Manetgudinnan och språket

I långdikten ”Rosariet, det marina” målar poeten Maria Küchen upp en sorts skapelseberättelse. En berättelse som tar avstamp i en bild av gudsmodern Maria som är insatt i ett tillstånd långt innan det att världen, med hjälp av språket, skapas.

artbestämningar: ave maris stella, manetgudinnan. över
havsväxtsskogarna svävar hon    en pumpande blomma, urdjuret:
köns- och matsmältningsorgan,
underskönt formaterade

För det är lika mycket en bild av skapelsen som en bild av språket som en bild av människan. En bild av det som vi alla kommer ifrån: världen utan språk. Och en bild av vad som sker när språket invaderar en människa, omformar henne och förvandlar henne till något som redan finns.

Något måste sägas. Om alla konstruktioner som kommer att
uppstå. Här före
viskar en profetisk röst
in i ingens öra. det finns inget öra. öronmaneten,
den heliga, helt omedvetet liv, hör inte: nirvana, rösten sveper över
vattenytan.

avsöker. den kommer senare att felaktigt kallas ”vind”. den
kommer senare
att felaktigt kallas ”ande”. Den kommer att tillvitas en mängd
namn. konstruktionerna,
de kommer att börja så, sedan fortsätter och fortsätter och
fortsätter de bara. det kommer att förstöra allt.”

”Det kommer att förstöra allt” proklamerar Küchen och svarar på en fråga som hennes diktsamling kretsar kring, nämligen frågan: ”Kan vi lita på språket?”

Det är en fråga som i viss mån skär genom hela mänskligheten, genom religioner och filosofier, genom biblar och koraner och andra heliga texter. ”Kan vi lita på det som står?” Kan (eller skall!) vi läsa texten som om den vore skriven av Gud, som om varje bokstav, till och med ett litet jota, bär en betydelse som vi inte får bortse ifrån? Kan vi ta till oss allt som står, sluka mask och krok, lägga ut texten som en ritning över vår omvärld och hoppas att bilden passar? Eller bär språket i sig på felaktigheter, på lögner och maktanspråk som sedan länge har korrumperat oss?

Det är en fråga om förtroende förstås. Har jag fått någon anledning att tvivla på språket eller har det visat sig bärkraftigt? Finns det luckor i språket som jag inte kan fylla? Finns det outtalade ord, meningar och betydelser som aldrig sagts men som ändå existerar? Eller är språket i mångt och mycket en neutral betraktare av vår omvärld? Det är förstås också en fråga om inställning: vill jag att språket skall ge mig svar, vill jag att grammatiken förklarar allt, innefattar allt, styr allt i himmel och på jord, då finns det förstås mindre anledning att misstro språket. Det blir också en fråga om estetik, något vi varit inne på här tidigare. Är skönheten och språket sammanvävda, eller är det i sprickorna, i det trasiga och skeva, mellan orden som det vackra skiner igenom, ljuset från en annan värld?

Fanns det en värld före språket? En värld där manetgudinnan, urdjuret, existerade i kaoset innan allt fick sin plats, innan allt fick sitt ord. Eller är också den tanken en efterhandskonstruktion skapad av ett språk som inte kan ge svar på allt?

Ludvig Lindelöf

Kommentera