kristus har gjort för oss.Nu är ni inte längre främlingar för Gud, utan ni är medlemmar av Guds egen familj, medborgare i Guds rike. Tillsammans med alla andra kristna är ni barn i Guds hus.

    Efesierbrevet 3:6
    Och detta är hemligheten: alla andra folk ska tillsammans med judarna helt och fullt få del i alla de rikedomar som Guds barn får ärva. Båda är välkomna att tillhöra hans församling, och alla Guds löften om välsignelser genom Kristus gäller dem båda, när de tar emot de goda nyheterna om Kristus och vad han har gjort för dem.

    Paulus verkar inte sträva efter att finna ett samförstånd mellan två grupper. Att den ena kan berika den andre med något som den andre saknar. (Smälte oss samman till en enda ny person låter ju inte som ett brobyggande utan precis som det låter, en sammansmälning)

    Han får hedningarna att skämmas:
    Romarbrevet 1:20
    Ända sedan tidens början har människorna kunnat se jorden och himlen och allt som Gud har skapat, och de har känt till hans existens och väldiga, eviga makt. Därför finns det ingen ursäkt!

    På judarna skäller han och får även dem att skämmas
    Rom 2:17-21
    Ni judar tror att allt är väl mellan er och Gud, därför att han gav er sina lagar. Ni skryter med att ni står Gud särskilt nära. Ni säger att ni vet vad han vill. Ni menar att ni kan skilja mellan rätt och orätt, därför att ni har blivit undervisade i hans lagar sedan ni var unga.Ni är så säkra på Guds väg att ni kan peka ut den för en blind och ni tror er vara ett ljus för dem som gått vilse i mörkret. Ni tycker att ni kan undervisa dem som ännu inte har förstått detta, och till och med lära barnen om Guds vägar, för ni känner verkligen hans lagar och vet att de är fulla av kunskap och sanning. Ja, ni undervisar andra, men varför inte er själva? Ni säger till andra att de inte ska stjäla, men stjäl inte ni?

    Rom 3:9
    Är då vi judar bättre än andra? Nej, inte alls, för jag har redan visat att alla människor utan undantag är syndare, vare sig de är judar eller inte.

    Men det verkar finnas en utväg:
    Rom 3:21
    ”Men nu har Gud visat oss hur vi kan bli rättfärdiga. Vi blir inte frikända från Guds dom genom att försöka hålla hans lagar och vara tillräckligt goda, utan genom en annan väg.”

    Men för att förstå denna utväg måste vi tillbaka till grunden – back to basics:

    Rom 4:1
    Abraham var mänskligt sett den judiska nationens grundare. Vad var hans erfarenhet av att bli frälst genom tro? Var det på grund av hans goda gärningar som Gud tog emot honom? Om det var så, då hade han haft något att skryta med. Men från Guds sida sett hade Abraham inte alls någon anledning att berömma sig själv.

    Men vad innebar egentligen förbundet med Abraham
    Rom 4:9-10
    ”Vad hände med Abraham? Vi säger att han tog emot dessa välsignelser genom sin tro. Var det enbart genom tron? Eller på grund av att han också höll de judiska lagarna?För att kunna svara på den frågan måste man först svara på den här: När gav Gud sin välsignelse åt Abraham? Det var innan han blev jude – innan han genomgick den judiska ceremoni, som kallas omskärelse.”

    Gud slöt alltså ett förbund med Abraham och sedan genomgick han den judiska ceremonin.

    Rom 4:13
    Det är därför klart att Guds löfte att ge hela jorden åt Abraham och hans ättlingar inte var en följd av att Abraham rättade sig efter Guds lagar, utan av att han litade på att Gud skulle hålla sitt löfte.

    (Hoppar lite om synd och adam då det blir för långt för just detta resonemang)

    Rom 9.25
    Gud säger ju genom profeten Hosea att han ska söka sig andra barn som inte kommer från den judiska familjen, och han ska älska dem, även om ingen har älskat dem förut.

    Men:
    Rom 11:2-3
    ”Nej, Gud har inte övergett sitt eget folk”

    det som har skett är en ”integrering”

    Rom 11:17
    Men några av grenarna på Abrahams träd, alltså några av judarna, har brutits av. Ni som inte är judar är som grenar från ett vilt olivträd, inympade i den äkta stammen. Därför får nu också ni den välsignelse som Gud lovade Abraham och hans barn, och ni får också del av den rika näringen i Guds eget olivträd.

    ————————————————–

    Frågan är huruvida man kan ha ett ”kristet teologiskt perspektiv” som inte involverar de andra gruppernas (folkens) upptagande i kristi kropp. Givetvis får de säga nej, men det hindrar inte att perspektivet är utifrån Guds förbund med mänskligheten att ge Abraham ättlingar som skall vara hans folk, som han kan ta sin boning bland och som han kan leva tillsammans med i skapelsen liksom i edens lustgård.

    Frågan om Bildas ev. teologiska förslappning, handlar nog mer om att de har glömt bort löftet till sina fäder.

    Att det budskap som man vill förmedla är ett budskap bland andra budskap i det postsekulära samhället. Då är det bra om man inte har för stora anspråk för sitt budskap. Hellre sådant som folk känner igen. Lite demokrati och mänskliga rättigheter.

    Den vägen Bilda har valt är att långsamt försöka försvinna in i en kultur, liksom flera av Israels stammar gjorde. Samarierna i synnerhet. Det blir lugnare så. Vi andra får respektera det.

    1. Jag är inte tillräckligt insatt i fråan om Bilda,men vill säga att Simons sammanställning av texter ur Efesierbrevet och Romarbrevet är utmärkt. Dock kan undras vad som händer om perspektivet skiftas så att Rom 9-11 tas som ett avsnitt utarbetat först och för sig i verkstaden i Efesos (Tyrannos lärosal), inlyft sedan i Romarbrevet, utformat under uppehållet i Korint och sänt därifrån som presentationsbrev till Rom,
      och Efesierbrevet skrivet från Rom under hälktningstiden där, ett rundbrev till hela Caysteerdalen och efter mötet med Roms judar, som skildras i Apostlagärningarns slutkapitel. + Biörn Fjärstedt

    2. Hej Simon!

      Jag ser definitivt Paulus som en brobyggare, men jag tänker ju att man som brobyggare kan ha olika syften. Någon vill samexistens, en annan har mer ”imperialistiska” planer 🙂 Men, jag tror som sagt att allt brobyggande måsta starta med en tydlig självbild och identitet (vilket ju Paulus otvivelaktigt hade). Det är ”brobyggande i allmänhet” som jag vänder mig emot då det implicerar en omöjlig ”view from nowhere”.

      Bildas brobyggarambitioner tycks vara grundade i vad Charles Taylor kallat för en ”ethics of inarticulacy”, och som omhuldar en sort rotlös och abstrakt etik som bara förmår att tala i vaga termer om pluralism och tolerans. Angående din fråga ”huruvida man kan ha ett ‘kristet teologiskt perspektiv’ som inte involverar de andra gruppernas (folkens) upptagande i kristi kropp”, så tänker jag ju att det finns flera olika kristna perspektiv på den frågan. Man kan också närma sig frågan praktiskt politiskt, eller mer filosofiskt.

      Ett exempel på det förstnämnda är ju Taylor som ju verkar för en form av liberal demokrati som söker identifiera en minsta gemensamma nämnare (overlapping consensus) mellan olika traditioner (kristna, muslimska, ateistiska). Dock menar han att detta är möjligt utan att den egna identiteten tonas ner.

      En radikalortodox tänkare som Milbank menar å andra sidan att brobyggande i form av dialog mellan olika religioner inte är möjlig, då dialog, i strikt mening, förutsätter att man förstår och använder begrepp på samma sätt. Milbanks politik blir därmed mer ”imperialistisk”.

      Oavsett om man tänker att sig att brobyggande förutsätter en föreställning om en ”gemensam mänsklighet”, eller om man istället tänker att brobyggande behöver föregås av någon form av metafysisk apologetik, så är all form av proselytism utesluten. … tänker jag.

  2. Josef, du träffar mitt i prick. Utan förankring i en egen social kropp kan man inte vara brobyggare mellan ”tro, kultur och samhälle”. Men Bildas ledning verkar ha en skum föreställning om att det finns en sekulär över-ideologi som är neutral och att brobyggande kan förverkligas genom neutrala metoder.

    Jag hoppas att Bildas ledning och andra vågar ge sig in i debatten med sina övertygelser. Det räcker inte att vi bara är för debatt. Vi måste delta!

    Det Josef kommenterar gäller också påståendet från Bildas ledning att de inte ger ”teologiska kommunikeer”. Ändå är det just en kommuniké de levererar. Och den är inte utan ideologisk färg, till exempel säger den att ”teologi” är inget vi befattar oss med som studieförbundets ledare. Vad är folkbildning i kyrkorna om inte teologi kan vara både språk och analysredskap?

Kommentera