Kyss mig så att nånting kan bli Gud igen

”Kyss mig som Sirocco / kyss mig 30 våningar upp i luften / kyss mig som Hermine kysste Harry / kyss mig så att nånting kan bli Gud / så att nånting kan bli Gud igen.”

I Thåströms ”Ner mot Terminalen” från senaste skivan ”Den morronen” var det en av ovanstående textrader som förbryllade några. Hermine kysste Harry? Menar han inte Hermione från Harry Potter-sagan? Nej, det gjorde han inte. Referensen går tillbaks till Herman Hesses bok ”Stäppvargen” där den av leda lidande Harry Haller återfinner gnistan i livet genom sitt möte med just Hermine.

Ännu ett exempel på den diskussion om bildningens betydelse för förståelsen av konsten och litteraturen som pågått under en längre tid alltså. Där vikten av att kunna se och tolka exempelvis bibliska referenser tenderar att försvinna i en tid då allt färre lär sig bibelns berättelser. Vilket i sin tur ju kan leda till att konsten blir svårare att tolka och förstå. När nyss avlidne Leonard Cohen i ”Hallelujah” sjunger: ”Now i heard there was a secret chord that David played and it pleased the lord”, så syftar det förstås på bibelns kung David som i sin ungdom kom till kung Sauls hov som harpaspelare. Men Cohen leker även med bilderna i Bibeln när han låter den annars passiva Batseba ta en mer aktiv roll i sin sång, och till och med låter henne få lite av Delilas styrka (”She broke your throne and she cut your hair”). Det är en kärlekssång där referenserna talar med varandra och omformas under låtens gång vilket förstås ger låten ett större djup, och även en långt mer personlig tolkning än annars. Det är inte främst en sång om bibliska karaktärer, det är en sång om lycklig och olycklig kärlek, tolkad genom bibelns berättelser.

Men det är klart. Allt går två vägar. Ett bra konstverk kan också leda vidare in i referenserna och fördjupa dem. Som i Thåströms ”Samarkanda” där han räknar upp sköna ting i världen, ”som alla helgonbilder i Triana”, ”som Sofia å Marcello, en alldeles särskild dag”, ”som när Whitney sjunger Dolly”. Referenser som för mig är kända. Men det är de referenser som jag inte innan kände till som jag blir mer nyfiken på, ”som Den Okända av Blok”, ”som John Cales fiol på Venus in Furs”, ”som Klaviaturs allra sista strof”. Vilka dolda skatter finns det kvar i världen att upptäcka? Det är inte ett alienerande av läsaren/lyssnaren, utan snarare en inbjudan till att ta del av de referenser som format konstnären och den värld som denne nu bjuder in till.

Sen finns det faktiskt också en tredje väg. Den där den egna fantasin kan få fritt spelrum om man läser in sina egna referenser i texterna. Som när textraden ”Kyss mig så att nånting kan bli Gud igen” blir en kommentar till Judas som förråder Jesus med en kyss. För att han skall dö. För att något skall bli Gud igen.

4 thoughts on “Kyss mig så att nånting kan bli Gud igen

  1. Och att referera till någonting behöver inte bara vara ett sätt att a. Visa sin belästhet 2. Ge tyngd åt sitt argument. Utan att helt enkelt låna till sig själv någonting utanför sig själv. Åtskillt av tid och rum. En annan röst eller en personlig upplevelse som inte går att beskriva. Ett utvidgade av sin egen horisont. Ett upplevande av den andres medvetande av världen. Genom sin egen bristfällighet.

Kommentera