Kyrkan där alla är i minoritet

Det har gått två år sedan min bok Efter folkkyrkan kom ut. Boken har tagits väl emot i Sverige, vilket åtmistone tyder på att jag lyckades maskera hur lite jag då visste om de konkreta situationen i Svenska kyrkan när jag skrev boken. Sedan dess har jag besökt rätt många församlingar, kontrakt och stift runt om i Sverige och känner att jag vet lite mera. Jag tänkte sammanfatta mina intryck här.

Jag blir nästan alltid positivt överraskad när jag besöker Svenska kyrkan. Jag har haft förmånen att besöka väldigt olika sammanhang, med olika teologiska profiler, olika ekonomiska förutsättningar, i olika delar av Sverige. Så skillnaderna kan vara stora i mycket, men det finns vissa saker som jag alltid upplever som jag som lite outsider (Jag bor alltså i Finland) alltid möter.

För det första ett stort engagemang för kyrkans situation. Jag träffar människor som är hängivna i sitt arbete och som är villiga och vana att tänka kring de förändringar kyrkan går igenom. Prästerna är duktiga teologer, diakonarbetarna är insatta och engagerade. Och det gäller även alla dessa andra ”nya” grupper inom kyrkan, som jag har sämre koll på eftersom de inte finns i Finland i samma utsträckning (pedagoger, kommunikatörer etc.). Människorna jag möter är otroligt duktiga på det de gör.

Jag stöter också på kreativa verksamhetsformer, ser skymten av otroligt viktiga typer av arbete med grupper som är utsatta på olika sätt. Och även om jag ofta möter en viss uppgivenhet när det gäller gudstjänstlivet möter jag en väldigt hög nivå av kunskap och kompetens när det gäller det liturgiska.

Varför säger jag detta? Ja, för det är sannerligen inte den bild de flesta verka ha av svenska kyrkan – även inom Svenska kyrkan. Jag har stött på många präster som talar om Svenska kyrkan som ”dom”. Jag har flera gånger – när jag ger uttryck för mina positiva intryck – fått höra saker i stil med: ”ja, vi gör så gott vi kan här, men läget är mycket sämre på andra håll i Svenska kyrkan”. Jag har förstås inte besökt varje församling, men jag har ännu inte hittat dessa ”andra håll”.

Vad jag försöker säga är dels att jag tror Svenska kyrkan faktiskt mår mycket bättre än vad många tror, både inom och utanför kyrkan. Men jag tänker mig att mina intryck (som förstås på många sätt är ytliga och selektiva), säger något om vad som är Svenska kyrkans verkliga problem.

Om jag skulle sammanfatta en hel kluster av problem så kunde man säga att det verkar som om människorna som jobbar i Svenska kyrkan har svårt att så att säga ”få ihop” alltihop. Det kan dels handla om att man känner att man arbetar ganska isolerat, inom arbetslaget. Men framför allt verkar man känna sig isolerad från den större kyrkan – det har ofta slagit mig att prästerna inom samma kontrakt inte verka känna varandra så bra, och nästan överallt verkar t.ex. kontraktskonvent ordnas allt mera sällan.

Det tydligaste uttrycket för detta är det milsvida gap som verkar ligga mellan gräsrotsnivån i kyrkan och kyrkans ledning – var den nu finns, för att lokalisera den verkar vara en del av problemet. De som arbetar inom kyrkan uttrycker frustration över två saker (jag tror aldrig jag hört någon klaga på något annat, utom möjligen vädret): kyrkopolitiken och den byråkratiska styrningen. Men dessa två verkar utgöra desto större problem, de verkar driva många anställda till gränsen för vad de klarar av.

Svenska kyrkan har helt klart satsat otroligt mycket på kommunikationen utåt det senaste decenniet eller så. Men det verkar vara mycket sämre med kommunikationen inom kyrkan – och nu har jag bara talat om de anställda. Jag tänker mig att detta också är orsaken till att så många accepterar bilden av Svenska kyrkan som syns i media, och den på svenskt vis polariserade och personfixerade debatten.

Jag tror inte att detta problem går att lösa med mera centrala aktioner – det skulle falla på den brist på förtroende jag redan nämnde. Jag tänker mig att det som behövs är mera gräsrotssamarbete på nationell nivå – något som alltid varit viktigt inom kyrkan. Detta verkar vara någon som försvagats väldigt – och om jag skulle spekulera kring orsaker skulle jag peka på den där byråkratin ingen: folk orkar helt enkelt inte.

Det finns säkert saker man kunde göra för att stimulera denna typ av nätverkande. Men det är jag inte rätt person att uttala mig om.

2 thoughts on “Kyrkan där alla är i minoritet

  1. Patrik, tack för dina reflektioner. Gott med spaningar från fältet som bygger på egna erfarenheter och samtal med personer som är verksamma inom Svenska kyrkan. Jag delar i stort dina upplevelser av att det finns mycket att känna tacksamhet och hopp över. Jag har också haft förmånen att få möta många engagerade, kompetenta och medvetna medarbetare på olika platser i Sverige. Det är sannerligen en levande kyrka! Och visst finns det anledning att fundera över de föreställningar om Svenska kyrkan som är i svang både i och utanför kyrkan.
    En sak som har slagit mig när jag har studerat församlingar i Luleå och Härnösands stift är hur osynlig kyrkan är i rapporter och utvecklingsstrategier från olika aktörer som t ex länsstyrelser. Trots att Svenska kyrkan (och andra kyrkor) genom sin konkreta närvaro i bygder runt om i Sverige spelar en viktig roll för livet i bygden nämns de sällan. Jag tror helt enkelt att många samhällsvetare och konsulter som snickrar ihop de här rapporterna är blinda för kyrkornas plats och roll i samhället. De är troligtvis präglade av förelagde föreställningar om sekularisering vilket gör att de inte förmår se kyrkan i de många olika former den framträder.
    Kanske finns det också en brist på kreativa och användbara föreställningar om kyrkan inom kyrkan. Vad är våra blickar präglade av? Hur ser vi och hur värderar vi? Min övertygelse är att vi ständigt behöver öva oss i att se på den värld vi lever i med trons blick. Den blick bibelns vittnesbörd och kyrkans praktiker kan bidra till att forma. Som lärjungar på väg till Emmaus. I samtalet med den som visar sig vara Jesus och i måltiden med honom får de möjlighet att se att det är han. Att se på världen och kyrkan med trons blick är inte att romantisera eller blunda för realiteter, tvärtom. Det är att se kyrkan i all sin bräcklighet och otillräcklighet men i dessa uttryck se sådant som gör skillnad och är värt att känna tacksamhet över.
    Kreativa och konstruktiva föreställningar om kyrkan måste tänkas och pratas fram i samtal och delande av erfarenheter. Och i sådant samtal behövs många röster från många olika platser och sammanhang. Jag tror att vi ska passa oss för att odla bilden av olika nivåer inom kyrkan, t ex mellan kyrkans ledning och gräsrötter. Låt oss snarare tala om att kyrkan framträder i olika sammanhang som alla är lokala och partikulära men att de kan vara olika till sin karaktär. Jag tror att företrädare som finns i sammanhang som skulle beskrivas som kyrkans ledning har väsentliga erfarenheter och reflektioner att bidra med in i ett kreativt samtal. Det avgörande är att det skapas förutsättningar för att det får bli samtal där flera röster får bidra. Och här finns en hel del att arbeta med. Kanske kan man säga att en viktig utmaning för Svenska kyrkan (och andra kyrkor) är att skapa rum där dessa samtal kan föras och sådana rum behöver skapas i en mängd olika sammanhang. Och om jag fick önska något skulle det vara att det får vara rum präglade av samtal och inte av debatt.

    1. Jonas, jag håller med, det jag pekar på är precis bristen på den typ av samtal som verkar leda till en brist på förtroende. För många aktiva och anställda i församlingarna är den primära kontakten med kyrkans ledning de facto massmedia. Det här är, precis på grund av den polarisenade debatten i media, en stor del av problemet.

Kommentera