Medvetandet och kosmos: inte så självklart som du kanske tror?

mind and cosmos

Sokrates lär ha sagt att ”förundran är filosofins början”. Men nog kan det också vara tvärtom: att filosofin väcker förundran. Genom att fästa vår uppmärksamhet på det vi till vardags inte riktigt tar in, det vi tar för självklart och för givet kan filosofin få oss att relatera till aspekter av verkligheten vi annars missar.

Filosofin kan höja vår medvetenhet och få oss att ta in verkligheten på ett nytt och djupare vis och därmed bli drabbade och förundrade. Här finns en likhet mellan filosofin och kulturen: båda kan låta oss möta aspekter av verkligheten som vi i vår vardagsuppmärksamhet missar. Både kulturen och filosofin kan konfrontera oss med sådant som vi till vardags inte vill se, eller visa oss sådant vi helt enkelt är för upptagna av vardagslivets tråk och tvång för att uppmärksamma.

Ett av de grekiska orden för sanning är a-letheia: av-slöjad. Eller som en ordagrann översättning lyder på engelska: The state of not being hidden. Att avslöja kan vara en uppgift både för filosofin och för kulturen. Men avslöjandet är inte ett presenterade av nakna fakta: att avslöja något är att hjälpa oss att förstå signifikansen av det vi ser. Vi kanske har sett samma sak, men vi ser det på ett nytt sätt.

Inte nödvändigtvis för att verkligheten i sig är beslöjad, utan för att vår perception (och uppmärksamhet)  är förslappad. Inom estetisk teori talar man om en metod för att göra det välbekanta främmande och därmed synligt, det kallas på tyska för Verfremdungseffekt – förfrämligande.

Genom att framställa det bekanta på ett nytt sätt kan det bli tydliggjort för oss.

Thomas Nagels bok Mind and Cosmos kan fungera som ett sådant filosofiskt förfrämligande och tydliggörande. Nagel vill rikta vår uppmärksamhet på något mycket välbekant och främmande, nämligen vårt medvetande: ”Medvetandet är på samma gång det mest bekanta och samtidigt det mest häpnadsväckande fenomenet i universum.”

Nagel skriver vidare: ”Frågan är hur vi kan förstå medvetande i sin fulla mening som en naturlig produkt – eller snarare, hur vi kan förstå naturen som ett system som är kapabelt att producera medvetande.”

Nagels huvudsakliga ärende är att den dominerande västerländska förståelsen av naturen – ett perspektiv som Nagel kallar materialistisk naturalism – inte kan integrera medvetandet som enligt Nagel inkluderar vår förmåga att nå kunskap om verkligheten och inse vad som moraliskt värdefullt och inte bara njutbart.

Det Nagel menar med materialistisk naturalism är dels uppfattningen att allt som finns är reducerbart till materia (och att materian enbart har de egenskaper som beskrivs inom fysiken) samt dels att alla mänskliga förmågor kan förklaras med hänvisning till de evolutionära principer som format dem enligt teorin om naturligt urval.

Det innebär inte att Nagel inte menar att vi tillkommit genom en evolutionär process eller att han skulle förneka att vårt medvetande är beroende av vår hjärna. Snarare menar han att vår förståelse av materien behöver breddas till att också innehålla mentala aspekter men också att principerna som driver den evolutionära processen är fler än vad som normalt antas.

Inom akademin talar man ibland om explanandum – det som skall förklaras (i det här fallet medvetandet och dess aspekter) och explanans – det som skall förklara (i det här fallet: materialistisk naturalism). Nagel vill visa att det finns en konflikt mellan explanandum och explanans att detta bör få oss att bredda vår världsbild.

Det finns andra som sett denna konflikt och valt den motsatta linjen och försökt reducera bort explanandum istället. Den mest radikala varianten kallas för eliminativ materialism och förnekar förekomsten av det mentala. Men de flesta går förstås inte så långt, även om ganska många är beredda att förneka de två andra aspekter som Nagel tar upp, nämligen förmågan att nå objektiv kunskap och att nå kunskap i etiska frågor.

Nagel är snarare ute efter att försöka peka på problemet än att komma med en lösning, men hans tentativa förslag är förutom ett breddat materiebegrepp också tanken att det i Universum finns en inneboende riktning mot liv, mot medvetande, mot kunskap och mot värde.

Detta kan låta mycket spekulativt, men Nagel menar att redan det faktum att han förutsätter att det finns en inneboende ordning i Universum som vi kan förstå – något som varje vetenskapare behöver förutsätta – gör honom till en slags idealist i Platonsk mening. Om varje vetenskapare implicit har tagit det steget blir det inte lika långsökt att det finns en ordning som också har en riktning.

Nagel tar upp den teistiska världsbilden vid några tillfällen och oftast gör han det på ett bra sätt, även om han själv inte delar den. På något ställe blir det dock tokigt, som när han jämför den materialistiska och teistiska världsbilden som förklaringsmodell för medvetandet.

Nagels kritik bygger på att han vid det tillfället (men inte vid andra, konstigt nog) framställer den teistiska världsbilden som en alternativ förklaring för ett enskilt fenomen i universum. Nackdelen med detta, påpekar Nagel, att universum enligt ett sådant perspektiv inte har en inneboende förståbarhet om Gud måste träda in som extern agent för att förklara en massa fenomen. Förklaringen till fenomenet är ju då extern till naturen, förklaringen blir en parentes kring vad vi i övrigt kan förklara.

Men detta brukar kallas för ”kunskapsluckornas Gud” och innebär att man betraktar Gud som en förklaring att stoppa in så fort vi saknar en naturlig förklaring. Augustinus sade att ”Naturen är vad Gud gör.” I vår moderna tid har vi haft en tendens att betrakta naturen som det som Gud inte gör – så om vi då hittar något som naturen inte tycks göra får Gud plats i vår världsbild.

Thomas av Aquinos distinktion mellan Gud som primär orsak, som upprätthåller hela världen, och de naturliga orsakerna som sekundära orsaker innebär att Gud är en förklaring till världen som helhet, men inte den direkta förklaringen till det enskilda fenomenet. (Annat än när vi har att göra med regelrätta mirakler, men dessa är ju till sin natur undantag.)

Eftersom många inte tycks ha denna uppdelning av sekundära naturliga orsaker och Gud som primär orsak finns det en risk att denna bok skulle kunna utgöra en frestelse för en kristen. Frestelsen är att använda den ateistiske filosofen Nagels tvivel på naturvetenskapens nuvarande förklaringskraft för att stoppa in Gud som direkt orsak till det aktuella fenomenet.

Detta kan också fungera, tror jag, som en slags hämsko för den diskussion som Nagel vill föra bland de som inte är troende. Vissa tycks nämligen rädda för att om man skulle erkänna att det finns brister i vårt nuvarande paradigm så kommer Gud in i bilden.

En mer nyanserad diskussion skulle underlättas om man inte uppfattade Gud och naturen som konkurrerande storheter i detta ords moderna mening. Ursprungligen betyder ordet con-cursus att strömma gemensamt, och har använts för att beskriva relationen mellan Gud och världen: Guds skaparkraft strömmar genom sekundära orsaker. Gud och världen konkurrerar inte, Gud är världens och min förutsättning.  Men detta kan kombineras med en förståelse av att världen på en helhetsnivå behöver en transcendent grund (vilket är vad Aquinos fem vägar tycks implicera).

Om man har den grundsynen kan Nagels bok bli en uppfriskande utmaning att mer förutsättningslöst reflektera över om vår nuvarande förståelse av naturen är bristfällig.

Hur är det då med det här med att väcka förundran, lyckas Nagel med det? I stor utsträckning gör han det. När man börjar reflektera på medvetandet som ett naturligt fenomen desto mer anmärkningsvärt blir det:  ”Allas våra liv är en del av den långsamma process genom vilken Universum vaknar till liv och blir medvetet om sig självt.”

En mening som kan ge gåshud om man riktigt reflekterar över den. Boken rekommenderas, till läsning och omläsning och som grund för samtal om det mest bekanta och anmärkningsvärda: vår medvetenhet och dess uppkomst.

Kommentera