Med blommor och vapen

Paris-attacks-candles

I kölvattnet efter det senaste terrordådet i Paris har vi åter tvingats konfrontera de frågor som terrorn oundvikligen ställer oss inför; varifrån kommer denna ondska, och på vilka sätt kan den bekämpas? Ett försök till svar som fått stor spridning ges i en video där en pappa försöker ge tröst och trygghet åt sin son. Pappan och sonen står framför de drivor av blommor och ljus som Paris invånare lagt ned för att hedra terrorns offer. Pappans svar till sonen är att vi inte behöver vara rädda för terroristernas vapen – därför att vi har ljus och blommor.

Svenska Kyrkans förre ärkebiskop KG Hammar uppmärksammande videon i en krönika där han kritiserade Frankrikes president Hollandes beslut att förklara krig mot terrorn, och frågade Har vi inte lärt oss någonting?:

Pojken frågar om vi inte ska försvara oss mot våldsverkarna. Det är det vi gör, svarar pappan, med alla dessa blommor och ljus. Pojken accepterar svaret.
Det är med blommor och ljus vi ska försvara oss, upprepar han.
Den som vill fred måste nog reflektera över den lilla pojkens ord och fundera över vad de kan betyda i en värld som satsar miljarder på att utveckla en förstörelsekapacitet som hittills bara mångfaldigat terroristernas antal.

Hur skall man förstå talet om att vi bör försvara oss mot terroristernas våldsdåd med blommor och ljus? Bör vi ta Hammars uppmaning som en seriöst menad strategi för att motverka terrorism? Eller, är uppmaningen ett uttryck för sentimentalt önsketänkande, och bör vi kanske snarare se videon som ett uttryck för en förälders stävan att få sitt barn att känna trygghet efter en traumatisk upplevelse?

Oavsett vilket är det intressant att fundera över under vilka villkor som blommor och ljus kan ses som meningsfulla strategier för att bekämpa ondska. Hammar utvecklar inte närmare på vilket sätt blommor och ljus kan bekämpa terrorism, men jag föreställer mig att han menar att vi med dessa symboler manifesterar övertygelsen om att ett fredligt svar kan bryta våldets spiral, och att det finns hopp om en värld utan våld.

Vi bär på ett närmast oändligt behov av att manifestera övertygelsen om att hatet och våldet inte har sista ordet – att livet och ljuset övervinner döden och mörkret. Blommor och ljus ger oss möjlighet att med händerna uttrycka denna förhoppning, men detta hopp är djupast sett en teologisk övertygelse som genom sekularisering klippts loss från sina kristna rötter. Utan föreställningen om en transcendent Gud som bryter in i vår värld är sådana symboler ytterst sett bara fromma förhoppningar. Utan transcendens blir föreställningen om att ondskan en dag kommer utrotas en naiv dröm för upplysningsromantiker och transhumanister, eller i värsta fall en totalitär politisk mardröm. Utan transcendens finns ingen annan verklighet att drömma om – ingen klangbotten för blommornas och ljusens symbolik.

Jag tolkar därför talet om att terrorn endast bör bekämpas med ljus och blommor som uttryck för en sorts sekulariserad teologi (eller som en över-realiserad eskatologi) som föreställer sig att himmelriket redan är här. Givet det intima sambandet mellan fred, lag och rättvisa ser jag därför principiell eller absolut pacifism som en i praktiken omöjlig hållning. Å andra sidan tycks även våld utgöra en lika omöjlig hållning mot det onda – terrorism går inte att bomba bort, och kampen mot det onda riskerar att förvandla oss till de monster vi bekämpar. Frankrikes president Hollande lovade i sitt tal till nationen att ”inte visa någon nåd mot barbarerna i Daesh” – en retorik som onekligen påminner om ISIS egen.

Fred uppnås dock inte genom pacifism, utan genom rättvisa. Därför behövs inte bara ljus och blommor, utan dessvärre ibland också vapen. Vapen – inte för att löna ont med ont – utan för att värna rättvisan. Men, också blommor och ljus – för att påminna oss om att skönheten ytterst inte kan skiljas från den godhet som rättvisan måste gestalta.

6 thoughts on “Med blommor och vapen

  1. Intressant reflektion. Du gör det dock lite för enkelt när du säger att pacifism endast skall ses som utopisk vision om att skapa fred. Det finns nämligen ett antal olika former av pacifism. Bengt Rasmusson har i en blogg på Cruciform Phronesis försökt beskriva en pacifism som inte främst skall betraktas som ett medel för att uppnå något annat (läs: fred) utan snarare en form av kristen dygd. I en sådan dygd inkluderas rättvisan helt enkelt i pacifismen. För är det inte en utopi att vi kan veta vad rättvisa är? Är inte det något som den transcendente Guden ytterst har ansvar för? Kort sagt: Hur vet vi vad rättvisa är vi immanenta och historiska människor?

    Bengts blogg hittar man här: http://cruciformphronesis.se/blogg/vem-ar-vi

    1. Sorry, min avsikt var verkligen inte att förenkla – utan tvärtom att komplicera samtalet om hur terrorismen bör bemötas 🙂 Genom att framhålla BÅDE ”blommor och vapen”, ville jag problematisera de som menar att svaret bör bestå av endast blommor, eller endast av vapen.

      Vad gäller pacifism säger jag inte, som du skriver, att ”pacifism endast skall ses som utopisk vision om att skapa fred”. Snarare rörde min kritik ”principiell eller absolut pacifism”. Till denna räknar jag inte kristologisk pacifism à la Hauerwas, då denna ju inte har som främsta syfte att uppnå fred, utan att vittna om Kristus. Jag uppfattar inte heller KG Hammar som förespråkare för en denna kristologiska pacifism.
      Angående din fråga om hur vi kan veta vad som är rättvisa menar jag att vi människor genom vårt förnuft och moraliska kapacitet har givits förutsättningar att både förstå vad rättvisa är, och att verka för den. Jag uppfattar inte att detta står i konflikt med den eskatologiska rättvisa som enligt kristen tro en gång skall skipas.

  2. Det var väl det jag trodde. Jag ville bara markera, eftersom jag står bakom en kristologis pacifism, att det finns olika sorter. Det är så lätt i den allmänna debatten att det inte blir tydligt. Du sa pacifism i generella termer så att det kunde uppfattas som all sorts pacifism, därav min reaktion. Sen bör man ju naturligtvis förstå att det är Hammars pacifism du kritiserar.

    Ang. rättvisa: Jag har nog inte lika stor tilltro till förnuftets möjlighet att förgripa den eskatologis rättvisan. Är kanske för mycket reformert för det. 😉 Och därför menar jag att en kristologisk pacifism är det bästa alternativet.

    1. Intressant Fredrik. Uppriktig fråga: vad menar du med ”förnuftets möjlighet” här? Förnuftet är ju varken mer eller mindre än själva förutsättningen för oss att kunna ta emot Kristus som han uppenbarar sig för oss – vårt avbildskap med Gud så att säga. Det blir rätt underligt att tala om eskatologi som något förnuftet inte har att göra med – isåfall är det ju bokstavligen nonsens. I längden leder ett sånt tänkande till teologins kollaps, även den ”kristologiska pacifismens”.

      1. Ergo: jag får intrycket av att du säger att den uppenbarade eskatologin dikterar pacifism för kristna här och nu – men du verkar med detta implicera att exv. katoliker som inte håller med dig om detta ägnar sig åt ”föregripande av eskatologin med förnuftet”, vilket helt enkelt inte stämmer.

  3. Blommor och vapen som den nya kristna vägen att ta in på? Vilken Jesus grundar du ett sådant budskap på?
    För ”ändå var det Jesus som sa att vi ska vända andra kinden till
    och sticka svärdet i skidan istället för att hugga till
    Han vägrade att leda judarna i strid mot Rom
    och sa att det vi sår ska vi skörda, det ska bli vår dom
    ytterst var det därför han måste elimineras
    kärlekens budskap kan inte tolereras
    Man kan inte acceptera det Jesus säjer och gör
    för det vore fatalt om det skulle vinna gehör
    Jesus är en desertör” (Kjell Höglund)
    Eller?

Kommentera