Det talas idag om teologins «gröna vändning», om det «ekoteologiska». Det brokiga begreppet «ekoteologi» omfattar allt från nytolkningar av skapelseberättelsen och skolastisk naturteologi till processteologi och andlig miljöaktivism. Men i grunden uttrycker vändningen ett behov av att naturmedvetet (eller «ekokritiskt») ifrågasätta och omformulera (snarare än att överge) klassiska trosbegrepp. Det poetiska utgör ett viktigt formspråk i detta strävande, som ofta rör sig i gränslandet mellan skeptisk agnosticism, självmedveten heresi och hängiven mystik. Att den ekologiska vändningen aldrig befinner sig långt från den lingvistiska speglas på ett träffande vis i Catherine Kellers inflytelserika omtolkning av skapelseberättelsen: Face of the Deep: a Theology of Becoming (2003). Här skönjs den judisk-kristna trons «ekologiska ögonblick» genom en derrideansk stilanalys av skapelsespråkets poetik i Första Mosebok. Keller använder sig av detta grepp för att påvisa hur språket (liksom naturen) inte enbart återger eller representerar en gudomligt förutbestämd idé om skapelsen som «ordning», utan att det själv deltar, aktivt, i skapelsen. Språket är en skapande del av en värld som utgår från gudomligt kaos i en pågående och oavslutad process. För Keller är skildrandet av naturen på så vis en del av naturens—och Guds—skildrande av sig själv. Uttryckt annorlunda, så finns det ett oupplösligt och kreativt band mellan skapelseteologins form och dess innehåll, och det är denna sammanflätning som utgör trons «ekologiska ögonblick».
Kellers tanke om en naturteologisk poetik återfinns på ett mindre abstrakt plan bland samtida «ekopoeter» och naturskildrare, vilka med överraskande frekvens väljer att reflektera över sitt eget skrivande som en form av andlig eller sakral verksamhet. Särskilt påtagligt är detta i det som skrivs av sakkunniga naturskildrare, de som med kikare och anteckningsbok ägnar sina liv åt att dokumentera och förstå vår omgivning. Här blir vandrandet och iakttagandet ett utövande av en slags kommunion med Gud—eller det heliga—såväl som med naturen. Det är detta, naturskildrandets jordnära «teologiska» plan, som jag vill utforska i följande reflektion, och på så sätt föra Kellers idéer in i ett nytt sammanhang, där de tangerar en andligt orienterad «nature writing».
Naturskildringen är en genre som som under de senaste århundradet åtnjutit enorm popularitet inom världslitteraturen, särkilt i Nordamerika och Storbritannien, men även i Sverige, där den var viktigt under sekelskiftet 1800-1900. Paul Rosenius, en numera bortglömd naturskildrare, ornitolog och fotograf, ger en fascinerande inblick i det teologiska ställningstagande med vilket «ekopoesin» måste brottas, såväl som den poetik som hör till det «ekoteologiska». 1912 skrev Rosenius en bitande kritik av Bengt Lidforss’ nietzscheanska korståg mot religionen i Kristendomen förr och nu (1911). I sitt inlägg börjar Rosenius med att förklara att det inte är frågan om fundamentala meningsskiljaktigheter dem emellan:
Jag är ju själv en hedning ungefär så god som författaren. En Gud fader som mera speciellt intresserar sig för släktet Homo det finner jag inga skäl att tro på. Jag tror ej heller stort på ett själarnas liv efter detta, och inte heller på Jesus gudomliga natur. Teologernas alla diskussioner äro mig innerligt oviktiga och lönlösa. Jag vet ej ens med säkerhet vad den historiska Jesus sagt och velat, och jag är böjd att tro att han som sedlig förebild icke varit helt originell.
Ändå vill Rosenius framhålla att «aldrig skulle jag velat spilla tid på ett arbete som det föreliggande. Och aldrig skille jag velat lägga fram min egen “frigjordhet” för att med den inverka andra». För Rosenius är tron en högst privat angelägenhet, och följaktligen blir Lidforss’ försök till proselytvärvning inte mer än en retorisk motpart till kyrkan, och inte dess sanna motståndare. Kritiken är snarlik den Rosenius riktar mot Strindberg. Likt hycklarna som «älskar att stå […] i gathörnen för att synas av människor» uttrycker den nietzscheanska andan en ny fanatism, «antikristlig» och upprorisk, men föga andlig.
I vad består då det andliga? «Mitt inlägg mot prof. Bengt Lidforss’ Kristendomen förr och nu» hänvisar till «ödmjukhet» och «vördnad». Även om Rosenius framlagt att han inte motsätter sig Lidforss’ «hedendom», utan enbart dennes nietzscheanska förfaringssätt, indikerar detta ändå att retorisk form, för Rosenius, inte kan undgå att spegla väsentligt innehåll. Vördnad och ödmjukhet, en stillhet inför livsmysteriet, saknas i Lidforss’ poetik, och därmed, skall läsaren förstå, även i Lidforss’ livsåskådning. Denna motsättning till ett visst nietzscheanskt åskådande speglas även på en hantverksmässig nivå i Rosenius’ eget författarskap, där vi ser ett försök att uppnå en «vördnadens» poetik.
Naturstycken (1897), en tidig samling essäer och betraktelser, inleds med «Skånsk vår», där Rosenius mediterar suggestivt över sitt hemlandskap. Essän är en övning i iakttagelsens konst. Det «jag» som betraktar himmelen, träden, horisonten, utplånas genom att pronomen utelämnas. Istället beskrivs omgivningen i impressionistiska brottstycken:
Det står en bris ifrån det djupblå sundet. Den sätter i drift, under himlens blå, hvita skyar, som lysa och svälla.
Från åkrarnes jord ryker ånga, tät och hvit. Vinden släpar den öfver slätten, sönderkrasar den mot plöjningen, sargar den mot sädesstubben och packar den i synranden so blågrå töcken.
Och den svarta jorden torkar och blir brungrå mylla, som glindrar mot solen med åkerspindlars millioner trådar.
En hypnotiserande rytm byggs upp då brottstycke efter brottstycke sakta manar fram bilden av en jord nyligen uppvaknad och full av begär. Höjdpunkten nås när denna utdragna dramatik plötsligt övergår i doxologi:
Hälsad med jubel vare du, o vår, när du så kommer med sus av marsvind öfver stilla väntande, trängtande, oändlig jord! Hell dig och din säd […] Hälsad med andakt vare du ock i skogsdungars skymning […] Och välsignad vare du, när de mörka snårens mörka fågel, koltrasten, som skymtat solglöd mellan svarta grenar, flyger upp i ekens topp och låter ljuda sin gälla, skälfvande, vilsna hymn åt dig!
Först efter denna trosbekännelse kan jaget göra sitt inträde i naturstycket:
Jag andas doften af jord—den åtråväckande, råa andedräckten av träskjord i groning.
Förfaringssättet i «Skånsk vår» (till skillnad från den Rosenius finner i Lidforss’ Kristendomen förr och nu) drar nytta av språkets förmåga att utplåna jaget och därmed distrahera från retoriken negativa inflytande. Rosenius artikulerar en vördnad för livsmysteriet genom att låta språket rikta en koncentrerad uppmärksamhet på omgivningen, snarare än på betraktaren eller läsaren.
Rosenius’ «stil» är utstuderad, och visst vill den övertyga. Men den vill inte övertyga läsaren om en särskild åsikt. Enligt klassiska kriterier skulle «Skånsk vår» anses som ett påvert stycke retorik. Men just genom detta framstår ett «svar» (på förhand) till Lidforss’ frigjordhet utropad från gathörnen. I «Skånsk vår» är Rosenius naturskildrare, och han använder sig av naurskildrandet som genre för att närma sig det heliga, alltså för att närma sig det som utesluts av både den «lönlösa» teologin, såväl som av den nietzscheanska antikristligheten. I likhet med många andra samtida «ekopoeter» och naturskildrare, försöker Rosenius närma sig det heliga genom att förena, på ett skickligt sätt, essäns form med dess innehåll. «Skånsk vår» handlar inte om naturens gudomlighet, lika lite som den, i egentlig mening, handlar om våren. Den återger varken trossatser eller vetenskap. Snarare är essän i sig en trossats, en vetenskap. Den är en andakt, en lovsång, samtidigt som den utför ett kvasifenomenologiskt experiment i iakttagandets psykologi. Och detta kunde inte texten praktisera utan att ta avstånd från både retorisk och teologisk programmatik i klassisk bemärkelse.
I likhet med Psaltarens hymner till skapelsen, eller Guds svar till Job (exempel som figurerar i Catherine Kellers Face of the Deep), så rör det sig i «Skånsk vår» inte om diskurs och övertygelse utan om ett primärt «ekologiskt ögonblick», ett urfenomen där språket och uttrycket själv tar del av den pågående skapelsen. För Keller ligger detta ögonblick gömt—ofta på ett problematiskt vis—i djupet av teologiska såväl som litterära texter. Exemplet ur Rosenius’ författarskap ger oss en förståelse för hur detta ögonblick intar en helt annan, påtaglig och synlig roll inom ekopoesin och naturskildrandet.
Vad visar detta? Först, att teologins ekokritiska självförståelse är ofrånkomlig det utom-teologiska. Den är ofrånkomlig Rosenius’ vördnadsfulla «hedendom», samma hedendom som vår tids naturskildrare åberopar för att rädda andelivet undan neodarwinismens slägga. Men den är också, om vår tolkning är sann, ofrånkomlig denna hedendoms praktiserande «vördnad». Här rör det sig inte enbart om poetiskt vackra men praktiskt «stumma» doxologier. Naturskildrarens poetik är tillika en etik, och i den mån den dramatiserar det heliga är den en liturgi, ett slags verkligt utövande, där trons mysterier upplevs, artikuleras och förs vidare.
Bra!