När höstlöven faller

Det är passande att inleda Wendell Berry-veckan på mickelsmäss. Västkyrkan firar ärkeängeln Mikael på denna dag,[1] som väl namnet avslöjar, och i katolska kyrkan numera också de andra ärkeänglarna. Traditionellt var detta också det gamla bondeårets största märkesdag. Det var då Andfriden utlystes med syfte att hålla vilan helgad efter det tunga arbetet med skörden. Jordbruket och vilan är två helt grundläggande teman i Wendell Berrys författarskap. De är två storheter som finner sin enhet i Guds pågående skapelseverk. Berry hjälper oss att se denna enhet med nya ögon i en tid då vi saknar vila och därför inte vet hur vi ska arbeta.

Den katolske författaren Hilaire Belloc skrev om vad som väntar i höstetid, från mickelsmäss till allhelgona, i boken Hills and the Sea, och jag delar gärna med mig av ett utdrag (i egen översättning) här på dagen för denna ärkeänglarnas fest – som en ode till hösten. För bara om vi kan lära oss att leva i döden, kan vi lära oss att vila. Hösten hjälper oss i detta, lika smärtsam som den är vacker.

Egon Schiele – Fyra träd

Det är inte sant att ett liv som går till ända under ”naturliga” förhållanden – ett liv som tillåts ikläda sig dödens prakt och med äran i behåll träda ut ur tiden – ger sinnet någon vidare ro. Det är inte heller sant om dagen som går till ända, året på väg mot sitt slut, eller löven som faller. För det är sådana tillfällen som får människornas fixa, oroade frågeställningar att framträda allra mest envist och högljutt.

Vid denna årstid vakar en himmel – av en så utsökt och svag blå färg att den bär på ett drag av vänlig spefullhet, än mer av ömsinthet – över lövens fall. Ingen luft finns, inga andetag. Löven är så lätta att de seglar ned i sidled från sina grenar, tvekandes bara i det som ännu inte är tomhet av dem, och till sist slår de ned helt obemärkt i den jord som de ska smälta samman med, så att rörelsen blir vänare än en hälsning, och varsammare än en försiktig omfamning.

De ger ett ljud ifrån sig som är tystare än det minsta av ljud. Ingen nattfågel prasslar så stilla; ingen människa, trots att hon är den mest subtila av levande varelser, ger en sådan omärklig ton åt sina heligaste viskningar eller sina böner. Löven hörs knappt, men de hörs precis så mycket att människor också, vilkas öde det är att växa i härlighet och sedan dö, tittar uppåt och hör dem falla.

Vilken ståt av varje slag omgärdar inte detta plågsamma tecken som är hösten! Livets doft är aldrig mer påtaglig i skogarna än nu, när marken lämnar ifrån sig sina minnen. Våren, när den anländer, kommer inte att återbörda den doften, och inte heller den djupa och vida hågkomst som bor i jorden. För jorden verkar nu minnas plogbillens framfart och härjningar; fröet, och dess bristning ut i fullhet, dess växt, och skördens fullbordan. Ända till skogens gräns har det öppna landskapets jord burit sin frukt; ladorna står fulla och vetet ligger i travar på fälten, och överallt är fruktträdgårdar. De döda löven faller med detta föräldraskapets och fruktbärandets sinnelag.

Deras färg är ingen entydig prakt: den är invecklad, trasslig. Samma gränslösa kraft, aldrig felande och aldrig beräknande, som griper hela landskapet, och som har skapat skogarna, har likafullt gjort sitt verk i varje enskilt löv: de är ofattbart varierade. Plocka upp ett löv och se efter. Hur många sorters avgränsningar finns i det – mellan fläcken, som slutar i en skarp kant mot det guldfärgade, och kurvan, i vilket det lila och röda blandas jämnare än i vattrat siden eller lågor? Inte heller kan gränserna mätas bara enligt grader av tydlighet. De förlänas också karaktär av sina linjer. Här, i detta löv, är linjerna ojämna, kurviga och avbrutna. Men form och avgränsning kan inte de heller uttömma listan över lövets egenskaper. För där finns mjukhet och hårdhet också: överensstämmelse och motsättning i mönstret av vener; det groteska och det enkla i linjerna; det skarpa och det breda, det släta, och upphöjda i avgränsningarna. Så i denna enda fråga om gränser kan du för evigt upptäcka nya ting; det finns ingen ände på dem. Deras egenskaper är oändliga. Och vid sidan av gränser har vi ju nyanser och färgtoner, skuggor likaså, varierande tjocklekar och ändlösa val av ytor; den listan är också oändlig, och uppdelningen av varje egenskap i den listan är också oändlig; inte heller är det till någon nytta att analysera den saken, för överallt ligger så mycket av skapelsens djup och mening bortom våra sinnesförmågor. Detta är alltså sant om ett endaste dött löv, och då kommer ändå varje enskilt löv att skilja sig från det andra.

Den kraft som fröjdas i att gränslöst överträffa sig själv inom gränserna för detta enda löv, har också förvandlat hela skogen. Det finns inget bestämt slut på antalet färger i lövet. Den här skogen är som ett ting så föränderligt till sitt väsen att förändring hör ihop med det likt en egenskap, synlig vid så lite som ett kort ögonkast. Skogen bildar en teckning med en tydlig intention, som samtidigt är ogripbar. Den har ett mönster, men inget mönster som låter sig avbildas. Den är en av alla de saker som en människa inte helt kan ta in, och som hon inte heller fullt kan uttrycka för andra människor.

Alltså bör vi inte förvånas över att de begär väcks som drar oss mot vårt öde – kanske får oss att minnas det – särskilt starkt vid denna tid, denna vecka eller stund på året. De är tillbörliga för höstens tid, och alla människor känner dem. Luften är på samma gång ny och gammal; morgonen (om man stiger upp tidigt nog att välkomna dess lediga framryckande) bär inom sig något av en outgrundlig erinran. Kvällarna antyder knappast ännu (som de snart kommer att göra) vänner, trygghet och hemmens tända eldstäder. Tankarna som väcks i oss av det bleknande ljuset längs det kuperade engelska hedlandskapet är tankar som åtföljs av ensamhet, och som förbereder åtminstone mig på själens avskildhet.

Det är av detta skäl som traditionen har ställt Ärkeängeln framför höstens inträde, som en väktare vid årstidens port; och likaså allhelgonaafton vid höstens slut, då de döda återvänder.

 

[1] eller åtminstone i veckan – Svenska kyrkan firar Mikael på söndag.

Kommentera