Kyrkohandboken – en lekmans funderingar

Även om jag har ett ganska nördigt intresse för religionsfilosofi och i någon grad för teologi så har ”ecklesiologin” – läran om kyrkan – inte engagerat mig i någon större utsträckning.

Jag brukar tänka att det beror på att jag aldrig ”hinner” komma dit. De mer fundamentala frågorna om Guds relation till världen, hur man ska tänka på Guds skapelse, om mirakler, Bibeln i ljuset av den historiska forskningen, om Guds ledning och så vidare, har varit mer brännande.

Men det händer att jag funderar på vad Svenska kyrkan är för mig, och jag har då landat i att det är den plats där jag firar gudstjänst. I mässans form, som Svenska kyrkan delar i väldigt stor utsträckning med den katolska kyrkan, har jag funnit en plats där min tro får näring.

Det leder till att handboksförslaget engagerar mig, men detta inte utifrån en stor kunskap om liturgik och ecklesiologi, utan från ett behov av att få fira gudstjänst i mässans form.

Anledningen till att jag skriver ner dessa tankar är dels att det är bättre att artikulera sin kritik än bara gå omkring med den, och för det andra att jag tycker det vore tråkigt om kyrkohandboksgruppen skulle missa att ta till sig kritik som kommer från gudstjänstfirare och tematisera kritiken som om den kom från ”kulturarvsivrare”. För min del är inte kyrkan till för kulturarvet. (Kritiken från exempelvis Svenska Akademien kan inte heller reduceras till det. Där finns ju faktiskt en hel del av teologiska insikter.)

Det finns framförallt två saker som jag inte förstår i kyrkohandboksförslaget. Det verkar finnas ett ”tänk” bakom detta som jag inte alls kan sympatisera med.

Hit hör dels att man försöker tona ner artikulationen av synden i syndabekännelsen. Vi ska nu säga att vi har har ”brustit” – ett uttryck som myndigheter och företag ofta använder, där det blir som en slags eufemism för att man gjort fel – inte att vi har syndat.

Men jag behöver artikulera att jag har syndat för att också kunna ta emot förlåtelsen. I det första förslaget från 2012 nämndes inte ens Gud i syndabekännelsen: jag bekände att jag brustit mot skapelsen, mina medmänniskor och mig själv, men Gud fanns inte med som syndens objekt, den man syndat emot. I förslaget 2016 är Gud med, men det är fortfarande ”brustit”.  Det är oerhört märkligt att man först lanserar ett förslag där Gud inte är med och sen ändrar detta efter stor kritik.

Problemet med att använda ordet ”brista” är att det är en passiv akt; jag brister ut i gråt, brister ut skratt. En knopp brister. Men om det ska vara någon poäng med bekännelsen och avlösningen måste det vara att man här får sätta fingret på att jag också har varit ett subjekt i synden. Det är självklart så att vi är insatta i, och påverkade av, en rad mängd faktorer, men det är inte vad jag tar upp i en syndabekännelse.

När jag såg filmen Turist av Ruben Östlund tänkte jag hela tiden på handboksförslaget – detta trots att jag alltså inte är en ecklesiologisk nörd. Filmen är en god meditation över behovet av att bekänna att jag gjorde fel för att en relation ska kunna upprättas.

Det andra jag inte förstår är att man vill undvika ordet ”Herre” om Jesus, vilket är den allra äldsta kristna bekännelsen. Anledningen till detta är att man vill undvika förtryckande hierarkier.

Men då missar man ju helt på vilket sätt som Jesus är Herre. Hela den kristna tron kan väl sägas gå ut på att förstå att Gud är kärlek och att när vi förstår vem Gud är väcks vår tillbedjan – inte för att han tvingar oss till det utan för att han är det goda, det sanna och det sköna. Att Jesus är Herre är också en protest gentemot alla andra herrar som vill förslava oss.

Om man tror att Jesus som Herre skulle innebära ett nytt slaveri har man inte fattat något av den kristna tron och då hjälper det inte att ta bort ordet Herre. Då behöver man undervisning, fördjupad förståelse.

Att Jesus är Herre är en subversiv, en radikal och revolutionär bekännelse.

Avguden i Bibeln är stum och förslavar. Gud är levande, talar, och befriar.

Det för mig till en annan reflektion jag har i relation till handboksförslaget, nämligen att det tycks inspirerat av en teologisk konstruktivism, att teologins ”subjekt” är vi människor, inte något som försöker artikulera Guds självuppenbarelse. Intrycket är att man tror att man kan ”konstruera” en ny gudsbild med hjälp av ett nytt språk. Gudstjänstens språk ska vara ett uttryck för och respons på Guds tilltal. Och att man tycker sig kunna stå helt fri till den äldsta kristna bekännelsen är ganska märkligt i ljuset av det; har inte kyrkan genom tiderna varit mer lyhörd för Guds tilltal, än så? Man måste lyssna på traditionens språk och förstå det rätt, innan man avvisar det. Nu avvisar man det utifrån ett missförstånd om vad det betyder att Jesus är Herre.

Det finns en tendens till teologisk konstruktivism i Svenska kyrkan där det tycks som att det är vi som är teologins subjekt, snarare än Gud. Kyrkans uppgift måste vara att vara lyhörd för Guds tilltal och det borde skapa en hållning av receptivitet och mottagande, och inte av konstruktion.

Av samma skäl har jag problem med att man väljer ordalydelsen ”Herren välsignar dig” istället för ”Herren välsigne dig” – det är som om man hade Gud i en liten ask och så vips så välsignar han dig.

Det är ju så, tänker jag, att bönen alltid måste vara en hållning av mottagande och inte av ägande.

Slutligen ska jag också säga att det finns vissa saker som jag tycker är bra i handboksförslaget, hit hör till exempel strävandet efter en dopteologi som är mer förenlig med en evolutionär världsbild, där man inte kan förutsätta ett Augustinskt syndafall. Men problemet är att man bara kastar ut det här, utan att ge en teologisk förklaring av dessa förändringar.

Det finns många teologiskt oerhört laddade förändringar som bara blir för församlingarna att förhålla sig till.

Vissa av dessa – som tendensen att undvika att säga ”Herre” om Jesus, samt att inte artikulera synden i syndabekännelsen – menar jag är teologiskt oförklarliga, eller omöjliga att berättiga teologiskt.

De andra bör nog först bearbetas genom offentlig, gemensam reflektion, innan de tas in i kyrkohandboken.

7 thoughts on “Kyrkohandboken – en lekmans funderingar

  1. Rimlig kritik, brustit är verkligen ett konstigt ord. Det fanns än fler instanser av det ordet i förslaget som kom 2012 än det som ligger nu. Nu är ”brustit” dock bara med i en av mååånga syndabekännelser som ligger i förslaget. De allra flesta nämner synden explicit och vårt behov av omvändelse och insikt.

    Likaså är det med termen ”Herre”, det ordet finns med i stor utsträckning. Också en förbättring sedan förslaget 2012. Tanken är inte att radera bort ordet Herre utan att ge fler alternativa beskrivningar av Gud. Nu tycker jag det är en god balans i förslaget.

    Det man måste tänka på när man läser om kyrkohandboksförslaget är att de istället för att ha flera olika typer av gudstjänster i handboken (Högmässa, Familjemässa, Söndagsmässa osv) nu har bakat in allt i samma mall. Därför kan vissa bekännelser eller böner se lite konstiga ut för vissa, men kanske passar bättre i en gudstjänst med många barn. Det är ju upp till den gudstjänstfirande församlingen att välja de alternativ som passar församlingen bäst.

  2. Ludvig: min erfarenhet av handboksförslaget är genom de församlingar där jag firat gudstjänst (bland annat Domkyrkan i Uppsala) som har använt det. Där har man konsekvent använt ”brustit”. I Hb 2012 blev vissa melodier svårsjungna på grund av att ordet ”Herre” inte ingick.

    Det går ju att säga ”församlingen väljer” – men om det är teologiskt problematiskt, som jag menar, spelar det mindre roll om det är ”församlingen” som vägleds av detta tänkande eller enbart kyrkohandboksförslagsgruppen.

    Kritiken är nämligen principiell. Det tycks som att man till viss del vägleds av en förståelse av att folk mår dåligt om man artikulerar sin synd. Så man försöker att tona ner det och sen gå direkt till förlåtelsen, som dock blir malplacerad i en sådan kontext. Vid ÄB-installationen lästes en växelbön, som jag tyckte var ganska fin – men inte vet om den ingår i HB2012, eller var specialskriven för detta tillfälle. Men helt plötsligt sa någon att mina synder var förlåtna. Jag fattade inte att det var det jag hade gjort – bekänt synder, alltså.

    Alltså: tänket som motiverar handboksgruppen finns i fler sammanhang och är kanske en del av tidsandan. Det gör dock inte det hela oproblematiskt, snarare tvärtom.

    Jag menar att god teologisk reflektion och liturgi har en förmåga att gestalta kyrkans (med vilket jag menar den entitet som har en 2000-årig historia och är världsvid) egen förståelse av vad man gör i gudstjänsten. Detta skulle leda till en viss integritet, vilket inte är samma sak som rigiditet.

    Tack för kommentaren, vill jag också säga!

  3. Christoffer – du Kristusbärare, detta var tänkvärt på många sätt, tack! Vid tillfälle skulle jag vilja samtala om ”brustenheten”. Väljer att här bara kommentera den aronitiska välsignelsen (4 Mos 6:24): Som jag uppfattat saken är hebreiskans verbformer ej lätta att översätta tillfredsställande på svenska. Bibelkommissionen valde en revidering till Bibel 2000 som kyrkohandboksförslagsgruppen antagligen vill följa på samma sätt som vi även konsekvent borde ha gjort med Herrens bön efter NT -81 i all liturgi. Intentionen i det hebreiska ”välsigne” är mer kraftfullt än en förhoppningsfull bön, ”må Gud välsigna”, och innefattar – som jag förstått det – ett skeende i samma nu som det uttalas. Därav traditionen att denna välsignelse tillsammans med absolutionen och instiftelseorden är exklusivt förbehållet prästen i mässan. När Bibel 2000 var ny hörde jag biskop Caroline använda den reviderade Välsignelsen i en prästvigningsmässa, men jag tror att hon gått tillbaka till den andra verbformen ”välsigne” nu. Tror alltså att kyrkohandboksförslagsgruppens intention här var att följa bibelöversättningen men ogillar själv den översättningen och förstår ej riktigt vad du menar ovan. Är den aronitiska välsignelsen i mässan en bön för dig?

    1. Tack för kommentaren!

      Jo, jag är medveten om att översättningen är komplex.

      Men mitt problem är att jag tycker att det verkar finnas en bakomliggande idé här, som mer är att man inte behöver be om Guds förlåtelse och välsignelse utan bara kan proklamera den.

      Avlösningen ”Gud, som är oändlig i sin kärlek, älskar dig, befriar dig och förlåter dig.” tycker jag inte är tillräckligt trogen att det här är en process, ett skeende där det krävs en öppenhet från vår sida och ett mottagande, och att vi inte äger förlåtelsen, utan tar emot den. Och att förlåtelse är något som ges, inte något man hämtar ut.

      Den gamla bekännelsens förlåtelse följdes ju av: ”detta litar jag på, och vill ta emot förlåtelsen för Jesu Kristi skull”. Det fanns en större förståelse för att det här är ett skeende, ett drama! Där jag också är en part.

      Biskop Martin Lind sade i teologiska rummet i ett samtal om Dietrich Bonhoeffer att den ”billiga nåden” är när nåden blir ett program, något man äger. Jag tycker det var ganska klargörande för vad jag tycker är problemet här.

      Men om ”välsignelsen”: ja, jag menar att det är en gåva, och i den meningen måste vi förhålla oss bedjande och mottagande. Jag ser det som en bön. (Om det hade varit insatt i en annan kontext, där jag inte såg andra tendenser av att man gör sig själv till subjekt och Gud till objekt i liturgin hade det kanske fungerat.)

      Om brustenheten kan vi tala: jag är alltså inte alls emot insikten att vi är brustna. Men jag är emot att vi blandar ihop att insikten att vi är brustna med den om att vi också är syndare.

      Min brustenhet möter och helar Gud i gudstjänsten, men jag måste också få bekänna mina synder. Det är lite som att man måste få tvätta ett sår och få ett bandage. Om man ska lägga på bandage utan att tvätta läker det. Så även syndabekännelsen kan vara läkande.

Kommentera