Jag minns första gången. Det var kväll, det var sommar och några vänner hade bjudit oss på middag. Bland det vi åt var en köttbit som legat i ugnen sedan gryningen, och en dessert som även den bearbetats hela dagen. Jag häpnade när de berättade. Maten som ett uttryck för omtanke, kärlek och gästfrihet. Det hade aldrig blivit så tydlig för mig (vilket inte betyder att jag inte mött den så tidigare – bara att jag inte hade fattat förrän nu!)
Detta om maten som ”något mer” är temat för Norman Wirzbas bok Food & Faith: A Theology of Eating. Mat är inte bara bränsle, inleder han (s xii), maten bär på ett budskap om kärlek, från Gud till oss. Wirzba är professor vid Duke University och en av de främsta teologerna när det gäller frågor om mat, ekologi och jordbruk. Nästa vecka kommer han till Sverige, och därför tänkte vi ägna honom lite extra uppmärksamhet här på Läsarna.
Öppningskapitlet (kap. 1) har rubriken ”Thinking Theologically about Food” och tar sin utgångspunkt i frågan ”Varför skapade Gud en värld där allt levande måste äta för att överleva?” (Wirzba utgår från att ätandet är skapelsetgivet, dvs. att det inte är en följd av fallet – se not 4.) Svaret diskuterar han framför allt på kapitlets första 12 sidor (de följande 22 består av lite samtidsanalys, några omtag och en del teman som kommer tillbaka djupare i längre fram i boken). Dessa sidor ger en bra summering av Wirzbas grundläggande teologiska perspektiv på mat och ätande.
Det första är att ätandet förenar oss människor med varandra, med andra varelser, med världen och slutligen med Gud i en ”’natural communion’ too complex to fathom” (s. 2) I en fotnot citerar Wirzba den ryske teologen Sergei Bulgakov:
The boundary between living and nonliving is actually removed in food. Food is natural communion – partaking of the flesh of the world. When I take food, I am eating world matter in general, and in so doing, I truly and in reality find the world within me and myself in the world, I become part of it.
Ätandet påminner oss om att vi inte är självtillräckliga gudar, utan som skapade varelser tvärtom djupt beroende av varandra. Vi är ändliga och dödliga – och till och med beroende av andras död för att leva; ett tema som Wirzba ska återkomma till i kapitel 4.
Temat om mat som gemenskap knyts några sidor längre fram (s. 9) till Jesus Kristus, genom vilken Gud antog ”creaturely flesh” för att ha gemenskap med oss och inbjuda oss till gemenskap med Gud. Men Wirzba stannar inte vid inkarnationen, utan rör sig vidare mot det gudomliga mysteriets hjärta, till Treenigheten.
I Treenigheten råder en gudomlig gemenskap (communion) baserad på perichoresis: den rörelse genom vilken personerna i Treenigheten ger utrymme för varandra. Wirzba vill visserligen avgränsa mot förenklade versioner av social Treenighetteologi (social trinitarianism), men tänker sig ändå att detta är analog med vårt liv, med skapelsen, på något vis: ”While the Trinity does not yeild a specific plan of action, it does give the contours of a vision for what relations between creatures ought to be.” Vad det först och främst lär är att en person inte är en isolerad individ som då och då träder i relation med andra individer. Snarare är det så att ”relationality goes much deeper, constituting rather than merely making reality”. (Här bygger Wirzba på Miroslav Volf och Basileius av Caesarea).
Det är detta som sker i ätandet: vi ger på ett mycket konkret sätt rum för den andre i oss, och detta är nyckeln till vårt liv.
Genom Treenigheten kan vi också förstå vår plats i världen, summerar Wirzba:
Why does the world exist? Because it is of the nature of divine love to ”make room” for others to be and to flourish. Love delights in a world that by being itself contributes to the goodness and beauty of life. What is the character of the world? The world consists not of individuals but of memberships that in the joining of members to each other make life possible. Membership is not optional. The relationships we live through – most obviously and practically through our eating – constitute, inspire, nurture, and fulfill us. What is the goal of this world and this life? To move from membership into the deep communion of love and peace. We live currently in ways that distort and degrade, even refuse, membership, because we see relationships as a burden or threat. But when our life more fully participates in the Triune Life we also move into the domain of heaven, which is the perfection of communion.
(s. 10–11)
Mot slutet av citatet anas den förödande kritik som Wirzba senare i sin bok kommer rikta mot en modern kultur som producerar mat maskinellt och utan tanke på konsekvenserna, varken för jorden eller de som ska äta den, och som äter utan eftertanke. Det är här hans avslutande ord om ätandets teologi har sitt sammanhang: ”a central task of theology of eating is to help us guard against idolatry, which we here briefly can describe as the effort to magnify and promote human power.” (s. 11)
(Här finns en annan summering av kapitel 1 ur Food & Faith)