Läsarnas julkalender: Lucka 23

”Eftersom gryningen innebär en vändpunkt från mörker till ljus kan hela kyrkan av de utvalda med rätta kallas ‘gryningen’. Då hon förs från otrons natt till trons ljus, öppnar hon sig nämligen likt morgonrodnaden genom den himmelska klarhetens glans mot den dag som följer på mörkret.

Därför sägs det med rätta i Höga Visan: ‘Vem är hon som träder fram lik den uppgående morgonrodnaden?’ Den heliga kyrkan, som sträcker sig mot det eviga livets lön, kallas för ‘morgonrodnaden’, ty då hon överger syndernas mörker, glänser hon av rättfärdighetens ljus.

Likväl finns det också något djupare som vi borde betänka då vi beaktar en egenskap som gryningen och morgonrodnaden har: de förkunnar nämligen att natten är förgången; likväl låter de oss inte se dagens hela ljus utan, medan de förjagar den ena och öppnar mot den andra, äger de ett ljus som är uppblandat med mörker.

Vad är därför vi alla, som i detta livet följer ljuset, annat än ”gryning” och ”morgonrodnad”? I vissa avseenden gör vi vad som hör ljuset till, men i andra kan vi ännu inte hålla oss fria från det som är kvar av mörkret. När därför Paulus sade: ‘Natten går mot sitt slut’, så fortsatte han inte: och dagen har kommit, utan: ‘och dagen är nära’. Så visar han att han ännu befinner sig i morgonrodnaden: efter mörkret men före soluppgången.”

– Gregorius den Store

Kommentera