Mellan Eden och Evigheten

Kapitel två i Norman Wirzbas bok Food and Faith har rubriken ”The ‘Roots’ of Eating: Our Life Together in the Garden”. Kapitlet betonar betydelsen av platsen, sabbaten och trädgårdsarbete – det sistnämnda en av de centrala praktiker som Wirzba lyfter fram i sin bok.  Vi tar dem enkelt här, i tur och ordning:

1. Som konstaterades i kapitel 1 är människan en relationell varelse. En sida av detta är hennes relation till platsen där hon befinner sig. Att hon har en plats är ofrånkomligt: det går inte att existera utan att ha ”ta plats”. Vad Wirzba vill är att vi bejakar och utforskar denna aspekt av vår existens. Det kan synas givet, men vårt liv i den moderna världen är i hög grad en anonym existens tillbringad på ”icke-platser”: shoppinggallerior, flygplatser, etc. Vi lever i ständig rörelse, och får därför inte tid att utveckla relation till en plats. Detta gör oss vilsna – på många plan. Intelligens är, menar Wirzba, inte ”abstrakt förnuft” utan kunskapen om hur man rör sig (”vara i världen”) på en specifik plats. Om vi inte har en relation till en plats, så kan vi inte lära oss att ”move responsibly in the world” (s 41). Det yttersta tecknet på så är fallet med oss idag är att vi skadar de platser där vi lever. Därmed visar vi att vi inte förstår sambandet mellan platsen och oss själva: för när vi skadar platsen, skadar vi oss själva.

2. Wirzba har skrivit en hel bok om Sabbaten, och kanske får vi här (s. 43–48) en slags kortsummering av det. Poängen är hrusomhelst att Guds sabbat inte är en vila från skapelsen, utan själva fulländningen av skapelsen (”the climax of creation”). Den visar oss hur vi ska leva i världen: Genom att njuta av och uppskatta den. Att Gud vilar (och att vi uppmanas att göra det) har inget med trötthet att göra, utan är en uppmaning till uppmärksamhet på skapelsens godhet: att se, känna, smaka – och tacka! Bönen är en naturlig del av vår uppskattning av Guds skapelse. (Jag påmindes här om Josef Pieper, som dock inte förekommer i noterna – men som dock refereras i Living the Sabbath!)

3. Slutligen trädgårdsarbete, som Wirzba beskriver som en praktik som knyter oss till platsen och gör oss uppmärksamma på skapelsen. Den som odlar sin trädgård lär sig också att förstå livets nyckfullhet: att det är ömtåligt och oförutsägbart, och kan med tiden lära sig att försonas med förlusten. För min del blev ett vissnat potatisfält droppen som fick bägaren att rinna över – det ledde till att jag gav upp odlingarna hemmavid. Men efter att ha tagit del av Michael Pollans ord (som Wirzba citerar) inser jag att min reaktion långt var den ideala trädgårsmästarens… Den ödmjuke trädgårdsmästaren lär sig att lyssna och gör på så sätt misslyckandet till lärdom:

All the accomplished gardeners I know are surprisingly comfortable with failure. They may not be happy about it, but instead of reacting with anger or frustration, they seem fairly intrigued by the peony that, after years of being taken for granted, suddenly fails to bloom. They understand that, in the garden at least, failure speaks louder than success. […] [F]ailures have more to say to [the gardener] – about his soil, the weather, the predilections of local pests, the character of his land. The gardener learns nothing when his carrots thrive, unless that success is won against a background of prior disappointment. Outright success is dumb, disaster frequently eloquent. At least to the gardener who learns how to listen.

(s. 51)

 

Kommentera