”Bön är att se Gud i varje människa – och i varje skapad varelse som vi kommer i kontakt med.
[…]
Det betyder inte att denna människa som kommer i min väg – hurdan hon än må vara i mänskliga ögon – med nödvändighet är utrustad med alla de underbara egenskaper som vi vill tillskriva Gud. Speglar vi själva egentligen så fullkomligt Gud till själ och kropp, i vårt beteende? Det viktiga är att mitt möte med den människan, just på den platsen och i det ögonblicket, ännu tydligare, ännu mer uppenbart framkallar Guds bild, avslöjar hans dolda mysterium i oss bägge. Det är just i sådana möten, i människors gemenskap med varandra som Gud manifesterar sig själv och uppenbarar sin kärleks hemlighet. Livet i den heliga Treenigheten är ett gemenskapens mysterium, ett ”möte”, då man kommer samman, står ansikte mot ansikte i den helige Andes enhet. Gud är överallt, Gud ensam är överallt, ibland fördold, ibland ohöljt uppenbarad. Det är Gud som ger, Gud som tar emot, Gud som närmar sig, Gud som låter sig närmas, Gud som älskar, Gud som låter sig älskas.
Det är Gud, eller mera exakt, den inkarnerade Gud, Jesus Kristus, den enfödda Herren, som kommer mig till mötes i den där andra människans skepnad. På sin uppståndelses dag visade sig Jesus under oväntade skepnader, för Maria Magdalena liksom för lärjungarna och för pilgrimerna på väg till Emmaus. Han ville lära dem att känna igen honom i alla skepnader, i vilken klädnad han än valde att uppträda. I den människas skepnad som står framför mig – det spelar ingen roll om han ämnar slå mig eller bugar sig för mig – är det Kristus som önskar växa i oss bägge, som just genom detta möte vill göra sin kyrka ännu mer lysande, sin Fullkomlighet ännu mer fullkomlig. Det är Gud som kommer till mig förklädd till denna människa, så att jag genom min kärlek, min aktning och mina tjänster kan hjälpa henne att locka fram de möjligheter till gudomligt liv som ligger gömda i hennes natur.
En sådan människa kan vara grov, oförskämd, ful, elak. Jag kanske måste undvika en alltför nära kontakt med henne för att inte bli sårad eller förstörd till själ eller kropp. Jag kanske måste hota henne, tillrättavisa henne, kanske måste jag ställa berättigade krav på henne. Ändå kan jag aldrig glömma att det alltid i henne finns åtminstone en gnista av gudomlig kärlek. Jag får aldrig glömma att om denna människa är frånstötande eller ond, så är det inte bara hennes fel utan också samhällets, som inte accepterar henne, inte bemöter henne med kärlek. Det är ju inte bara hennes synder utan också hennes syskons, bland vilka jag är en. Jag kan inte annat än se Herrens ansikte i henne, vanställt av blodet, smutsen, spottet – Herrens ansikte i väntan på en Veronika! Gud behöver så att säga min respekt för och min kärlek till den människan för att locka fram ut henne den kärlek hon har och kan ge.”
ur Henri Le Saux (Swami Abhishiktananda, 1910–1973): Den heliga närvaron. Övers. Inga Heikel och Björn Sahlin. Åsak 1986.