Naomi Klein och och risken att övertänka

Nej, klimatförändringen kan vi inte välja att glömma bort.

Naomi Kleins tredje tjocka bok This Changes everything. Capitalism vs. the Climate  gör mestadels precis det den skall göra: visar att det inte kommer att gå att göra något åt klimatproblemet så länge vi har det ekonomiska system vi har,  eller åtminstone att dessa två problem är intimt sammanbundna.

Jag hör till den generation som upplevde Kleins första bok No Logo från 1999 som ett uppvaknande ur den politiska drömvärld om att liberal demokrati och kapitalism hade ”avslutat historien” och var på väg att lösa alla problem. Hennes andra bok The Shock Doctrine från 2007 är i mitt tycke den bästa boken i genren politisk journalistik från vårt århundrade – den kombinerar en otroligt stark och klargörande tes – att nyliberalismen konsekvent utnyttjar katastrofer för att driva igenom förändringar som i stort sett ingen vill ha – med fantastiska berättelser om hur denna tes genomförts på plats efter plats.

Stora delar av den nya boken håller Kleins sedvanliga höga nivå. Hon synar den nutida oljeindustrin i sömmarna, visar på det otroliga destruktivitet moderna utvinningsmetoder för med sig. Hon kommer också med mördande kritik mot stora delar av miljörörelsen som på 80-talet gick in för att arbeta mera med storföretag än mot dem, vilket har lett till rent groteska övertramp som miljöfonder som själva borrar efter olja i naturreservat.

Det som framgår med all tydlighet är att om vi ska kunna göra något åt klimatförändringen måste vi lämna merparten av de fossila bärnslen som ännu inte är utvunna i marken. Det är på detta mål vi måste fokusera.

Men sen tappar boken en hel del fart i den tredje fjärdedelen. Kleins misstag, som jag ser det, är det klassiska. Hon försöker komma ner på en djupare nivå och nå nå fram till något slags förklaring på hur det kunnat bli så här. Här dyker klichéer som naturfolken med holistisk syn på naturen, det västerländska ”behärskande” förhållandet till naturen upp osv. Det här är intressant för det här är också de frågor där mycket miljöetik och ekoteologi har petat i de senaste decennierna. Om man hade en slant för varje bok som gör upp med ”vår” instrumentella syn på ”naturen” osv.  Frågor av den typen kan ju vara idéhistoriskt intressanta, men inget tyder på att denna typ av ansträngningar verkligen förändrar något.

Miljöförstöring är inte en metafysisk fråga, det är en politisk och moralisk fråga. Det finns, som jag ser det, en allvarlig risk att vi slösar bort tid och energi på denna typ av frågor istället för att syssla med viktigare typer av intellektuellt arbete, som att avslöja de strukturer som upprätthåller destruktiva maktstrukturer och döljer vem det egentligen är som vinner på att vi fortsätter bränna fossila bränslen.

Kleins bok får igen upp farten på slutet, där hon söker paralleller i vår historia till den anträngning som krävs för att stoppa klimatförändringen på en rimlig nivå. Hon hittar en – avskaffandet av slaveriet. Även det var ett system som höll upp världsekonomin – och det var moraliskt förkastligt. Men det gick att avskaffa och världen blev bättre av det. Hennes poäng är att det var en komplex historia där många typer av engagemang och aktivism samverkade – allt från slavuppror till den omfattande arbetet med att förändra attityder i Europa och USA som utfördes av olika gruper med olika bakgrund.

Ur teologisk synpunkt är det sista givetvis intressant, inte minst för att många av dessa grupper var kyrkor. Kan kyrkorna igen ta sig an den rollen – inte bara att hålla med om att klimatförändringen är ett problem utan aktivt arbeta för att förändra de attityder som gör den möjlig?

Not: även om jag står för att miljöfrågan inte är en metafysisk fråga bygger kapitalismen givetvis på en viss typ av metafysik som teologer och andra gärna kan kritisera. Så länge de också försöker göra något för att stoppa utvinningen av fossil energi!

Kommentera