Lutherska kyrkans ålder och identitet

På Kyrkans Tidning pågår en debatt om Svenska kyrkans ålder, föranleden av att att Uppsala ärkestift i år jubiléerar. Men är det riktigt att Svenska kyrkan räknar in den medeltida katolska kyrkans år till ”sin” ålder? Åsikterna går i sär. Som utomstående kan jag se det principiellt intressanta i frågan, men känner mig inte personligen så engagerad. Dock berörs viktiga frågor: kyrkosyn, historiesyn, frågan om apostolisk succession, och så vidare.

Frågan om ålder har ju med frågan om historisk kontinuitet att göra, och det har lutherska teologer alltid behövt brottas med. Den lutherskt högkyrklige (dvs. till skillnad från anglikanskt högkyrklige) strängnäsbiskopen U L Ullman (1837–1930) kommenterade det på sin tid. Utifrån hans organiska kyrkosyn var det viktigt att betona den lutherska kyrkans kontinuitet med historien. Till skillnad från de reformerta grenarna hade de lutherska kyrkorna bevarat denna, menade Ullman. Det man kan konstatera är att Ullman inte har samma behov av ekumenisk känslighet som lutherska teologer har idag – och som man dessutom ibland frustreras över att katolska företrädare saknar!

Så här beskriver professor Oloph Bexell i sin avhandling hur Ullman såg på saken:

Ullman uppfattar därför inte Luthers reformatoriska insats – till skillnad från Zwinglis och Calvins – såsom ett kyrkorgrundande eller som en sekterisk avsnöpning från medeltidskyrkan. Luther utförde endast en upprensning och en rening av den av Kristus och apostlarna en gång för alla grundlagda kyrkan, varigenom ”villfarelserna och missbruken” avlägsnades. Härigenom återupprättades den urpsrungliga församlingsordningen. Kyrkan organiska framåtskridande befordrades utan att banden med urkyrkan klipptes av. Idag framträder alltså den rätta apostoliksa kyrkan under namn av lutherdom, menar han. Det är där dess arv tydligast och bäst har förvaltats. [not]

[Fotnot] Ur apostlakyrkans jordmån spirade en stam, vars huvudgrenar så småningom växte på sned. Reformationen skapade en ny fortsättning av den ursprungliga apostoliska kyrkostammen med samma riktning som denna. Med ”saft och kraft” från urkyrkan växte den rätt upp mot himmelen. Vid reformationen upprättades kyrkan ”ur ett tursenåriget växande förfall.” […] Den reformerta kyrkan förnekar Andens närvaro i kyrkan under tiden mellan sig själv och apostlarnas dagar och bryter därför med allt i kyrkan som uppkommit under denna halvtannat årtusende långa epok, säger Ullman […] Det är då inte fråga om en organisk utveckling, utan om en ecklesiologisk revolution. Därmed blir Zwingli och Calvin den reformerta kyrkans grundläggare.

– Oloph Bexell, Liturgins teologi hos U L Ullman, s 77.

Kommentera