Myten som vägrar att dö – varför vissa ställer vetande mot tro

Kyrka emot vetenskap. Förnuft emot tro. Eller religion emot utveckling. Religionen bidrar inte till ett bättre samhälle hävdar Bo Rothstein i en debattartikel i Dagen Nyheter (03/01). Statistiken pekar istället på, menar Rothstein, att länder med hög religiositet också i allmänhet har högre korruption. I replikerna framhölls det hur detta är förenklingar både av religionsbegreppet samt av orsakssamband.

Det visar att debatten om religionens relation till utveckling eller vetenskap aldrig verkar ligga långt borta, likt en mossbrand kan man aldrig riktigt veta om var och när den kan komma att blossa upp, bara att det ligger och pyr djupt och länge – i över 300 år till och med. Att religion ställs emot utveckling eller vetenskap i dagens samhällsdebatt och att det har gjorts så länge står tämligen klart, men hur ser det till exempel ut i kurslitteraturen i idé- och lärdomshistoria och i kurser om naturvetenskapens historia på Sveriges större universitet? Vilken syn på religion och vetenskap presenteras där? Vad ligger bakom föreställningen att religion eller kyrkan i sitt väsen skulle vara emot utveckling och vetenskap? Historien, säger vissa. Det ligger i sakens natur, säger andra. Men visar historien på att kyrka och vetenskap är motställda varandra?

När vetenskap ställas som kyrkans fiende målas vetenskapsmannen ofta upp som hjälte och sanningens försvarare mot prästerna eller teologernas inskränka dogmatism; Äntligen stod Galilei i förhörsstolen. Församlingens huvuden lyftes. Så, där var han ändå! Uppdukat framför sig låg medeltidens allehanda tortyrredskap för att skrämma honom till att återta sina teorier. Men emot kyrkans förtryckande dogmer hade Galilei ett ännu farligare redskap till sitt förfogande. Sitt förnuft.

Ungefär så framställs berättelsen om den hjältemodiga vetenskapsmannen som trotsar kyrkans förtryck emot vetenskap och utveckling. Även om stycket ovan är medvetet något raljerande så har tanken om att kyrka och vetenskap är två nödvändigt motsatta fenomen traderats under en lång tid och beskrivningen har inte alltid varit långt ifrån den som presenteras ovan. Och den bilden, vetenskapsmannen som hjälte emot kyrkan, fortsätter att framhävas även idag. Fallet Galilei tillsammans med diskussioner om evolutionsteorin har då blivit till ur-exempel om hur kyrkan förtrycker vetenskap och framsteg. Men så enkelt är det inte.

Som ett exempel var några av Galileis förespråkare jesuiter. Ämnet i Galileis förhörd berörde i stort frågan om vem som har rätt att uttolka bibeln och världsbilden som han kritiserade var i mångt och mycket aristotelisk snarare än ”biblisk”. Det går med andra ord inte att reducera fallet Galileo Galilei till en konflikt emellan kyrkan och vetenskapen. Det är en förenkling och en myt.

Men myter håller människans berättelse vid liv. Myter är till hjälp för att vi ska kunna tolka våra liv och myter skapar mening, sammanhang och en tolkningsram i vilken vi kan samla våra tankar. Men myter är också seglivade, omhuldade och ofta betrodda utan belägg och därför ytterst svåra att ta död på. Detta skulle säkert vilken religionskritiker som helst skriva under på. Men, om religionskritikerna hävdar att religiösa människor håller fast vid sina myter emot bättre vetande så är troende människor inte ensamma om det. Utan märkligt nog, eller kanske inte så speciellt förvånande egentligen, hålls myter vid liv i en mängd olika områden av en mängd olika människor. Till och med de som direkt förkastar religion och myter och anser sig förespråka rationalitet och strikt faktabasareda livsåskådningar visar sig omhulda myter när de bekräftar den egna livsåskådningen. Inte heller de ifrågasätter så gärna sina myter när fakta motsäger just den egna myten, som till exempel den om religionens förtryck mot vetenskapen.

Den amerikanske religionshistorikern Thomas Aechtner menar att det hos historiker ses som i det närmsta banalt att hävda att det skulle gå att ställa religion emot vetenskap på något enkelt sätt, men ändå verkar denna föreställning leva kvar (”Galileo Still Goes to Jail: Conflict Model Persistence Within Introductory Anthropology Materials” i Zygon, vol. 50:1, March 2015, s. 209-226). För att ta reda på hur detta kan komma sig undersöker han litteraturen hos några av de största akademiska förlagen som levererar kurslitteratur till en mängd universitet i USA och finner att,

It is, therefore, notable that conflict model anecdotes are not only exhibited within anthropology textbooks and reference materials, but they also subsist throughout nonintroductory publications, and do not demonstrate citable academic grounding. Additionally, similar descrip- tions of historical science–religion discord occur within introductory so- ciology texts, confirming that the promotion of the conflict model is not solely endemic to anthropology as a discipline. Cumulatively then, this study identifies an important modern avenue by which notorious science and religion myths continue to be propagated.

Aechtner finner i sin undersökning relationen mellan kyrka och vetenskap fortfarande framställs i konflikttermer, inte minst när det kommer till Galileo Galilei. Detta trots att majoriteten av dagens historiker menar att fallet Galilei inte kan sammanfattas som en fråga om tro emot vetenskap. Han skriver till och med att,

For scholars committed to examining the manifold interactions between science and religion, it has become somewhat banal to note that the conflict model is an outdated, academically rejected thesis.

Frågan om kyrkans relation till vetenskap, menar Aechtner, är istället mycket komplex och innefattar såväl stöd som motstånd. Men om nu religion ställs emot vetenskap i universitetslitteratur i USA, hur är det då i Sverige?

Efter en egen genomgång av kurslitteratur i idé- och lärdomshistoria, historia och vetenskapshistoria på Sveriges större universitet visar det sig att majoriteten av kurslitteraturen, emot vad Aechtner fann i USA, framhåller komplexiteten i frågan om kyrkans relation till vetenskapen. Speciellt så är fallet i Principe Lawrences bok, Kort om vetenskapliga revolutionen som används bland annat på både Stockholms och Uppsala universitet. Efter att ha visat på komplexiteten i fallet Galilei och svårigheten i att tolka händelsen summerar Principe med att säga att det inte går att sammanfatta frågan om Galilei som ”religion emot vetenskap.” Även i Kjell Jonssons bok Harmoni eller konflikt och i Sten Högnäs, Idéernas historia: en översikt, som används på Lunds universitet, påvisas det hur tro inte kan ställa emot vetande på något enkelt sätt. Kjell Jonsson skriver bland annat att,

Om vi historiskt ska kunna förstå konfrontationen mellan Galilei och den romersk-katolska kyrkan kan vi inte ensidigt lita till den tolkning som inordnar hela händelseförloppet i traditionen om det eviga kriget mellan religion och vetenskap.

Bilden från genomgången är då relativt entydig att ”konfliktmotivet,” som Kjell Jonsson kallar det, mellan kyrka och vetenskap är så gott som obefintligt i kurslitteraturen på de större svenska universiteten. Det bör dock tilläggas att ifrågasättande av konfliktmotivet betyder att vetenskapsmän och filosofer aldrig har blivit motarbetade av kyrkliga representanter. Något som Tore Frängsmyr visar i sin Under strecket (19/2) tydligt var fallet i frågan om Nils Celsius. Utan det är snarare så att ett upprätthållande av konfliktmotivet leder till en missvisande och förenklad historieskrivning om kyrkans relation till och vetenskap. Men även om konfliktmotivet är i stort sett frånvarande inom akademisk litteratur så återkommer det i allra högsta grad i den kulturella sfären, till exempel i religionskritiska böcker, ofta med anknytning till den så kallade nyateismen.

Det är kanske inte speciellt förvånande att tro ställs emot vetande i Christer Sturmarks Tro och vetande 2.0 eller i Birgitta Forsmans Arvet från Darwin. Men det är kanske lite mer anmärkningsvärt att Ulf Danielsson avslutar sin bok om universums uppkomst, Den bästa av världar, med att om de som tror på Bibeln och/eller Koranen inte är beredda att ifrågasätta sina religioner så, ’förblir de stora bokreligionerna det enskilt största inre hotet mot mänsklighetens fortsatta existens.’ Här är inte religionen ett hot emot utveckling utan till och med det största hotet mot mänskligheten. Var kommer denna föreställning ifrån?

Man kan tycka att det finns något i trons och vetenskapens själva inneboende väsen som står i konflikt med varandra, men så enkelt kan alltså denna föreställning inte förklaras. Kjell Jonsson, återigen, menar att uppfattning snarare har sin bakgrund i 1800-talets positivism och materialism och att konfliktperspektivet, då som nu, ’fungerar som en attraktiv myt i tjänst hos de människor som helst av allt vill få

Denis Diderot

uppleva vetenskapens slutgiltiga seger över det som benämns religion och vidskepelse’ och att denna föreställning har. Detta blir inte minst tydligt i Sturmarks, Forsmans och Danielssons syn på religion, men som Jonsson framhäver, så är denna myt snarare något som tjänar de som vill motarbeta religion än att den beskriver verkligheten. Myten har dock troligen sitt ursprung innan 1800-talet, nämligen i 1700-talet hos upplysningsfilosofer som Denis Diderot (1713-1784) och Jean-Jacques Rousseau (1712-1778).

Historikern Roy Porter visar hur tänkarna i 1700-talets Frankrike, de så kallade philosophes, aktivt målade upp bilden av kyrkan som vetenskapsfientlig. Porter hävdar även att denna bild av kyrkan som motståndare till framsteg grundar sig i ett egenintresse hos dessa filosofer. Genom att ställa tro, eller snarare kyrkans dogmatism, emot vetenskap och framsteg framträder de själva som utvecklingens och upplysningens fanbärare. Att dessa philosophes vände sig emot kyrkan var i och för sig inte konstigt med tanke på att många av deras egna böcker blev bannlysta och de blev själva motarbetade av kyrkans företrädare, men tanken om en inneboende konflikt mellan kyrka och vetenskap grundar sig, ironsikt nog, på en dogm än på historiskt arbete.

Denna tanke om en inneboende konflikt mellan kyrka och vetenskap förstärktes sedan i det sena 1800-talet och framförallt genom två mycket inflytelserika verk, History of the Conflict between Religion and Science och A History of the Warfare of Science with Theology in Christendom. Det förra skrevs av den naturvetenskaplige forskaren John William Draper och hade stor genomslagskraft när det publicerades, men det mer långlivade verket var det senare som skrevs av av historikern Andrew Dickson White. Båda verken drev tydligt tesen, som titlarna visar, av en konflikt mellan naturvetenskap och religion. Speciellt Dickson White hade stort inflytande långt in på 1900-talet och påverkade Bertrand Russel när han skrev sina texter om religion och vetenskap.

Dickson Whites verk är mycket imponerande i sitt omfång, noggrannhet och detaljrikedom. Problemet är att själva grundsynen är falsk, eller i varje fall missvisande. Om man utgår från förenklingar som att ställa kyrka emot vetenskap eller religion emot utveckling som två i sig enhetliga entiteter i konflikt med varandra blir även de mest imponerande ansatser vilseledande, eftersom verkligheten har visat sig vara för komplex för sådana förenklingar. Det är då glädjande att kurslitteraturen på svenska universitet visar att man mer eller mindre helt lämnat denna vilseledande förenkling bakom sig.

Men även om konfliktmotivet mellan religion och vetenskap inte längre är framträdande på svenska universitet så återkommer denna förenkling åter och om igen i den mer populära och kulturella sfären och påverkar troligen även debatter som den Rothstein initierade om religion och korruption. Sådana resonemang verkar grunda sig i myten om att religion är en enhetlig företeelse som i sitt väsen kan ställas emot framsteg och vetenskap, eller korruption. Men, som med så många myter skulle det så kallade konfliktmotivet må bäst av att ifrågasättas och ställas på sin ända så att det inte fortsätter att förvränga verklighetsbeskrivningar och förenkla komplexa historiska förlopp.

Att tro och vetande eller kyrkan och vetenskapen är i konflikt är en dogmatisk förenkling av verkligheten och det är ironiskt hur okritiskt den reproduceras av författare som till och med framhäver vikten av att dogmer ifrågasätts. Ulf Danielsson skriver att, ”Den största faran för världen kan mycket väl vara att vi vänder ryggen till det enda verktyg som har en möjlighet att säkra vår överlevnad: ett eftertänksamt och självkritiskt förnuft.” Man kan tycka att de som fortsätter att uppehålla konfliktmotivet om att religion och kyrka står i strid emot vetenskap och framsteg själva ska ta Danielssons råd till fånga och äntligen låta den myten få ta emot den sista smörjelsen.

Kommentera