Lancelot Andrewes

Lancelot Andrewes (1555-1626), engelsk präst och biskop under Elizabeth I och James I, för litteraturstudenter känd som den där predikanten T.S. Eliot felciterade i Four Quartets. Jag stötte på honom för första gången i Oxford, vad jag vill minnas som en lagom kylig vår för många år sedan. Kanske var det i själva verket vinter, men Andrewes passar så bra om våren. Hans predikningar handlar ofta om Guds nyskapande kraft, hans väckelse av våra slumrande hjärtan, särskilt som denna kraft tar sig uttryck i språket. Andrewes illustrerade gärna med ordvitsar, i brist på ett bättre ord:

This Immanu is a Compound againe: we may take it, in sunder, into Nobis, and cum: And so then have we three peeces. 1. El, the mighty God: 2. and Anu, we, poore we [. . .]; And Im, which is cum, And that cum, in the midst betweene nobis and Deus, God and Vs [. . .] For, if this child be Immanuel, God with us; then, without this child, this Immanuel, we be without God. Without Him, in this world (saith the Apostle;) And, if without Him, in this, without Him, in the next: And, if without Him there, if it be not Immanu-el, it will be Immanu-hell [. . .] Why, if we have Him; and God, by Him; we need no more: Immanu-el, and Immanu-all.

Det var inte alltid en uppskattad predikostil; en skotsk lord anmärkte att han lite väl glatt jonglerade med koncept: ”Here’s a pretty thing, there’s a pretty thing.”Men liksom litteraturvetaren Sophie Read anmärker är ordleken ett instrument i Guds tjänst: ”his puns should … be regarded as themselves miniature acts of imitative worship.” Språket är ofullständigt liksom människan, men Gud kan förena den trasiga människan med sig själv. På samma sätt kan två disparata koncept föras samman och bilda en ny fantastisk helhet. Vissa menade istället, skriver Read, att ordleken i grunden är splittrande; den försöker undergräva språket, visa att det inte riktigt hänger samman. För Andrewes var ordleken istället ett sätt att peka på en ur-språklig enhet, innan syndafallet, innan Babels torn. Homofoner, ord som låter likadana men betyder olika saker, pekar mot en högre gudomlig verklighet. Allt är där för att upptäckas. Det finns ingenting i tillvaron som inte genomströmmas av Guds kraft.

På samma sätt talar naturligtvis naturen om Gud. På askonsdagen 1619 predikade Lancelot Andrewes om omvändelse:

The earth and all her plants, after a dead Winter, returne to the first and best season of the yeare. The creatures, the Fowles of the Aire, the Swallow and the Turtle, the Crane and the Storke know their seasons, and make their just returne at this time, every yeare. Every thing now turning, that we also would make it our time to turne to God in.

Är det inte en vacker och talande bild? Naturen lever i cykler, och så även vi. Varje säsong, varje dag, kräver förnyelse, omvändelse, en cirkelrörelse tillbaka till Gud. Det är nästan som om en högre intelligens lämnat spår för oss att upptäcka och dechiffrera…

Kommentera