Mellan skulderbladen

För en tid sedan fick jag en mycket säregen, egenutgiven bok i min hand. Formulerandets konsekvens av Lukas Sålby är en vit liten skrift med bara titel och författarnamn i guldbokstäver på omslaget. Innanför pärmarna är den en samling sirliga prosadikter eller lyriska anteckningar som alla utgår från och hålls samman av de första verserna i Johannesprologen. De handlar kort sagt om Ordet. De förenar språkfilosofi och civilisationskritik med en mer subjektiv längtan efter en hel och sann mellanmänsklig kontakt.

Det går att läsa boken som ett slags språkvårdsmanifest. Den påminner om att det är vårt ansvar att bevara språkets ord som meningsfulla kommunikationsverktyg. Som språkvetare håller jag i princip med, och tycker mig förstå kopplingen till Johannesprologen (varur jag också lånade mottot till min doktorsavhandling, till stor del inspirerad av Ordets filosof framför andra, Michail Bachtin), samtidigt som jag blir lite förbryllad över hur Sålby använder Johannes (och möjligen också över hur jag själv gör det).

Det Ord som är Kristus återuppstår ju enligt kristen tro inte tack vare någon människas ansträngning utan som ett rent mirakel, trots att vi dödade honom och spärrade för graven. Sålby tycks i stället beskriva ordets uppståndelse som avhängigt dig och mig. Jag blir inte helt klok på om han enbart använder det kristna språket som metafor för en helt inomvärldslig, mänsklig ansvarsstruktur eller om han också betraktar Kristus som en levande gudomlig person som faktiskt verkar eller skulle kunna verka på eget initiativ, i oss, och samtidigt överskrider oss.

Boken svajar lite i tilltalet. Ibland låter det dikt, ibland vägledning. Det får texten att kännas bitvis ofärdig, på ett sätt som samtidigt berör. Det är synd att den inte blev utgiven på ett etablerat förlag, tycker jag, och kanske ett symptom på de allmänlitterära förlagens kompetensbrist på (och ointresse för?) den andliga domänen, och de kristnas på den litterära. Men det är fint att författaren gav ut den på eget bevåg, så att vi får läsa:

Om vi vill förvandla ordet till ljus behöver värmen stegras. Då behöver luftströmmen fördjupas. Det är möjligt att omfamna världen med ordet. En utsträckning av armarna, som börjar och slutar mellan skulderbladen. Där finns en plats där vi är sårbara. En väg till ett heligt rum, där ordet fortfarande kan beröra.

Kommentera