Mot en postliberal feministisk teologi

Som manlig teolog är min främsta feministiska uppgift att försöka låta bli att ta plats. Det tror jag starkt på. Vad det innebär i praktiken är inte alltid helt lätt att säga. Jag tror inte det betyder att jag ska hålla käft. Kanske ibland. Framför allt ser jag det som min uppgift att a) uppmuntra kvinnliga teologer att ta plats b) att påminna andra män om att de också behöver ge plats. Det försöker jag göra enligt bästa förmåga, givetvis i ständig kamp med min egen vilja att synas och höras osv.

Det betyder att jag sällan har tillfälle att tala om feministiska frågor. Det är nämligen det område där det ofta skulle innebära att jag tar den plats en kvinna kunde ha. Bland annat därför blev jag glad för förfrågan att medverka i antologin Feminism och Kyrkan. På spaning efter jämställdheten. (red. Lina Mattebo). Där fick jag möjlighet att skriva ner mina tankar kring feminism, kyrka och kön.

Men det jag vill diskutera nu är inte mitt kapitel utan Johanna Gustafsson Lundbergs. I sitt kapitel i samma bok, ”På spaning efter genusperspektiv i kyrkan 2014”, beskriver hon genusfrågornas konjunkturrörelser i nordisk teologi och kyrka. Nuläget beskriver hon såhär:

Allt sedan Svenska kyrkan skildes från staten har diskussionerna om kyrkans identitet blivit allt mer intensiva. Kan en tidigare statskyrka, tillika majoritetskyrka, bara fortsätta som om ingenting har hänt? Svaret är förstås nej. Som fristående kyrka blir Svenska kyrkan nu ännu tydligare ett samfund bland andra. Frågan är vilken kyrka Svenska kyrkan vill vara. För att bearbeta denna vida fråga har flera nordiska teologer med olika teologiska och kyrkliga rötter under senare tid som redan påpekats vänt blicken till andra kristna traditioner.

Lite längre ner i texten nämns jag tillsammans med Jan Eckerdal och Fredrik Modeus som exempel på teologer som ifrågasatt den traditionella Billingska folkkyrkotanken och i stället fört fram behovet av en starkare gudstjänstgemenskap.

Om jag uppfattar Johanna Gustafsson Lundbergs resonemang rätt ser hon inte att den här vändningen nödvändigtvis måste vara ett problem, utan snarare att det för med sig en risk som kanske inte tillräckligt lyfts fram nämligen att:

det som enligt min uppfattning riskerar att förstärkas att förstärkas i denna betoning av den aktiva gemenskapen med stundtals förmoderna ideal är en exklusiv och endimensionell idé om vad det är att vara kristen.

Johanna välkomnar diskussion kring kyrkan som en motkultur mot t.ex. prestationstänkande, men menar ändå att det finns ”en oproblematiserad aspekt av idéerna om de nära gemenskaperna och kyrkan som motkultur som berör genusfrågorna”. Det handlar om att när man drar en gräns mellan kyrka och samhälle så finns det en risk att det inom vissa gemenskaper ”cementeras föreställningar som har begränsande inverka på kvinnors konkreta liv”.

Låt mig först säga att jag tror Johanna har rätt här. Det finns en sådan här risk. Jag skulle ur mitt perspektiv gå ett steg längre och säga att det finns exempel på sådana gemenskaper som begränsar kvinnor, som gärna talar om betydelsen av den nära gemenskapen, och använder denna retorik för att cementera problematiska åsikter och vanor. Jag tror mig till och med kunna peka ut dem och namnge dem – vilket jag dock inte tänker göra. Orsaken är enkel, det råkar vara de sammanhang som mest tydligt har tagit avstånd från mina böcker. Jag har läst flera recensioner som härstammar ur sådana sammanhang – låta vara att jag faktiskt inte tror de är helt representativa heller för de sammanhangen – som har gått enligt tanken ”Det är bra att han tar avstånd från tanken på en allmän folkkyrka utan tydlig identitet och att han slår fast betydelsen av t.ex. nattvarden, men tolkningarna av hur denna gemenskap ska se ut och vad nattvarden handlar om är helt åt skogen”.

Min poäng är inte bara att jag vill markera att jag inte riktigt känner mig bekväm med att sättas in i dylika sammanhang – även om det för mig personligen är viktigt. Viktigare är att i den mån jag är en representant för en ”ny” rörelse i nordisk teologi, och jag inkluderar gärna både Jan Eckerdal och Fredrik Modeus i denna rörelse, så kanske det ligger något att vi inte tillräckligt tydligt ha artikulerat på vilket sätt de gudstjänstgemenskaper vi tänker oss går emot vårt samhälles patriarkala strukturer.

Jag tror inte att jag och Johanna står särskilt långt ifrån varandra egentligen – vi har i alla fall haft trevligt när vi träffats! Men möjligen tolkar vi arvet från upplysningen olika. Johanna lyfter fram – helt korrekt – att den feministiska rörelsen och de framsteg när det gäller jämstäldhet mellan könen, är en del av upplysningsprojektet. Men jag – och här vet jag att många feminister håller med mig – ser kopplingen mellan feminismen och upplysningen som mera komplicerad.  T.ex. finns det feministiska historiker som anser att den förändring i hur man ser på kön vi ser när medeltid går över i modernitet inte var en förändring till det bättre. Dvs, antikens syn (som kristendomen ärvde) att skillnaden mellan manligt och kvinnligt är hierarkisk – så att det kvinnliga ses som brist, men ändå av samma slag, sannerligen är problematisk, men upplysningstidens syn där könen ses som varandra motsatser, och därmed en stark betoning på komplementaritet är ännu värre när det kombineras med patriarkal makt. (För en lysande redogörelse för denna historieskrivning se Liv Strömqvists brillianta seriebok Kunskapens frukt).

Det här tror jag är en viktig insikt även för feministisk teologi. Det vill säga att det moderna projektet – inklusive mycket modern teologi och kristen praxis – på många sätt förstärker den patriarkala kontrollen över kvinnor, vilket innebär att en feminism som håller sig inom det upplysningsfärgade tänkandet inte går djupt nog i sin kritik. Här finns alltså anknytningspunkter just till den modernitetskritiska teologi som åtminstone jag är inspirerad av och ser som viktig idag.

I praktiken betyder det för mig – och här vågar jag väl hänvisa till mitt eget kapitel i boken – att den gemenskap som jag vill se i kyrkan just en sådan gemenskap där dylika moderna sätt att se på kön ifrågasätts. Här har vi faktiskt mycket att hämta i antik och medeltida teologi – Sarah Coakley är en nutida feministteolog som gör det – för att revitalisera den feministiska teologin idag. Kyrkan som motkultur kan till exempel handla om att vara en miljö där vi inte bedöms enligt hur väl vi förmår leva upp till stereotypa könade utseende- och beteendeideal. Eller där vi vågar ifrågasätta de kommersiella krafternas könade marknadsföring.

Jag tror inte att modern individualism förmår stå emot dessa krafter. Vi behöver gemenskap och kyrkan kunde vara en sådan gemenskap.

1 thought on “Mot en postliberal feministisk teologi

  1. Väldigt intressant att läsa. Jag gillar också att en manlig teolog engagerar sig och skriver något om feministisk teologi. Jag har nämligen mött flera som säger: ”tyvärr, feministisk teologi är en blind fläck för mig” trots att de i övrigt är väldigt pålästa inom många av teologins områden. Så länge feministisk teologi bara bedrivs av kvinnor är det svårt att få genomslag bredare för ämnet. Med det sagt är jag själv teologistuderande kvinna som just nu fördjupar mig i feministsik teologi.

Kommentera