Minne och glömska

Det har pågått en liten diskussion kring minne och glömska i två böcker jag just läst. Den ena är ”Non-fiction” av litteraturvetaren Anders Johansson (Glänta, 2008) och den andra är Kristian Lundbergs ”Gud är inte ett främmande namn” (Libris, 2016.) Jag börjar med att citera Kristian Lundbergs bok där man man hitta den gängse bilden av vad ett kollektivt minne skall göra, nämligen hindra oss från att upprepa historiens misstag:

Det är naivt att föreställa sig att förlusten av vad man kan kalla för ”den läsande allmänheten” inte skulle skapa återverkningar i det politiska samtalet, i de vardagliga val som vi gör, i den ideologiska verklighet som formar våra tankar. I ett svävande nu av historielöshet, där också författaren har förlorat sin funktion som återberättare och förvaltare av minnen blir vi dömda till att upprepa våra misstag. Det finns en slags pågående historielöshet. Den breder ut sig, inte minst genom en pågående nedmontering av bibliotek. Vi skapar försämrade skolor. En brist på bildning och kunskap skapar en grogrund för just den här speciella typen av oförmåga att sätta samman lösa delar till en helhet. Vi lever i en värld av fragment som sällan får omskapas till en helhet som det går att förhålla sig till.  (s. 167)

Det låter rimligt att vi genom bl.a. litteraturens minne skulle kunna förhindra sakernas upprepning. Att vi kan förhindra att katastrofer och våldsdåd upprepas i det oändliga om vi också kan läsa om dess fasansfulla historiska realitet. Men är det verkligen så? Förhindrar verkligen det kollektiva minnet katastrofens återkomst? Anders Johansson är lite mer kritisk till minnets förmåga att förhindra katastrofer:

Vi lever i en tid där besattheten av att minnas överträffas enbart av den fåfängliga angelägenheten att bli ihågkommen. ”Vi måste lära av historien”; vi måste ”göra upp med vårt förflutna”; bara genom att komma ihåg kan vi undvika att upprepa vara förfäders misstag. Och så vidare. Retoriken döljer en ganska dubiös tro på att hågkomst, kunskap och information utgör ett skydd mot återupprepning. Att upplysning utgör ett vaccin mot ondska. När de konfronteras med fakta avslöjas dessa förhoppningar som just vackra förhoppningar. Folkmordet i Rwanda var ingen mardröm, lika lite som det i Kambodja. Det hände, verkligen, trots alla minnen av tidigare folkmord, all kunskap om andra förintelser, och inte minst all nyhetsrapportering från de aktuella händelserna i realtid. ”Hur kunde det hända?” Frågan har ställts så många gånger att man kan misstänka att det är något fel på den, att det ligger ett tankefel i den framstegstro den implicerar. Tänk om all information och kunskap inte alls skyddar oss, utan tvärtom indirekt bidrar till katastroferna? Bedövar oss, sveper in oss i ovidkommande vetande, stjäl uppmärksamhet från det mest akuta, sveper in massakrerna i en hinna av overklighet. I det perspektivet är det rent av lättare att se ett egenvärde i glömskan än i hågkomsten. (s 171.)

Men självklart inser även Johansson att glömska inte är bättre än hågkomst, utan rätts sorts glömska och rätt sorts hågkomst vid rätt tillfälle. Vad det nu innebär.

Valmöjligheterna består inte i minne å ena sidan och glömskan å den andra. Istället gäller det att minnas respektive glömma rätt saker, av rätt skäl, vid rätt tillfälle. Kanske är det som Slavoj Zizek skriver: ‘för att riktigt kunna glömma bort en händelse måste vi först hämta kraft för att minnas den ordentligt. (s 172f.)

Kommentera