Narnia vs. Harry Potter

Jag är 38 år gammal, vilket bland annat betyder att det nu finns en generation vuxna människor som är yngre än jag är. Jag har på sistone lagt ner en hel del tankemöda på att försöka klura ut på vilket sätt de (ni!) är annorlunda. Frågan är förstås komplex, men jag tänker mig att en sak som skiljer denna generation från min är att de har läst Harry Potter som barn, medan vi (och de som är äldre än mig) läst Narniaböckerna.

Berättelsen om Narnia är ju fundamentalt en berättelse om fyra helt vanliga barn, som plötsligt inser att världen är en mycket märkligare plats än de vågat drömma om. Världen som drabbad av krig är inte hela sanningen, det finns något mer!

Harry Potter liknar denna berättelse – även den handlar om att världen som den ser ut att vara inte är hela sanningen. Men skillnaden här är avgörande: Harry Potter är nämligen inte något vanligt barn alls. Han är i verkligheten allt annat än vanlig, han är helt unik, och det är i denna unikhet som äventyret tar sin början.

Ett annat sätt att säga samma sak är att superhjältar inte spelade någon större roll i min generations uppväxt, om man inte räknar med MacGyver. Jag är uppväxt efter de gamla Stålmannenfilmerna och före Tim Burtons Batman, och det är först på senare delen av 90-talet som Spider Man igen blir en kulturell ikon, som i kraft av sin unika förmåga tar sig ut ur den tråkiga tonårstillvaron.

Vad jag försöker säga är att det som utmärker denna generation vuxna människor yngre än mig är att de verkar gå omkring och söka efter sin superhjälteförmåga, medan min generation letar efter det förtrollade skåpet som uppenbarar sanningen om verkligheten.

Man kunde säga mera (teologiskt) om detta, men jag tror jag låter bli!

5 thoughts on “Narnia vs. Harry Potter

  1. Jag är en av dem som vuxit upp med Harry Potter. Jag fullkomligt slukade dessa böcker. Men Harry är ju långt ifrån en superhjälte, tvärtom lyfts hans alldaglighet fram hela tiden. Vad vi drömde om var ett brev från Hogwarts – inte så långt från en dröm om ett Narnia i ett klädskåp.

  2. Superhjältar är ofta väldigt vardagliga (Spiderman och hans tonårsproblem, Stålmannen som inte vågar berätta för Lois att han älskar henne osv.) Skillnade jag försöker peka på är mellan en förtrollad värld och ett förtrollat jag. Sagan om Ringen är ett annat exempel på det jag pekar på, Hoberna är de vanligaste av folk, och ingen tror nåt särskilt om dem. Men de har sin unika roll att spela i en värld som visar sig vara väldigt märklig.

    Det finns förstås också superhjältar tidigare, men då är det oftast inte tänkt att man skall identifiera sig med dem som läsare. Pippi Långstrump är ett exempel – speciellt i böckerna är hon så märklig att man omöjligt kan identifiera sig med henne, något slags Nietzsheansk övermänniska bortom ont och gott. Tanken är att man ska identifiera sig med Tommy och Annika (vilket kanske inte lyckas så bra).

    Det definierande begreppet i Potter är Mugglare – de andra vanliga tråkiga, som inte har något som gör deras liv meningsfulla. I Narnia och Sagan om ringen finns det en massa väldigt olika varelser, men inga mugglare – alla är viktiga på mer eller mindre spektakulära sätt. Det säger något att ordet mugglare används av en massa subkulturer idag.

    Min poäng är givetvis inte att racka ner på Potter, bara att artikulera en skillnad. Och med en nypa salt förstås – vad sagor gör med oss är alldeles för komplext för att dra så här enkla slutsatser!

  3. Fast säger inte varje äldre generation så, sedan urminnes tider, tusentals år?
    ”Ungdomar nuförtiden är (lata och) självcentrerade”? ”Det går utför”
    Man förstår inte; man hänger inte med. 😉

    Man har svårt att vilja ta till sig att världen går framåt även efter att man själv kommer att vara borta.

    1. Jo, givetvis, men det är inte riktigt det som är min poäng här, dvs att unga människor är lata och självcentrerade, det tror jag faktist inte att de är i högre utsträckning än andra. Det handlar snarare om hur man ser på sitt eget värde, eller kanske på vad det är som skall var viktigt i ens eget liv. Här tycker jag mig se en skillnad, och jag misstänker att den här skillnaden är en delförklaring till att så många unga mår så dåligt. För att återknyta till min förra kommentar, och igen komma med en grov generalisering: Unga människor är inte bara rädda för att bli ensamma, att vara utanför, eller att inte passa in – vilket jag tänker gäller alla, speciellt i en viss ålder. Idag är människorna dessutom rädda för att det skall visa sig att de är mugglare.

  4. Intressant text och roligt att du försöker beskriva en generationsskillnad! Jag tillhör Narnia-generationen men har även läst Harry Potter med behållning. Och jag håller inte helt med dig. HP är ingen superhjältesaga. Genremässigt är HP en blandning av fantasy och skolskildringen – vilket nog förklarar ganska mycket av seriens popularitet (åtminstone i England med sina privatskolor). Man ska inte göra för mycket av kontrasten mellan Mugglarnas värld och trollkarlarnas – det är i mycket en genrekonvention som hjälper läsaren att förflytta sig från sin egen värld till Hogwarts osv. Samma sak sker i Narnia-böckerna – det måste finnas någon slag ”förflyttningsmekanism” både för berättelsens karaktärer och läsaren. Här måste skillnaden mellan världarna markeras för att detta ska vara effektivt (och ingen är ju egentligen som Dursleys).

    Jag har en enkel litterär analys av första HP boken som skriver angående detta: ”…in going off to Hogwarts, Harry does not leave behind his Muggle existence forever. The same qualities that make the Muggles objectionable are present among wizards as well. Mrs. Dursley’s snobbery is fully apparent in Malfoy’s snooty name-dropping, as Harry is soon disappointed to observer. Dudley’s self-centered and uncaring greed is present in a more grandiose and powerful way in the evil Voldemort’s greed. And Hogwarts itself is composed of students from wizard and Muggle backgrounds alike. The point of the story is not that Muggles are bad and wizards are good, or even that Muggles are boring while wizards are exciting. It is rather that the world is made up of different types of people with different aptitudes and different desires who should be able to coexist. Muggles must be free to develop into wizards if they have the gift and the calling.” Kontrasten mellan världarna är inte större i HP än i Narnia. Snarare är det ju så att i HP så möts de alltmer och interagerar, medan det ju sker först i den sista Narnia-boken vid domedagen (om jag minns rätt). I HP samexisterar ju världarna (och är egentligen inte skilda världar, mer än vad vi skulle kalla skilda subkulturer), medan världarna i Narnia ju är strikt åtskilda – enbart magi kan förmedla mellan dem (Aslan är visserligen känd under ett annat namn i vår värld, men i HP rör sig Dumbledore och Voldemort obehindrat mellan värdlarna, eftersom det är samma värld [ska man lägga till en kritik här så finns alltså inte en skild övernaturlig värld i HP som i Narnia, utan det övernaturliga är här naturligt…;)]).

    HP är ingen superhjälte. Anledningen till att han är speciell och ha ovanliga egenskaper visar sig till slut bero på att han är ett kärl för en del av Voldemort med hans utvecklade ‘superkrafter’ (en horrokrux). Enda sättet att besegra Voldermort blir att HP måste ge sitt liv. Och det kan han, därför att han bryr sig om andra. Det är den egenskap som är unik för HP och som Voldermort inte besitter (och inte kan förstå). En ganska alldaglig superkraft! Det är alltså inte råstyrkan eller superförmågan som besegrar Voldemort. Här finns ju en tydlig koppling till Kristus (åtminstone för Rowling, tror jag), med motivet om den som ger sitt liv för andra (vilket HP också gör).

    Till sist, när jag läst din bloggpost och försökt fundera över den stora skillnaden mellan HP och Narnia som landar jag nog i (kan återkomma om jag kommer på något annat) att det nog ligger i att Narnia adresserar krigs- och efterkrigstidens England medan HP i väldigt stor utsträckning berör migrationsdebatt (och möjligen HBTQ). Det speglar sig i citatet ovan: hur kan vi leva tillsammans och skapa en bra värld trots olikheterna? Den frågan adresserar ju inte Narnia alls på samma sätt (det kommer en del funderingar kring Islam och kristen tro i ”Hästen och hans pojke” men annars är det väl inte så mycket?). Och den frågan besvaras inte genom att superhjältar räddar världen, utan genom att man är en schysst person som ”live and let live” ungefär. Ledsen för denna extremt långa kommentar, men frågan engagerar!

Kommentera