Det är i vår 70 år sedan teologen Dietrich Bonhoeffer avrättades av nazisterna för sin inblandning i en konspiration mot Hitler. Lagom till detta har Libris under våren gett ut Eric Metaxas biografi. På svenska är titeln Bonhoeffer. Präst, martyr, spion medan den engelska utgåvan kör tinker-tailor-soldier-spy referensen fullt ut: Bonhoeffer. Pastor, Martyr, Prophet, Spy.
Jag hade själv ingen ordentlig överblick över Bonhoeffers liv, därför passade jag på att läsa boken strax före påsk (vilket resulterade i bland annat en ledare om bildning och motstånd). Det är en lättläst och bra introduktion i det syftet. Däremot ska det sägas att översättningen är av kortversionen av Metaxas långa bok (han har alltså gett ut både en lång och kort version). Min svärfar har läst den långa och rapporterat om mycket spännande saker ur den: scoutingens betydelse för Bonhoeffer, reaktionen på mötet med tidebönstraditionen i England, hans positiva reaktioner på amerikansk väckelsekristendom i Harlem, och så vidare. Nästan allt detta saknas tyvärr i den förkortade versionen.
Det finns dock en hel del intressant kvar. Finkenwalde hör såklart hit, liksom dne ecklesiologiska frågan som tidigt upptar Bonhoeffer. Man anar också, i relation till det, brottningen med nationalismen: att vara nationalist var en självklarhet på 1930-talet, men hur kunde man vara det när nazister styrde nationen? Skulle man som Finkenwalde-seminarist slåss i kriget: slogs man då för Tyskland eller för nazisterna?
Metaxes biografi, den långa versionen, diskuterades av biskop emiritus och Bonhoeffer-forskaren Martin Lind SvD häromåret. Han är inte helt förtjust i Metaxes tolkning:
Syftet med Metaxas bok är uppenbart att stryka under Bonhoeffer som ”teologiskt konservativ evangelikal”. Med detta program riktas kritik mot dem som sökt ”kidnappa” Bonhoeffer till liberal teologi eller till andra fållor. Detta upplägg ställer Metaxas i konflikt med Bonhoeffers egen position. Värst har Metaxas med fängelsebrevens tal om ”religionslös kristendom”. Metaxas påstår rentav i en intervju att Bonhoeffer aldrig menat detta men tar senare tillbaka sitt påstående och stryker då under att Bonhoeffer skrivit så endast i privata brev som aldrig varit avsedda att publiceras. Men fängelsebreven utgörs enligt honom av ”några få benfragment /…/ överfallna av utsvultna glador och andra mindre nobla fåglar, vars efterföljare fortfarande gnager på dem”.
(Fångenskapsbreven har jag läst, och mitt omedelbara tolkning är att Bonhoeffers tal om den religionslösa tron ska tolkas barthianskt, och inte som en liberal upplösning av kyrka och dogma. Bonhoeffer bodde granne med Harnack, men han reste till Schweiz för att diskutera teologi med Barth.)
Jag var i Lund, när Bonhoeffer blev populär där. Lutherforskningen var nattstånden och på upphällningen och Bonhoeffer kändes utan tvekan friskare. Förknippad med Bekännelsekyrkan, dät lutherteologer annars var på andra sidan, mer eller mindre nära Deutsche Christen. Utan tvekan var det liberalteologer som tog tag i Bonhoeffer, men det blev inte så långvarigt för han befanns vid närmare granskning vara kondervativ i bibelteologiska frågor. Han var negativ till kvinnliga präster och därmed omöjlig i etablerade kretsar i Lund, där Wingren dominerade. Men hans krtik av ”billig nåd” kändes spännande.
Joel har rätt i kopplingen till Barth, som ju också var ledande i Bekännelsekyrkans kretsar med Barmendeklarationen. Även tolkningen av ”religionless Christianity” tror jag är riktig. Det var inte minst ”Blut und Boden” som Barth avfärdade och det var just det han menade med ”religion”. Den kristna tron var inte religion utan uppenbarelse genom ”das Wort”, von oben, inte nerifrån det jordiska.